Dracos enda önskan

Jamen, jag kan ju inte komma på några förslag eller händelser SOM ÄR BÄTTRE ÄN DET HÄR! BÄSTA KAPITLET HITTILLS! Alltså de blir bara bättre och närmare de ursprungliga karaktärerna hela tiden, samtidigt som förälskelsen blir starkare, åtminstone för Draco (säkert också för Luna, bara att hon är sårad just nu).

Rös och blev tårögd på flera ställen:

Han visste att det egentligen var sämsta möjliga ögonblick för honom att prata med Luna just nu. Han visste att alla skulle se. Men kanske orkade han inte bry sig längre.

Draco kände ett sting i hjärtat när han hörde att Luna var utelåst. Han kunde inte förstå varför hon råkade ut får sånt där hela tiden. Varför förstod inte andra hur fantastisk hon var?

Tips nummer två är att ni kan ju ge er på någon som faktiskt är en utmaning för er att mobba. Någon som ni är lite rädda för. Är ni rädda för Luna? Nä, tänkte det. För hon är så extremt genomgod och det vet ni, och därför vet ni att hon aldrig, aldrig skulle göra något tillbaka mot er.

”Men vadå, Malfoy, du vet hur hon är. Vad hon kan hitta på. Skulle du vilja dela sovsal med henne då?” sa en av väninnorna med äcklat men nervöst tonläge.

Draco tittade bort mot Luna och svarade lågt:
 ”Det vore fan en ära.”

Alltså SLUTRADERNA !!! ♥♥♥ Go Draco!

Det där var seriöst det bästa kapitlet hittills!

Jag är helt mållös! Seriöst, jag kan inte komma på något att säga. Det där kapitlet var så himla vackert och geniunt att jag ville gråta!

Helt enkelt ett UNDERBART kapitel♥

Helt klart bästa kapitlet hittills! Kommer nog aldrig shippa Druna, men jag gör nästan det nu eftersom de är så söta i denna fanfic ♥ Oooooch nu har Draco sabbat det här med att det ska vara hemligt. Wow. Bra jobbat... Vad kommer hända nu??!!! Längtar efter fortsättning

Wow vilken respons!! Tack så jättemycket alla! ♥ ♥ Så vad glad jag blev! Nu hoppas jag att kapitlet kan leva upp till era förväntningar. Och som sagt; det uppskattas alltid respons eller önskemål! ♥

Kapitel 11 Julfest

Draco gick tillbaka till Luna. Eleverna i Stora Salen började sakta men säkert återgå till egna diskussioner.

”Du måste sluta låta dom köra med dig.” sa Draco lågt till Luna. ”Du måste lära dig ta hand om dig själv och försvara dig själv så som du försvarar dina vänner. Det kommer komma en tid snart där du måste kunna vara stark och stå på dig. Jag och Dumbledore kommer inte alltid vara här och göra det.”

Oväntat och lite genant slog Luna armarna runt halsen på Draco. Hon kramade honom, mitt framför alla. En första instinkt Draco fick var att snabbt dra sig undan och gå tillbaka till Slytherinbordet som om ingenting hänt. Men Luna var så varm och hennes konstiga klädnad var i mjuk sammet och han kramade tillbaka, drog in hennes doft i sina näsborrar och suckade sedan lättat. Det kändes sådär löjligt jättebra att få hålla om Luna igen. 


”Jag kommer vara dig evigt tacksam.” sa hon lågt mot hans hals.

”Nej, det är..”

Draco blev avbruten när han hörde ett udda ljud ovanför sig. Han kollade upp mot det förtrollade taket och självfallet såg han hur en av dom förtrollande mistlarna slingrade sig ovanför dom två kramande vännerna. Luna fick också syn på misteln och drog sig snabbt ifrån Draco, med uppspärrade ögon. Draco ville ju gärna ofta pussa på Luna men inte nu, inte här i Stora Salen med massa ögon på sig. Inte med Pansys ögon på sig.

