Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Super bra!!

Jättesuperbra!

Så bra!!!

Tusen tack c8aina, Viloss, LillaJohannus, Pride Potter och Ginerva2003 för läsning och kommentarer! ♥

Nu är jag äntligen ledig! Har försökt hålla lite på detta kapitel eftersom det utgör en brytpunkt i berättelsen, men här kommer det i alla fall.


Kapitel 13 - Smärta


Ett tilltagande grönt sken. En tilltagande smärta i benet. Den stegrades, brände, spred sig i kroppen och blev till illamående, det värsta jag någonsin känt, måste bort från det, måste ta bort det … en röst började höras i huvudet, det måste vara min egen, ett jämrande djuriskt läte som plötsligt blandades med en annan röst, djup, sövande.

Smärtan tonade genast bort. En himmelsk känsla av värme och frid sänkte sig istället över mig i takt med den djupa rösten. Den sjöng något, mässade fram en monoton melodi av ord på latin, ord jag så småningom kände igen som läkande. Samtidigt kändes en energi sväva strax ovanför huden på benet, en hetta som fick den att dra ihop sig men som samtidigt ökade känslan av välbefinnande. Jag ville ha mer, ville vila i rösten, flyga fram på den, bäddas in i dess hypnotiska djup. Den var bekant, en röst jag kände väl, men aldrig hade hört på detta sätt.

Det kändes varmt och mjukt omkring mig, oändligt skönt. Rösten fortsatte att omge mig med sin läkande kraft tills den bleknade bort och ersattes av sömnen.



När jag vaknade kände jag inte igen platsen. Det var stort och högt i tak, som en hel våning där väggar slagits ut. Pelare höll upp de valvliknande formationer som utgjorde taket. Det var inte stökigt, men fullt av olika föremål och mörka möbler utplacerade i öar. Genom fönstren, som fanns längst bort i en rad, skymtade sjö och skog på långt avstånd genom en grå dimma.

Jag halvlåg uppstöttad med mjuka kuddar i en hög säng som verkade ha släpats ut från väggen, och på bord runt om mig stod olika flaskor, burkar och diverse okända föremål som såg ut som magiska instrument. Så föll min blick på en byrå i närheten, där en liten inramad tavla stod lutad mot väggen. Bara alltför väl kände jag igen ramen jag valt ut och skissen i grå blyerts som fanns innanför. Nedanför den låg det svarta presentpappret med det djupgröna sidenbandet prydligt hopvikt.

Insikten om var jag befann mig kom samtidigt med minnena av vad som hänt under natten. Vi hade överlevt, men hur? Jag hade varit beredd på slutet, det insåg jag nu, och kanske var det därför som den här oväntade fortsättningen nu kändes som ett oskrivet blad.

Försiktigt försökte jag röra på mig i sängen, spejande ut över rummet. Det högra benet stramade i huden ovanför knäet. Jag tordes inte titta på det. Istället fortsatte jag att spana och lyssna. Från ett annat hörn av den välvda våningen blev jag medveten om ett bubblande ljud, som kokande vatten. En svartklädd gestalt lösgjorde sig från dunklet varifrån ljudet kom, vände sig om och kom emot mig med ett varsamt grepp om en liten bägare.

Jag såg tigande på hans allvarliga ansikte och undrade vad som skulle hända. Känslan av oskrivet blad dröjde sig kvar i luften omkring oss. Han kom fram till sängkanten och räckte mig bägaren utan ett ord. Jag tog den och såg frågande på honom.
– Smärtstillande, sa han. Drick nu.
Jag lydde och utnyttjade tystnaden till att tänka. När bägaren var tömd viskade jag: - Vad hände, sir?
– Skulle jag inte fråga er detsamma? Hans röst var återhållen, beslöjad. Så vände han sig häftigt om och började gå fram och tillbaka utmed den höga sängkanten.
– Skulle jag inte fråga er, miss, vad ni gjorde ute i korridorerna mitt under den mest riskfyllda natten på året? Skulle inte jag, som är ansvarig för er säkerhet, fråga varför ni kastade er oskyddad framför en hop med magiska varelser?
– De var många, sir, och ni var ensam.
– För guds skull! bet Snape av. Tror ni inte att jag mött långt värre faror än så? Tror ni inte att jag blixtsnabbt kan försvara mig mot några halvtokiga älvor? Vad drev er till den här vansinniga handlingen? Ära? Berömmelse? Uppmärksamhet?

Tårarna bröt fram och plötsligt kastade jag av mig täcket och reste mig från sängen. Benet stramade och ömmade, men jag brydde mig inte om det. Det var ingenting jämfört med den andra smärtan jag kände. Han vände sig förvånat om och vi stod ansikte mot ansikte. På så här nära håll var smärtan i hans ögon uppenbar och ökade min förtvivlan ännu mer. Jag skrek:
- Som ni kanske märkt under den här tiden är jag inte speciellt förtjust i uppmärksamhet! Men skulle jag bara stå där och se hur de ville göra er illa? Utan att ens försöka hjälpa till? Är det vad ni menar? Ingen får tala om er eller till er på det sättet! Ingen får göra er illa, sir! Jag klarar det inte mer! Jag står inte ut med det!

