Prinsen (sjätte året)
Forum > Fanfiction > Prinsen (sjätte året)
Användare | Inlägg |
---|---|
Viloss
Elev |
Underbart bra!
27 okt, 2019 13:12 |
Mintygirl89
Elev |
Så bra kapitel! Men det brukar det ju alltid vara.
OJ! Miriam nuddade Snapes fot! Ahhh! Som vanligt smyger kärleken in vid vissa tillfällen. Dock tycker jag INTE om Lavender! Minns att jag tyckte att hon var enormt jobbig, när jag läste sjätte boken. Ja, ja, nog om det. Vi får se hur det ska gå. Oj, återigen fick Miriam en stund ensam med Snape. Ja, vi får se hur de ska kunna smyga med sina känslor. Tips: “Visst känner man redan av det ökade tempot?” Byt ut det röda ordet, så det låter lite bättre. “Visst känner man redan av det snabba tempot?” Ja, i övrigt var kapitlet lika bra som alltid. Oj! Miriam har haft sylt på sin kind! Hihi! Nästa söndag blir det spännande! Spoiler från våra ugglor: Spoiler: Tryck här för att visa! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 27 okt, 2019 20:27 |
Trezzan
Elev |
28 okt, 2019 10:23 |
Mintygirl89
Elev |
Trezzan, du har en poäng i det du skrivewr angående snabba och ökande. Jag tipsade bara hur jag skulle ha skrivit.
Annars kan man kanske skriva "att tempot har ökat"? Visst, Avis Fortunae får förstår bestämma själv. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 29 okt, 2019 17:26 |
Refren
Elev |
Ny läsare !
Nu har jag ägnat hela min tid sedan fredagskvällen till att sträckläsa länken och kraften, du skriver som en gud! Har samma ta dig till att skriva låttexter som du har till att skriva den här berättelsen, fortsätt så här så blir du nya J.k Rowling 3 nov, 2019 02:42 |
Avis Fortunae
Elev |
Ginerva2003
Spoiler: Tryck här för att visa! Nepflite Spoiler: Tryck här för att visa! Viloss Spoiler: Tryck här för att visa! Mintygirl89 Spoiler: Tryck här för att visa! Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! Mintygirl89 och Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! Refren Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 9 - Strand Det var som om september hade bestämt sig för att kompensera för den förlorade sommaren. Inte ett spår av den kalla dimman fanns kring Hogwarts. Himlen var hög och oändlig med en sol som göt sitt varma guld över sjön och skogen. Utsikten genom slottsfönstren liknade natursköna tavlor som lyste upp min väg genom korridoren, där jag kom gående tidigt på söndagsmorgonen. Skolan hade ännu inte vaknat till liv, inte ens de som brukade spela quidditch på helgerna. Jag gav kvastförrådet en hastig blick och undrade om jag någonsin skulle kunna gå förbi det igen utan att rodna. Hela denna första, gyllene vecka hade jag studerat utomhus, törstig efter ljus - som om det behövde lagras inför kommande tider. Mina yngre vänner var avsevärt mer bundna av sina scheman. Min vandring över gräset påminde om den enda gång vi hade haft sällskap ut, i onsdags när de skulle ha lektion i växthusen. Det hade legat något ödesmättat i luften och plötsligt hade Malfoy oväntat dykt upp. Både jag och de andra hade reagerat med vaksamhet, beredda till försvar, men han hade inte ens tittat på oss. Den enda han hade haft ögon för var Elli, som han absolut ville prata med, trots de andras protester. Harry hade uppträtt beskyddande och Hermione ville komma i tid till lektionen. Men Elli hade försäkrat oss om att allt var lugnt och följt med Draco bort mot det gamla bokträdet. En kort stund hade vi dröjt kvar och sett deras silhuetter avteckna sig mot sjön. De var inne i en dramatisk ordväxling och vi hade nog alla fyra velat vara en liten fågel dold bland trädkronans löv i det ögonblicket. Stundtals backade de två från varandra men så tog Elli tag i honom och de blev stående tillsammans. Jag hade manat på de andra att vi skulle gå vidare och slutligen hade alla motvilligt kommit iväg. Hermione hade varit den som haft mest bråttom, men Harry hade släpat fötterna efter sig och muttrat både det ena och det andra om Malfoy. “Han måste ha en hållhake på Elli”, vidhöll han sammanbitet och jag funderade över om så kunde vara fallet. Mina känslor för Malfoy hade aldrig varit varma och han var en av de få som kunde väcka min vrede. Det jag hade allra svårast för var hans utstuderade sätt att slå ner på andras ömma punkter. Likväl kunde jag ana att Elli hade fått se sidor av honom som inte kommit oss andra till del och att detta var orsaken till