Liv08
Elev
|
Gud vad spännande!!! Vill bara läsa mer!
Du är fin som du är!!! <3 kom ihåg det!!!
26 mar, 2019 20:31
|
Pride Potter
Elev
|
27 mar, 2019 08:16
|
Avis Fortunae
Elev
|
Otroligt spännande slut! Vilken bild man får framför sig av att hon sitter där på bänken och suger på trollstaven som en galning. Och vilken slutreplik!
Gillar också att det handlar om sjunde boken. Jag har inte läst så många ff:s som gör det.
Ett förbättringsförslag är precis i början. I första stycket står det att hon tar på sig en klänning som är blå och vit och i nästa stycke att den är ljusblå.
Nu är frågan hur det ska gå? Kommer Irma att kunna överlista Bellatrix?
Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)!
https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123
28 mar, 2019 18:39
|
Borttagen
|
Tack för alla kommentarer! Jag glömde mitt lösenord och kunde inte logga in, men här kommer nästa kapitel Spoiler: Tryck här för att visa!
KAPITEL 10
Jag vet inte hur det är för andra, men när jag är i en pressad eller farlig situation tänker min hjärna klart. Det första jag kommer fram till är att mamma och pappa är borta, antagligen döda. Men det kan vara så att hon tänker tortera mig framför de, ja så kan det vara, och då sitter jag i en helt annan situation. Hon kan förstås ljuga om jag frågar, men eftersom hon definitivt kommer försöka mörda mig har jag inget att förlora.
“Vad har du gjort mamma och pappa?” Orden som var tänkta hårda och orädda darrar, vilket Bellatrix verkar märkt, för hennes ansikte spricker upp i ett stort leende.
“Jag tänkte att de skulle få se på föreställningen, innan de går samma väg.”
Jag vet inte om jag blir glad eller ledsen, som jag förstår det tänker hon tortera och sedan döda mig, samtidigt som mamma och pappa får titta på. Underhållande. Fast tror Bellatrix, att de inte ska göra något motstånd? Jag är faktiskt deras dotter. Min trollstav ligger i min bakficka, alldeles för långt bort för att jag ska kunna lyfta den och attackera henne utan att hon ska hinna märka det och försvara mig. Jag kan förstås försöka, men om hon mördar mig på en gång har jag inte gjort någonting för den rätta sidan.
Det enda rätta verkar vara att trotsa henne på något sätt, och gärna så att folk får veta det på något sätt när jag dör. Och mamma och pappa då? Kan jag rädda de? Nej, det går inte. Det är faktiskt helt omöjligt. Jag kan inte rädda någon.
Inga utvägar helt enkelt.
“Insett att ingen kan rädda dig den här gången?”
Bellatrix har tydligen tröttnat på att se mig tänka, men den här kommentaren förstår jag inte. Jag har aldrig undkommit henne, eller vad hon nu sa.
“Vad menar du med att ingen kan rädda mig den här gången. Vi har aldrig träffats.” Den här gången blir jag betydligt nöjdare med min röst.
“Du vet inte?” Bellatrix ser både nöjd och förvånad ut.
“Vad är det jag inte vet!?” Fräser jag, om det är något som irriterar mig är det folk gottar sig över saker jag inte vet.
“Du vet verkligen inte!”
“Nej, uppenbarligen inte, tänkte du tortera mig eller inte!? “
“Jovisst, det glömde jag ju, du vet mamma och pappa väntar ju på att få se, Accio. “
Jag flämtar ofrivilligt till, in flyger inte några lamslagna föräldrar, som jag väntat mig, utan deras ögon.
“De kan se dig igenom de där förstår du.”
Jag sväljer, Bellatrix har gått närmare, och trycker staven mot min panna. Hon böjer ner sitt ansikte så att det är i jämnhöjd mot mitt, hon snuddar sina läppar mot min kind och viskar: “Crucio”.
Jag faller ihop på golvet, det känns som om tusen knivar stuckits i mig. Det uppbådar hela min viljestyrka att inte skrika. Kroppen vrider sig i plågor, utan att jag kan kontrollera det. Och Bellatrix står och skrattar. Hur kan det här vara roligt. Magsyra väller upp i halsen, men jag lyckas svälja ner det. Hur länge det håller på? Jag vet inte. Tiden finns inte, det enda som finns är smärtan och mörkret. Till sist klarar jag det inte längre, vill bara dö. Hur ska jag få henne att döda mig? Jag använder mina sista krafter för att få fram något minne. Till sist dyker det upp en bild, av Dora som ivrigt berättar vad hon lärt sig på aurorträningen; “De tycker om när folk ber om att dö förstår du, tycker det är roligt.
Be om att dö, just det.