”Bara backa iväg långsamt.” viskade Luna och började backa.

”Luna, den kan inte tvinga oss att kyssas.” skrattade Draco, som ju antog att Luna backade för att slippa kyssas.

Hon drog upp ett finger och satte mot läpparna och sedan använde hon samma finger att peka upp på misteln med och mimade ”NARGLAR” till Draco.

Just det, narglar. Det var det som var det läskiga med mistlar. Inte att behöva kyssa någon. Draco skrattade lite och misteln försvann ovanför honom, skulle väl iväg och sätta någon annan i en stel situation.

”Vill du ses ikväll?” frågade Draco Luna. ”Du kan berätta för mig vad narglar egentligen är för något.”

Han visste att det var människor runt omkring honom som hörde att han bjöd ut Luna Lovegood, han visste att det skulle snackas och att Pansy skulle bli galen men det var ändå försent. Han hade hotat ett gäng tjejer för hennes skull så att alla hört och han hade inte dragit sig ifrån en kram av Luna. Det var nog ganska uppenbart för alla att han och Luna inte var helt okända för varandra.


”Jag vill jättegärna. Men just ikväll går inte. Jag ska på Snigelhorns julfest.” svarade Luna och vågade sig närmre Draco igen nu när misteln försvunnit.

”Aha.” sa Draco besviket. ”Jag visste inte att du var med i hans klubb?”

”Det är jag inte heller. Men Harry Potter är och han bjöd med mig.”

Dracos hjärta sjönk som en sten. I hela sitt liv hade hans största förebild, Lucius, nästan pratat hela Dracos uppväxt om Harry Potter och öppet önskat att sin son skulle vara mer som den berömda pojken som överlevde. Lucius hade visserligen aldrig sagt något positivt om Potter, men Draco hade aldrig riktigt fått den uppmärksamheten av sin pappa som egentligen var hans enda önskan. Och nu när Draco hade träffat någon som intresserade honom, som fick hans hjärta att banka lite extra och som fick honom att känna sig mänsklig och inte så hemsk, så skulle hon också ersätta det som Draco hade kunnat vara med Potter.

”Jaha.” sa Draco kyligt till Luna. ”Ha så himla jättekul, då.”

”Du låter inte så glad, Draco. Inte som att du menar det.”

”Så observant av dig.” snäste Draco.

”Gjorde jag något fel?”

Draco kunde inte titta på Luna eftersom han hade svårt att vara arg på henne om han såg henne i ögonen, så han tittade bort och fick ur sig;


”Varför ska du ens gå med Potter?”

”Eftersom att han frågade.”

”Jo, men varför, Potter? Du vet vad jag tycker om honom!”

”Han är min vän, Draco.”
 ”Ja, men jag då? Jag trodde jag var din.. Din..”

Draco tystnade. Han hade inget slut på den där meningen. Han visste att han inte var Lunas pojkvän och han visste att han hade en flickvän bara längre bort i Stora Salen. Men något var han väl för Luna? Något annat. Han hade ju precis försvarat henne inför den fullsatta Stora Salen och han hade kramat tillbaka, fastän alla sett. Och han var ju kär i henne. Han var ju det. Han var kär i hennes stora ögon och hennes annorlunda sätt att tänka och se på saker. Han var kär i henne för hon fick honom att tro lite gott om sig själv. Att han kanske inte var så hemsk och ond som han själv trodde att han var.

”Vad trodde du att du var?” sa Luna undrande.

”Värd mer bara.” svarade Draco lågt. ”Än att behöva se dig gå på dejt med Potter.”

Han tittade in i Lunas en liten stund, bara någon sekund, men klarade inte av att stanna med henne längre. Så han lämnade Stora Salen med ett värkande hårt bultande hjärta och över hundra par ögon på sig.

