Kolsvart mörker

Oooooh vad spännande! Jag som tyckte Tor var så bra Men om han dödade Tilde så ska jag döda honom. Och synd att Brian hatar Elijah... Haha, Eric Wicked. Det kanske inte är så roligt att han ligger på mentalsjukhus, men det är ju lite roligt att han heter Wicked i efternamn och ligger på mentalsjukhus.

Tycker inte åren blev för korta (dock skulle det varit kul att få veta hur Elijah fått reda på det) och längtar efter mer ♥

Det var rätt häftigt att se den där "snabbspolningen" framåt av åren. Som en specialeffekt. Och vilken story! Vilken otrolig fantasi du har, hur kan man komma på allt det här? Oväntat att Tor hade gjort något så hemskt. Ska bli spännande att se vad som händer nu.

Pride Potter Ja, Tor är verkligen en liten lort för att dödat Tilde

Avis Fortunae Tack Jag skriver bara ner allt jag kommer på och så BAM har man en story

Vad bra att allt blev okej med förra kapitlet Nu är Elijah femton och har tagit examen, han är inte på Hogwarts nu. Ville bara säga det

Kapitel tretton:

Led Lampan blinkar till och lyser svagt. Dörren gnisslar när jag stänger den och jag behöver sparka in den för att den ska stängas helt. Jag vrider om nyckeln och hör ett högt klick. Jag suckar djupt. Skorna ställer jag in till ytterdörren och hänger upp jackan på den ensamma kroken som sitter fast på väggen. Lägenheten är en tvåa och har ett badrum och ett pyttelitet sovrum och ett vardagsrum kombinerat med köket. Jag går in i köket och möts av massa smutsig disk i vasken.
“Antar att jag måste diska det någon gång…” viskar jag för mig själv. Jag sätter på radion som brusar tills jag får in en kanal. Låten Somebody that I used to know, spelas upp. Jag stänger av radion och skakar på huvudet.
“Tilde är död… Hon är inte här!” säger jag högt för mig själv. Det skär till i mitt hjärta när jag säger det så högt och klart. Det är nästan som att jag kan höra Tildes röst i mitt huvud, “Men Elijah, jag är ju här.”. Jag börjar diska och låter mig bli distraherad av ljudet från skrubbandet bli det som fyller tomrummet i mitt huvud. Men tomrummet i mitt hjärta är fortfarande klar. Jag blir tyvärr snabbt färdig med disken och försöker komma på något annat att fokusera på eller bli distraherad av. Jag sätter mig på sängen och tar fram en serietidning. När var det som jag skulle börja jobba nu igen? Min nattduksbords klocka visar med röda siffror, 14:16. Jag skulle hinna gå en promenad, eller gå till biblioteket och läsa för några timmar, eller gå och simma? Men om jag går på en promenad kommer alla tankar kunna fylla mitt huvud! Och att läsa skulle vara för tyst! Simma går inte heller! Jag kastar frustrerat serietidningen i väggen. Besök Eric Wicked! Tanken slår mig i huvudet! “Såklart borde jag gå dit!” mumlar jag och går långsamt ut till köket där telefonen sitter fast i väggen. Jag andas djupt och slår in numret jag fått genom mina få kompisars kontakters kontakter. Jag lyfter luren till mitt öra och hör signalerna som långsamt går fram, och så hörs en robot lik röst.
“Numret du har försökt att ringa finns inte eller är antingen inte i service. Försöka senare.” jag lägger på luren och tänker efter. Jag vet ju vart det ligger. Men det ligger några dagar härifrån, men vad skulle en liten resa i naturen göra för skada?... bara lite tankar är väl ändå inte så farligt när jag tänker efter?

Jag sätter ryggsäcken i cykelkorgen och hoppar upp på sadeln. Jag knäpper min gråa hjälp runt hakan. Dags att åka antar jag. Ytterdörren är låst och en lapp sitter på den. Det knastrar när jag kommer cyklande på stigen. Skogen runt om är praktfull och lyser grön. Ljudet av fåglar som sjunger och vinden i träden är så underbar. Jag kommer ut på en lite större stig som är asfalterad och som är nästan för liten för att en bil ska köra på den. Det börjar mörkna och jag borde sätta upp mitt lilla tält. Jag cyklar in till sidan av stigen och går in en bit med cykeln och sätter upp mitt tält. Det går snabbt då tältet är litet och jag får krypa ihop till en boll i min sovsäck. Jag lyssnar på ugglorna som hoar och vattnet i ån som rinner längre bort. Mina ögon känns tyngre och tyngre. Jag blundar och allt blir mörkt.