“Snälla döda mig.” Viskar jag hes
Bellatrix ler. “Jaså du vill det, ska du aldrig lära dig att man inte kan få allt man vill? “
“Cruci..”
“Lamslå! “
Effekten av förbannelsen börjar avta.
“Irma! Lever du!? “
Jag orkar inte, jag bara sjunker ihop och svimmar.
9 apr, 2019 21:15
|
Avis Fortunae
Elev
|
10 apr, 2019 15:10
|
YellowFlowers
Elev
|
jättebra! ♥ ♥ ♥
Even in death may you be triumphant
10 apr, 2019 20:43
|
Liv08
Elev
|
Sååbra!!!
Du är fin som du är!!! <3 kom ihåg det!!!
11 apr, 2019 06:19
|
Borttagen
|
Tack igen för att ni läser! Blir verkligen jätteglad. Och japp, nu kommer nästa kapitel.
Spoiler: Tryck här för att visa!
Kapitel 11
Först minns jag inte vad som har hänt. Sedan kommer allt tillbaka på en gång. Jag far upp från min liggande ställning, och inser att jag är på ett annat ställe.
“Vart är jag!? Vad hände? Mamma och pappa! Deras ögon!”
“Du är chockad.” Nu blir jag förvirrad på allvar.
“Madam Pomfrey!? Vad gör du här!! “
Madam Pomfrey svarar inte utan pressar ner mig i en kudde som aldrig tar slut. Så fort hon släpper mig fjädrar jag tillbaka, något jag genast ångrar, för det hugger till i huvudet. Jag kvider till, sjunker ner i den milslånga kudden, och börjar samla ihop mina krafter för att resa mig upp igen. Jag reser mig halvt upp igen, när jag känner en varm hand på min panna.
En mjuk röst säger: “Irma, lägg dig ner du är i säkerhet, och mamma och pappa också.”
Jag lyder bara för att jag vet att den här rösten aldrig skulle ljuga för mig om det här.
“Vad hände Dora, hur mår mamma och pappa?”
Dora tar ett djupt andetag, och börjar berätta.
“Mamma och pappa mår bra, de blev inte torterade så länge, iallafall inte på samma sätt som dig…”
“Men deras ögon!”
“Svartkonst. Men madam Pomfrey fixade det. “
“Men vad gör hon här?”
“Inget som ministeriet lägger sig i är säkert längre. Madam Pomfrey och andra frivilliga har hjälpts åt och startat ett hemligt sjukhus. “
Jag nickar, jag har tusen frågor men låter henne berätta klart innan jag ställer de.
“Dödsätarna och ministeriet kom bara några minuter efter Kingsleys varning.Tack och lov hade de flesta lyckats ta sig därifrån. Charlie hade berättat för mig att du var i säkerhet. Det tog flera timmar för att få bort Dödsätar-ministeriefolket. Det var först efter vi kom på att Bellatrix inte var där, och vi insåg att eftersom dödsätarna kunde ta sig in till Kråkboet, kunde de lätt ta sig in till er. Kingsley, jag och Charlie transfererade oss till precis utanför våra skydd. Vi sprang mot huset och såg dig och Bellatrix. Och du...du låg där och bad om att få dö.” Hennes ögon tåras, hon blinkar, och jag låtsas att jag inte ser. Hon ställer sig upp.
“Jag hämtar mamma och pappa. “
Det här kapitlet är kort, och hänger ihop med nästa så jag postar nästa på fredag
16 apr, 2019 21:24
Detta inlägg ändrades senast 2019-04-18 kl. 13:14
Antal ändringar: 2
|
Avis Fortunae
Elev
|
Spoiler:Tryck här för att visa!Kort men - som vanligt - bra kapitel!
Det här med ögonen är ju något som verkligen stannar i minnet så därför är det effektfullt att det upprepas många gånger i det här kapitlet.
Även mycket bra beskrivet med den djupa, milslånga kudden. Måste vara precis så det känns att vara omtöcknad.
Vad skönt, föräldrarna är i säkerhet och en trygg röst pratar med henne ... Dora! Aha, så det med ögonen var svartkonst ... *ryser*
Men vad cooolt att Madam Pomfrey är med och startar hemligt sjukhus!
Bra också att man får veta hur Irma räddades. Träffande att Irma inte riktigt låtsas att hon ser tårarna i Doras ögon. Så kan det vara ibland.
Hoppas Irma får träffa föräldrarna i nästa kapitel! ♥
Jag tror att du råkat klistra in lite info om nästa kapitel på torsdag mitt inne i texten Samma info kommer ju sedan efter spoilern.
Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)!
https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123
16 apr, 2019 22:18
|
Liv08
Elev
|
Superbra
Du är fin som du är!!! <3 kom ihåg det!!!
17 apr, 2019 09:05
|
Du får inte svara på den här tråden.