hennes lojalitet. För hon hade inte övergivit honom då hon sorterades in i Gryffindor, långt därifrån. Jag kunde inte låta bli att dra vissa paralleller till mig och Severus, där jag fått se egenskaper som han annars höll väl dolda för omvärlden. Det skulle onekligen bli intressant att ha Elli och Draco tillsammans i latinklassen. Jag kunde nästan se dem framför mig, när jag passerade precis förbi trädet där de stått i onsdags. Nu var jag emellertid på väg mycket längre bort, till den avskilda plats vid stranden där man kunde sitta nästan dold bland klipporna och se ut mot sjön. Det var ett ställe jag ofta sökt upp för att fundera, speciellt vid avgörande situationer, och nu var den min studieplats. Solen stod ännu lågt på himlen och lyste upp sidorna i den franska universitetsgrammatiken med ett mjukt sken. Snart skulle klippväggen bli betydligt varmare bakom mig. Det var verkligen en synnerligen behaglig plats och inte på hela veckan hade jag mött någon här ute. Detta passade mig perfekt eftersom jag föredrog en lugn och ensam start på dagen. Därför var det inte speciellt trevligt att upptäcka någon som simmade långt ute i sjön. Besvärat drog jag in fötterna under klädnaden och kröp ihop bakom boken. Nu såg jag dessutom att svart bylte av kläder nere vid strandkanten. Vem var det som vågade simma ensam i sjön så här tidigt? Det syntes bara en liten prick på den lysande vattenytan, men allteftersom den närmade sig land kunde jag se att det var en man som verkade stark. Rörelserna var snabba och skickliga och musklerna glänste då och då till i solen. Kunde jag hoppas på att han inte skulle upptäcka mig? När han nådde den grunda delen och började vada mot land såg jag dock vem det var - den absolut sista jag väntat mig. I solskenet kunde man se att hans hud egentligen var olivfärgad. Det var livet han förde som gjorde att den verkade så blek. De många ärren på överkroppen framträdde tydligt, men i sin ensamhet tycktes han omedveten om dem och rörde sig med naturlig säkerhet. Jag satt helt orörlig, alldeles tagen av synen. Han gjorde ett obekymrat kast med det långa, mörka håret och stod stilla för några sekunder innan han hastigt torkade sig med hjälp av trollstaven och smidigt fick på sig de sedvanliga, svarta kläderna. Med raska steg gick han mot klipporna och fick syn på mig just som jag tänkt ge mig tillkänna. Han frös i steget och jag märkte att mina händer kramade hårt om boken, som låg tryckt mot mitt bröst. Han noterade det med ett svagt leende: “Som du säkert märkt har jag blivit klokare på sista tiden, så jag ska inte läxa upp dig för att du sitter alldeles ensam här ute.” Jag skrattade till: “Så skickligt att smyga in uppläxningen i den formuleringen. Du är oförbätterlig, Severus.” Vi log varmt mot varandra. “Jag tycker så mycket om att vara här”, tillade jag med eftertryck. Han nickade och slog sig tankfullt ner en bit ifrån mig, medan han såg ut över vattenytans spegel: “Det kan jag förstå.” “Du såg så … fri ut, Severus.” Jag sökte efter orden. “Och du simmar verkligen skickligt. Men det är ändå inte bra att vara ensam så långt ut i sjön. Det kanske är jag som borde läxa upp dig?” “Oroa dig inte för mig, Miriam”, sa han mjukt. “Jag har stor vana vid vatten och lärde mig tidigt att simma, av en mycket tålmodig lärare.” “Din morbror?” Jag mindes vårt samtal i början av sommaren. Det dröjde innan han svarade, fortfarande med blicken på den allt mer bländande vattenytan: “Ja, min mors äldre bror. När jag var yngre tog hon alltid med mig till honom på somrarna.” Vi såg båda mot stranden och jag mindes hans silhuett mot vattnet, bekymmersfri och pojkaktig. Som den lille pojke som rest med sin mor från Spinnargränden och som blivit allt mindre vaksam allteftersom sommaren fortskred. Med morbrodern hade det funnits något som liknade samhörighet. “Han var mer … som vi”, förklarade Severus enkelt. “Både till utseendet och egenskaperna.” “Trollkarl?” Severus nickade och berättade att morbrodern hade bott avskilt ute i skogen vid ett litet vattendrag. “Det är ofta det bästa för vår sort att bo på det viset”, konstaterade han sorgset. “Och där ute fanns ingen som viskade eller stirrade …” “Vad heter han?” undrade jag andäktigt, viskade nästan fram frågan. Severus hade ju alltid varit så sparsam med minnen från sitt förflutna och även nu dröjde han några sekunder