Men alltså, det här är ju bara så fint ... och det bästa av allt är att karaktärerna är så välbevarade!

”Du måste sluta låta dom köra med dig.” sa Draco lågt till Luna. ”Du måste lära dig ta hand om dig själv och försvara dig själv så som du försvarar dina vänner. Det kommer komma en tid snart där du måste kunna vara stark och stå på dig. Jag och Dumbledore kommer inte alltid vara här och göra det.”

Åh det är så sorgligt med det som ligger underförstått i den sista meningen ...

Men Luna var så varm och hennes konstiga klädnad var i mjuk sammet och han kramade tillbaka, drog in hennes doft i sina näsborrar och suckade sedan lättat. Det kändes sådär löjligt jättebra att få hålla om Luna igen. Fiiint! ♥

Men något var han väl för Luna? Något annat. Han hade ju precis försvarat henne inför den fullsatta Stora Salen och han hade kramat tillbaka, fastän alla sett. Och han var ju kär i henne. Han var ju det.



Ser att du gärna vill ha konstruktiva förslag. Det enda jag kan komma på är kanske om det blir någon situation där Luna försvarar/räddar Draco? Kan verkligen tänka mig henne göra det!

Du skriver så otroligt bra!

Detta kapitel var också väldigt bra!

Kapitel 12 Julfest del 2
Draco gick inte på lektionerna den dagen och när hans vänner kom tillbaka till elevhemmet när skoldagen var slut så lämnade Draco uppehållsrummet. Han orkade inte umgås med någon eftersom han kände sig så nere. Han hade aldrig förut varit förälskad och därav aldrig känt känslan av svartsjuka förut, därför visste han inte alls hur kan skulle hantera den. Han gick runt i korridorerna och på andra våningen hittade i en tom korridor hittade han en bänk han kunde slå sig ner på. Väl där tänkte han på sin dag. Han undrade om det verkligen varit värt att försvarat Luna i Stora Salen tidigare den dagen, när det ändå verkade som att det inte skulle bli något med henne. Nu visste alla om att Draco och Luna kände varandra och Blaise skulle säkert också lista ut att Draco var kär i henne.

”Jag har aldrig varit i den här delen av slottet innan..” hördes en igenkänd, drömmig röst och Dracos hjärta hoppade till. ”Inte vaken, i alla fall. Jag går i sömnen, nämligen. Det är därför jag har skor på mig till sängs.”

Luna och Potter passerade Draco utan att märka honom. Dom höll armkrok och var finklädda; Luna i en helt bisarr paljettklänning.

”Jaha.” svarade Potter. ”Du slutar aldrig förvåna en, Luna.”

Paret försvann runt hörnet och Draco lutade huvudet i handen. Det hade gjort väldigt, väldigt ont att se dom ihop.


En timma senare satt Draco kvar på samma bänk men bestämde sig för att ta sig samman. Han gjorde sig själv galen genom att tänka på vad Luna och Potter kanske gjorde med varandra på festen så han bestämde sig för att smyga in och kolla lite bara.

Det var inte så svårt att smyga in på festen och rummet omringades av tunna gardiner som Draco lätt kunde gömma sig bakom. Han spejade runt i rummet från bakom gardinen för att hitta Luna och Potter och mycket riktigt stod dom bara några meter bort. Draco smög försiktigt bort till dom och dom märkte inte att han stod bakom dom och tjuvlyssnade på deras samtal. Som tur var för Dracos hjärta hade dom ingen fysisk kontakt.

”Jag måste nog bege mig snart.” sa Luna, nästan lite uttråkat. ”Jag ska försöka hitta Draco och tacka honom för imorse.”


”Malfoy? Luna, allvar, du kan inte vara vän med honom.” svarade Potter vilket gjorde att Dracos ögon svartnade.

”Varför inte?” svarade Luna.

”För han är farlig.”

”Bara utåt. Inombords är han jätteskör och mjuk som en Pygmy Puff.”