(end of chapter)

Där har ni kapitel 13♥ Jag vet att det kanske är kort och att de senaste är ganska korta nu för tiden. Men jag har mycket ångest och sånt.. Men här kommer jag till en annan värld, men kan tyvärr inte stanna i denna värld för så länge, jag skulle ju tillslut strunta i mitt egna liv..

//JJC

Jättebra! Spännande att få träffa mr Wicked snart

Såå bra ♥
Undra varför tor dödade tilde...

Det jag framförallt gillar i det här kapitlet är de levande miljöbeskrivningarna och detaljerna: den smutsiga disken, det skrubbande ljudet, låten som spelas, den robotlika rösten i telefonen, knastrandet på stigen, ugglorna som hoar utanför tältet ... en känsla av närvaro och äventyr. Ser fram emot hans möte med pappan.

Här kommer kapitel 14, kul att ni tyckte om kapitel 13 ♥



Kapitel fjorton:

Jag kryper ut ur mitt tält som jag nu satt upp på olika ställen, två nätter i rad. Jag kollar ut över ängen och bestämmer mig för att jag borde packa ner tältet och åka redan på en gång. Det är bara några timmars cykling kvar och så kommer jag vara framme. Jag packar ner tältet i ryggsäcken och kollar runt på ängen en sista gång innan jag hoppar upp på cykeln och cyklar iväg på den grusiga vägen.

Jag hoppar av cykeln, utmattad och går upp för backen. Jag pustar ut när jag kommer upp på toppen. Jag sätter ner cykelstödet och sätter mig på en sten. Mina lungor värker och jag har en klump i halsen. Jag tar fram min vattenflaska från ryggsäcken och tar några djupa klunkar. Vattnet smakar konstigt och jag häller ut innehållet på marken. En mörk sörja som ska föreställa vatten rinner ut, eller mer faller ut på grund av alla klumpar. Hur kunde jag glömma? Vattnet där jag bor är inte särskilt rent.. Jag spottar och fräser som en katt. Jag harklar och försöker få bort sörjan som fastnat i halsen. Jag börjar hosta intensivt och spyr. Jag hostar och smaken av kräk är stark. Jag ställer mig skakigt upp och sätter mig på cykeln. Jag muttrar argt för mig själv när jag hör en röst.
“Hej.” jag vänder mig om och ser en kille som har på sig joggingkläder.
“Hej.” säger jag stelt och killen ler.
“Du är Elijah som bor runt omkring här på det där gamla rucklet, eller hur?” säger killen och jag nickar långsamt.
“Ja? Hur vet du det?” frågar jag.
“Det är inte mycket som händer här och om något gör det, usch. Då blir det kaos. Ibland.” killen harklar sig överdrivet högt, “Jag heter Kalle förresten. Antar att vi syns.” Kalle joggar iväg ner för backen. Jag skakar av mig känslan av obehag och börjar cykla. Det är såna där konstiga typer som jag först inte ville flytta hit, men vad hade jag för val?

Längre fram ser jag sjukhuset. Men det liknar mer ett ålderdomshem med allt från unga till gamla personer på gården. Jag låser fast cykeln vid den enda lyktstolpen som finns utanför huset och slänger ryggsäcken över axeln. Jag går mot entrédörren och några patienter kastar konstiga blickar mot mig. Jag öppnar dörren och märker att inne i sjukhuset ser det ut som ett vanligt hus, fast mer säkert. Inga vassa kanter och objekt som man kan göra sig illa med.
“Hallå? Är det någon personal här?” säger jag och hör hur skrovligt jag låter. Den där sörjan till vatten måste ha gjort ett riktigt bra jobb med att förstöra min hals. Jag hör fotsteg från ett rum och en man i tjugoårsåldern öppnar dörren. Mannen har på sig vanliga vardagskläder. Han synar mig upp och ner.
“Kan jag hjälpa dig? Vad har egentligen hänt?!” säger han oroat och jag kollar ner på mina kläder. Sörjan hade kommit på mina kläder och torkat.
“Oj.. Nä inget.” säger jag hest. Mannen pustar ut.
“Tack och lov, jag trodde du var en ännu patient!... Det är du väl inte?” säger mannen tvekande.
“Nej. Hur så?” frågar jag. Mannen biter sig i läppen.
“Du ser så ung ut, går du inte fortfarande i skolan?” säger mannen. Jag rycker på axlarna. Jag har ju tagit examen, så att gå i skolan skulle väl vara lite onödigt.
“Nej, jag har redan tagit examen.” säger jag neutralt och mannen nickar.
“Jaha, men kan jag hjälpa dig på något annat sätt?” frågar han och jag sliter min blick från mina fötter och möter mannens ögon.
“Ja, jag skulle vilja träffa min pappa. Om han är här, Eric Wicked?” säger jag och en gnista tänds i mannens ögon.
“Elijah?” säger han och jag ryggar till.
“J-ja? Hur visste du?”
Mannen ignorerar min fråga och vänder sig upp mot en trappa.
“WILLIAM! JAG HAR BESÖK!” ropar han och jag hör flera snabba steg nerför trappan och plötsligt står det fem personer i något som ska vara jobbkläder. En kvinna tittar på mig.
“Hej lilla vännen. Är du Elijah Wicked som Eric pratat om så mycket?” säger hon vänligt och ler.
“Ja.”