med svaret. “Eugene”, sa han till sist med låg röst, och det kändes som om namnet var en dyrgrip på mer än ett sätt. Dels för att det var det första namn han nämnt i sin släkt och dels för den betydelse morbrodern verkade ha haft för honom. Eugene, upprepade jag tyst för mig själv och kände redan varmt för mannen, som liknade Severus och som lärt honom den livsviktiga simkunnigheten på ett lekfullt sätt. Det fanns fortfarande något ovanligt livfullt över honom där han satt, med håret ännu vått och glittrande i topparna och morgonsolen som värmde över klädnaden. Jag betvingade den starka lusten att sträcka ut handen och röra vid honom, eftersom det ändå fanns en liten risk att bli sedd där vi befann oss. Severus sa inte mer och jag ville inte bryta stundens förtrollning, men kunde inte ta blicken från hans gestalt, stark och varm av sol och fysisk ansträngning. Kanske kände han det, för plötsligt vände han sig mot mig med den retsamma glimten i ögonen och sa i ironiskt formell ton: “Nog om mig. Så, vad upptar era tankar för stunden, miss Silver?” Jag kände rodnaden sprida sig över kinderna, men sedan vet jag inte vad som flög i mig. Långsamt lossade jag mitt krampaktiga grepp om boken och lade den värdigt ifrån mig på klippan innan jag på nytt tog till orda i samma formella ton som han använt: “Träningarna i quidditch har börjat den här veckan, sir, och det är säkert en förfärlig oordning i kvastförrådet, tror ni inte? Det måste nog inspekteras snart igen.” Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 3 nov, 2019 12:11
Detta inlägg ändrades senast 2019-11- 3 kl. 21:15
|
Nepflite
Elev |
Dina berättelser är helt underbara, och jag älskar när Miriam och Severus får en chans att umgås lite, de är helt underbara.
Snälla kommentera inget jag skriver i stör mig på tråden så länge jag inte skriver i inlägget att ni får det 3 nov, 2019 12:22 |
Mintygirl89
Elev |
Så bra kapitlet var! Gillar hur Harry och gänget betraktar Malfoy när han är tillsammans med Elli. Undrar hur det ska gå med henne. Förstår att Miriam inte har några varma känslor för honom. Oj, inte trodde jag att han kunde väcka hennes vrede! :O Hon som är så snäll!
AHHHH! Hon har sett Snape simma omkring! (Hoppas han hade badbyxor! XD Haha!) Nej, men hon fick se hans muskler, och blev salig. Nu har vi fått veta lite om morbrodern. Eugene var ett bra namn. Kan du ha kikat på filmen "Trassel"? (Om inte, tycker jag att du ska se den. ) Det var också en smart idé att han har/hade samma utseende som mamman. Jag gillar även att Eugene har bott i en liten stuga, så han har kunna få ha privatliv. Ja, några ledtrådar har vi fått, och jag väntar tålmodigt tills vi får veta varför de inte fick träffas något mer. En mening gillade jag! Se gul text: Men det är ändå inte bra att vara ensam så långt ut i sjön Vad kan få henne att tycka så, månntro? Kan det ha att göra med något av den andra teorin jag gav dig?! (Minns att du gillade den teorin också, för då skulle dramatiken stiga! Och det gör ju inget om det finns lite spänning här och där! ) Ja, bra kapitel som sagt. Längtar till nästa söndag! ♥ Lite tips: Raskt kom han vandrande upp mot klipporna och fick syn på mig just som jag tänkt ge mig tillkänna. Meningen lät lite skum. Med raska steg gick han mot klipporna och fick syn på mig just som jag tänkt ge mig tillkänna. “Eugene”, sa han lågt till sist, och det kändes som om namnet var en dyrgrip på mer än ett sätt. Om du ser den röda delen, skulle jag vilja ändra så det låter bättre när man läser texten högt. “Eugene”, sa han till sist med låg röst, och det kändes som om namnet var en dyrgrip på mer än ett sätt. I övrigt gillade jag kapitlet! Jo en grej bara: Hur kom du på att han skulle vara moderns storebror? Läs gärna Tårar från himlen :D <3 3 nov, 2019 21:05 |
Refren
Elev |
Hej igen, gjorde det var värt att lägga ner min tid har jag skit på de här två veckorna eftersom de är helt fantastiska, utöver det så är det nya kapitlet helt underbart, ser inget som jag kan sätta dit dina för du skriver som en gud, fortsätt så här ska en sju kan ju ta en här som böcker och som egen tolkning av originalet i framtiden, önskar dig allt gott hälsningar från din nya läsare
4 nov, 2019 08:09 |
Ginerva2003
Elev |
Så bra!!!
Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi 4 nov, 2019 08:24 |
Du får inte svara på den här tråden.