”Det är bara fejk. Och han har jättemånga hemligheter för dig, det är jag säker på.”

”Det kan han väl få ha. Du har ju en väldigt stor hemlighet för Ronald. Om Ginny. Eller hur? Jag tror man kan ha hemligheter för sina vänner, det gör en varken bättre eller sämre.”

Draco log åt att Luna försvarade honom inför Potter, utan att vara det minsta rädd att bli av med Potter som vän. Hon var så ärlig och lät verkligen ingen säga något illa om hennes vänner. Det var så vackert att Draco nästan fick gåshud.

”Hur visste du förresten, när du blev kär i Ginny?” sa Luna lågt och plötsligt kände Draco sig skyldig till att tjuvlyssna, så han började smyga därifrån.

”När visste du att du var kär i Malfoy?” svarade Potter och lät inte så hatisk som man kunde tro. ”Man vet ju, bara. Eller hur?”


”Ja.” sa Luna. ”Man vet ju bara.”

Draco stannade upp och kände hur hela hans insida fylldes av en värme han aldrig förut känt. Hans hjärta pirrade till och det pirrade hela vägen ner i benen. Egentligen ville han kliva fram från gardinen och omfamna Luna och säga till henne att han kände precis exakt likadant men han behärskade sig. Draco kunde inte erkänna att han stått och tjuvlyssnat så han fortsatte försöket att smita ut från festen igen när Filch greppade tag i hans arm.

”Nu har jag dig, allt.” sa Filch och drog med Draco ut från gardinen.

All uppmärksamhet riktades mot Draco och han skämdes och vågade inte möta Lunas blick.

”Han sprang runt och snokade bakom gardinerna!” ropade Filch.

Snape kom fram och tog ett stadigt grepp om Dracos andra arm medan Filch släppte sitt grepp.

”Jag tar hand om det, härifrån.” sa Snape sträng och drog med sig Draco ut.

”Släpp mig.” väste Draco vars glädje nu försvunnit helt och ersatts med ilska.

Han hatade att stöta på Snape. Visst hade han ingenting emot sin lärare men så fort dom var ensamma skulle dom alltid prata om Dracos uppdrag, och han ville inte prata om det. Han ville glömma det.

”Lyssna på mig. Jag försöker hjälpa dig. Jag svor Den Obrytbara Eden med din mor att jag skulle skydda dig..” sa Snape.
 ”Då får du väl bryta den, då. För jag behöver inte att du skyddar mig! Det är mitt jobb, Han gav det till mig och jag kommer göra det. Jag har en plan som kommer fungera men det tar bara lite längre tid än planerat!” röt Draco tillbaka. ”Kan du låta mig gå och fixa det nu, eller?”

Han slet sig ur Snapes grepp och kutade därifrån. Men inte till Vid-Behov-Rummet, utan till Moaning Myrtles toalett för att kunna bryta ihop totalt. Det spelade inte längre någon roll att Luna var kär i honom med. För nu var hans mamma också inblandad i Dracos största mardröm. Narcissa, som han ju bara ville hålla säker.

♥

Ooooooh där fick jag en daglig Hinny-dos Haha bra kapitel i alla fall. Tycker som Luna att Draco är mjuk som en pygmepuff på insidan. Och sen hur han bryr sig om Narcissa! ♥♥♥♥

”Det är bara fejk. Och han har jättemånga hemligheter för dig, det är jag säker på.”

”Det kan han väl få ha. Du har ju en väldigt stor hemlighet för Ronald. Om Ginny. Eller hur? Jag tror man kan ha hemligheter för sina vänner, det gör en varken bättre eller sämre.”

Det är så härligt typiskt Luna att resonera så! Och hon har faktiskt en poäng. Så himla fint också att hon talar med Harry om att hon är kär i Draco ♥

Nu blev det dock mer problem, när Draco fick reda på Eden ... undrar hur det ska gå!