(End of chapter)

Så! Hoppas att detta blev ett trevligt litet kapitel♥

//JJC

JÄTTEBRA Nu får vi äntligen träffa Elijahs pappa!

Jättebra beskrivningar som alltid - både av naturen och av sjukhuset. Undrar vem den joggande Kalle är och om han kommer att återkomma i berättelsen. Elijahs pappa verkar snäll

Här kommer nästa kapitel♥ Jag har märkt att jag ibland skriver Erik och ibland Eric. Men om ni märker det så menar jag Elijahs biologiska pappa! Jag bara glömmer bort mig ibland

Kapitel femton:

“Så, du är min pappa?” säger jag och tar en klunk av saften. Pappa Eric kollar på mig och ler.
“Ja. Jag hoppas att du inte är missnöjd med mig för att vara din pappa.” säger Eric och jag skakar på huvudet.
“Nej, jag kan inte ens klandra dig för att du inte var där i mitt liv. Mamma som gömde dig från mig och allt…” säger jag och Eric klappar mig på ryggen och ställer sig upp.
“Jag borde väl gå och lägga mig.” säger Eric och jag nickar. “Ditt rum är två trappor upp, det till höger.” Eric ler och går iväg.

Jag drar täcket upp till min haka och ögonen känns tunga. Det finns så många tankar som fyller mitt huvud. Hur mamma hade gömt mig från Eric. Hur kunde hon göra något sånt? Hur Tor hade gått på en medicin som gjorde honom arg.. Hur kunde mamma inte förstått att det varit medicinen? Varför lät hon mig aldrig se Eric? Varför? Varför och åter igen varför? Så många frågor, varför Tilde? Varför jag? Varför Eric? Jag blundar och föreställer mig en värld där jag har en normal familj och ett vanligt liv, eller jag försöker. Men tanken att behöva gå till mitt jobb och sitta inne på mitt kontor utan att kunna göra något, utan att kunna hjälpa någon.. Jag borde slutatänka så långt fram i mitt liv, jag är bara femton..

“Så, du säger att min farmor och farfar fortfarande lever?” frågar jag och Erik ler.
“Ja och alla mina syskon, alltså dina fastrar och farbröder.” svarar Erik och lutar sig tillbaka i soffan. Han tar upp sin kaffekopp och tar en djupt klunk, “De lever i Frankrike förstår du, men det går enkelt att besöka dem.” Erik tittar på mig med glittrande ögon.
“Du borde åka dit och träffa dem, vem vet hur länge de har kvar på jorden?” säger Erik och jag nickar.
“Men hur ska jag ta mig ända till Frankrike?” frågar jag. Erik ställer långsamt ner koppen på bordet.
“Tjaa.. Jag har mina kontakter, Alvin som är pilot skulle kunna flyga dig till Tyskland och så kan jag nog få tag på Samuel, han kör lastbil genom Tyskland till Schweiz och sen så kan jag nog ringa Noel och så tar han dig in till Frankrike.” säger Erik. Jag tappar hakan, hur har han så många kontakter? Det är som att Erik läser mina tankar och han svarar enkelt;
“Jag reste runt mycket i världen, jag tror att du skulle kunna tycka om att göra det också!” förklarar han och jag nickar långsamt. Allt snurrar i huvudet, jag vet inte ens vad farmor och farfar heter.
“Vad heter farmor och farfar?” frågar jag.
“Farfar heter Quewindre och farmor heter Aleka, men du kan kalla dem farfar och farmor. De trivs lika mycket med det som deras namn.” säger Erik.
“Okej, men när skulle jag i så fall åka?” frågar jag och Erik rycker på axlarna nonchalant.
“Imorgon, om du inte har något bättre för dig.” svarar Erik och jag ler stelt.
“Nej.. Inte direkt. Men hur får du i så fall till allt?” frågar jag och Erik suckar trött.
“Bara scchhhhhhh… Jag fixar allt, okej?” säger Erik mjukt och ställer sig upp innan han ropar; “Jag vill ringa några samtal.”

(End of chapter)

Jag ska vara ärlig nu, jag fick hjärnsläpp och visste inte hur jag skulle skriva för att komma längre fram i boken! Men nu kommer ni få träffa farmor och farfar Wicked!

//JJC