För första gången någonsin såg jag förvirring i hans svarta blick. Som om en slöja drogs ifrån och han för en sekund tappade fotfästet. Misstroget stirrade han tillbaka på mig, som om han inte visste vad han skulle tro. Men så, plötsligt, var hans stränga blick tillbaka.
– Känslor, viskade han föraktfullt. Känslor försvagar oss bara. Inser ni inte hur nära det var att ni miste livet? Han tog plötsligt tag i mig, höll mig i ett hårt grepp, med sina ögon fästade i mina.
– Jo, sir, viskade jag. Det inser jag.
– Lyssna nu på mig, viskade han tillbaka, med tonvikt på varje ord. Jag kommer inte att tillåta er att riskera ert unga liv för mig. Aldrig någonsin igen. Förstår ni? Har jag uttryckt mig tillräckligt klart?
– Hur skulle ni kunna hindra mig? bet jag tillbaka, fortfarande darrande.

I nästa sekund kände jag hans hårda grepp om mig lossna och han drog hastigt in mig i sin famns mjuka mörker. Fumligt besvarade mina skälvande armar hans omfamning. Det kan bara ha varat några sekunder, men när han släppte mig såg jag att hans mantel blivit alldeles våt av mina tårar.

Bra!!

Så bra!!!!

Avis Fortunae, eftersom jag kommenterade tre kapitel på fanfiction.net, tar jag och kommenterar från fjärde avsnittet! Ska försöka sammanfatta så gott det går!

Kapitel 4: Roligt att Hermione välkomnar Miriam på det sätt hon gör! Miriam har funnit en vän i henne, och Harry hoppas jag. Undrar hur det blir när hon träffar Ron. Och hur ska det gå med surpuppan Snape? Återstår att se!




Kapitel 5: Oj! Miriam hade definitivt passat i Gryffindor! Hon är ju modig som ett lejon!
Tycker dock synd om flickan. Vem är hon? Ginny är ju ett år yngre än Ron, och det står att flickan är rödhårig och går i första årskursen.


Kapitel 6: Snape är allt bra dum! Ursäkta, men vad är värre än ensamhet?! Nå, han kanske kommer på andra tankat angående Elvira. Vem vet? Ja, jag ska läsa vidare. Spännande med första uppgiften.


Kapitel 7: Himmel min skapare! Miriams hjärta bankar hårt för Snape! Hur ska det gå, när han upptäcker det? Dock bör hon vara försiktig, eftersom hon är mugglare.


Kapitel 8: Roligt att Hermione vill hjälpa Elvira, utan att bli svartsjuk! Vad kan Hagrid mena förresten?


Kapitel 9: Så bra att hon kan smyga utan att bli upptäckt av eleverna. Tror Snape ska få paketet! (Ja, Hon älskar ju honom!)


Kapitel 10:Låt mig gissa att Dumbledore vill muntra upp henne, så han har gett henne klänningen! Eller någon annan.


Kapitel 11: Oj, nu är hon orolig för Snape. Gillar hur du beskriver Harrys och Rons blickar. Även om man läser allt från Miriams parti, förstår man killarnas känslor. Se det som något positivt.


Kapitel 12: Oj! De där älvorna verkar mystiska! Undrar vad de kan vilja Snape. Hur kan han vara så lugn?! Jag skulle svimma av skräck! Spännande slut förresten! En riktig cliffhanger! Älskar sådant!


Kapitel 13: Himmel och pannkaka! Nu gick det hett till mellan Snape och Miriam! Deras första bråk! Undrar om Snape känner något för henne i alla fall! Ja, får se hur det går! Nu har hon dock svimmat igen. Hon är en riktig olycksfågel! (Men det var Quirinus också! )

Tack för att ni hela tiden är med och läser och gillar, det värmer oerhört!

Mintygirl89, det är så coolt att få sådan respons. Se vidare i brevet som jag fäst vid Heidis ben och ugglat iväg till dig!

Nu kommer ett kapitel till för att fira midsommar, även om kapitlet utspelar sig under annandag jul. Ödets ironi



Kapitel 14 - Ärr

Flera timmar gick utan att vi talade till varandra. Tystnaden som låg över rummet kändes som luften efter åskoväder, besynnerligt klar och utrensad. Jag kände det lugn som infinner sig då man fattat ett slutgiltigt beslut, och kanske kände han detsamma. Oavsett vad som hände nu, hade vi i alla fall gjort klart för varandra var vi stod.

Då han till slut kom med en ny bägare dryck, drack jag den lydigt utan att komma med fler frågor. Det hade hunnit bli eftermiddag och ett dunkel lade sig över rummets mörka möbler. Snape började gå omkring och med sin trollstav tända facklor här och där, liksom en brasa i öppna spisen.

Eftersom det var annandagen, var det inte troligt att någon ännu saknade mig. Ungdomarna och jag umgicks inte på daglig basis och det fanns inga lektioner där min närvaro förväntades.

Snape kom åter bort till min säng och satte sig i en stor fåtölj bredvid den, samtidigt som han allvarligt betraktade mig.
– Ni har rätt att få veta vad som faktiskt hände, sa han. Jag ska berätta det för er så gott jag förmår, men vi kommer alla att behöva acceptera att det finns detaljer i den här incidenten som vi inte till fullo begriper. I alla fall inte ännu.
– Det var inga vanliga älvor, eller hur? frågade jag.
– Nej, jag får ge er rätt i det, det var inte den sorts älvor vi vanligtvis talar om. Svartälvornas utveckling har varit ytterst oroande och då Mörkrets herre hade makten tycktes deras kraft växa. Varelser ute i skogar och berg besitter en magi som är långt utöver vad de flesta trollkarlar klarar av, men om de får leva sitt liv som de vill, är det sällan de utnyttjar sin kraft. Ofta är det svart magi det handlar om, och på Hogwarts är det jag som har störst kännedom om sådana ting.
– Är det därför jag är hos er och inte i sjukhusflygeln?
Snape nickade stilla och återtog:
- Magi kan vara något ytterst komplext som påverkas av känslor och intentioner både hos den som utövar och den som blir offer för dess verkningar. Det som framkallar de mest häpnadsväckande effekterna är de tillfällen då någon är beredd att ge sitt liv.

Han tystnade tankfullt och fortsatte efter en stund: - Om vi tar pojken Potter som ett välkänt exempel. Han är fortfarande den ende som överlevt en dödlig förbannelse. Orsaken är delvis okänd, men det tycks ha haft en avgörande betydelse att … att hans mor … Rösten bröts, han såg bort och tycktes inte kunna fortsätta.
– Jag vet, viskade jag mjukt, jag har hört berättas vad som hände.
– Då förstår ni också, sa Snape med besynnerligt tjock röst och ansiktet delvis bortvänt, att då ni var beredd att ge ... ert liv i natt, kan det ha gett oväntade effekter på hur ni drabbades av deras magi. Det var sannolikt inte en dödande förbannelse de sände ut, men den kan ha varit mycket farlig på andra sätt, som delvis är okända för oss.

Efter ännu en tystnad fortsatte han: - När ni dök upp framför mig visste jag först inte vem ni var, men jag använde tankestyrd magi för att få er åt sidan, och sedan tog jag till trollstaven mot älvorna och fick ut dem ur slottet. Så snart de var borta återvände jag till er där ni låg, medvetslös på golvet, tog med er direkt hit och undersökte er. Låt mig göra klart att ni sannolikt hade dödats om deras magi träffat er på ett mer vitalt område - han såg sträng ut igen - men istället träffade den ert ben, och ni fick …

Vi tittade båda på konturen av mitt bara ben under filtarna, skadan jag ännu inte vågat undersöka. Så lyfte Snape mycket försiktigt handen och drog varsamt undan täcket.

Ett oläkt, djupt, blixtformat jack med suddiga kanter av torkat blod täckte mitt ben strax ovanför knäet. Det var flera decimeter långt och dess form var tydligt mot min vinterbleka hy. Man såg att huden runt omkring såret tvättats och skötts om noga, och den glänste av salvor som doftade starkt.
– Det är där för resten av livet, är jag rädd. Han betraktade mig avvaktande för att se min reaktion, men jag kände mig endast fundersam. Såret såg bekant ut på något sätt. Formen …
- Det är identiskt med Potters ärr, som ni ser, och dessutom mycket större. Detta kan betyda en mängd saker för hela vår magiska värld och måste utredas närmare under största sekretess. Till dess är det viktigt att ni är under ständig uppsikt - av någon som kan hantera svart magi.
– Och vem på Hogwarts kan bäst hantera svart magi? undrade jag.

Men jag visste redan svaret.

Jättebra kapitel! Oj, hon vet att Snape är duktig på svart magi. Intressant förklaring angående älvorna. Visste inte alls att det fanns olika älvor! Oj, en gråtfärdig Snape! Inte varje dag man läser om det. (Fast man fattar ju varför!)

Kika på meningen i röd färg:

en dödande förbannelse.

Jag förstår vad du menar, men det skulle bli bättre om du skrev som jag har gjort med grön färg:

en dödlig förbannelse

Det skulle se lite bättre ut, och det låter bättre i mina öron, när jag läser texten högt. I övrigt gillar jag kapitlet... och berättelsen! ♥

Undrar när Snape börjar dua henne.
Skulle vilja läsa mer om vänskapen mellan Miriam och Hermione, men jag får ha tålamod.

Bra jobbat med detta kapitel! Längtar till nästa!

Så bra!!!!