Vandalen på ridskolan (Berättelse)

Jättebra!

Superbra skrivet! Jag tycker så synd om Amy...

Det blev ju inget kapitel i fredags, så jag kan ge er ett redan nu. Det blir kanske lite kortare än de andra men jag hoppas ni gillar det ändå. Är så glad för att ni gillar berättelsen.
______________________________________________________________


Kapitel 7


Vid frukostbordet rådde en spänd tystnad. Amy slängde i sig sin gröt utan att titta på sin mamma. Hon visste inte vad hon skulle säga till Helen och hon hade en känsla av att hon hade svikit en av sina bästa kompisar.
Om Helen blir sur på mig, tänkte Amy bittert, är det mammas fel! Hon svalde sin sista sked gröt och hängde skolväskan över axeln.
”Jag är också klar nu”, sa Melanie försiktigt.
”Det är bra”, sa Amy lite vänligare. ”Gå och kolla om att du har med dig allt, så kan vi ge oss av.”
Melanie smet kvickt ut ur köket. Amy gick ut i hallen och slängde på sig jackan. Hon ville bort från huset så fort som möjligt och slippa sin mamma. Melanie kom sedan och väntade vid dörren, men just som de skulle gå, kom Amber fram till dem.
”Ni kommer väl raka vägen hem?” frågade hon.
”Ja, oroa dig inte”, sa Melanie.
Amy sa inget, för hon var alltför bitter för att få fram ett ord. Gårdagens gräl sved fortfarande i henne.
”Det låter bra”, sa Amber. ”Jo, Amy. Du minns väl vad jag sa?” ”Du tror förstås att jag är glömsk nu också?!” fräste Amy.
”Nej jag bara frågar”, sa modern.
”Kom Melanie”, sa Amy och tog sin syster i handen.
Därefter stängde hon ytterdörren med en smäll.
”Amy, jag vet att du är arg på mamma”, sa Melanie medan de cyklade iväg, ”men du måste lugna dig.”
”Jag vet”, muttrade Amy. ”Men det känns som om jag förråder Helen.”


Så fort det blev lunch berättade Amy om grälet för sina vänner. ”Jag kan inte begripa varför mamma skulle berätta det för Amber!” muttrade Helen.
”Vad ska du säga till Patricia?” undrade Kate.
”Och Lionel?” Janice såg medlidsam ut.
”Jag vet inte!” viskade Amy och började gråta. ”Förlåt mig Helen! Jag… jag v-vill gärna hjälpa dig, men jag kan inte!” Helen räckte henne en servett och sa:
”Det är inte ditt fel. Jag ska ringa mamma och be henne förklara för Amber.”
”Men vad ska jag säga till Lionel?” undrade Amy. ”Vi skulle göra artikeln tillsammans!”
”Om du har fått utegångsförbud kan det bli svårt”, sa Kate. ”Deppa inte ihop nu”, sa Helen bestämt. ”Jag ringer mamma nu på en gång, så ska du se att det ordnar sig. I annat fall kan du och Lionel prata med miss Moyes när vi anländer till stallet.” ”Tack Helen”, mumlade Amy och log. ”Och ni också, Kate och Janice. Ni är alla riktiga kompisar!”
Hon reste sig upp och smög iväg till flicktoaletten för att tvätta sig i ansiktet. När hon var klar fick hon syn på Lionel.
”Hej”, sa han vänligt. ”Är allt bra?”
”Javisst”, sa Amy och försökte låta glad. ”Varför skulle det inte vara det?”
”Jag såg dig under lunchen”, sa Lionel försiktigt. ”Du grät.” Typiskt! Jag har visst bara otur, tänkte Amy.
”Vill du berätta?” Lionels röst var mjuk.
Till sin stora förargelse började Amy snyfta igen.
”D-det blev bråk med mamma!” sa hon. ”Hon fick reda på att jag hade cyklat till stallet på lördagen när det var mörkt!” Hon talade återigen om vad som hade hänt.
”Mammor är till för att bry sig”, sa Lionel när Amy var klar. ”Hon vill inte att något ska hända dig, fast jag tycker att hon var hård.”
Amy strök undan tårarna och sa:
”Det sa Melanie också. Och mina vänner tycker likadant. Helen sa att hon skulle ringa sin mamma för att reda ut det här.” ”Helen är verkligen en riktig vän”, sa Lionel uppmuntrande innan han drog fram en pappersnäsduk. ”Du skulle se henne i simmarlaget! Hon är from som ett lamm men väl i bassängen blir hon som ett rivjärn!” tillade han och log retsamt.
Amy kunde inte låta bli att skratta för hennes vän var verkligen tuff.
”Så säg inget till Patricia”, fortsatte Lionel. ”Kom till stallet, så kan vi prata med miss Moyes direkt.”
”Vi ses då”, sa Amy, som kände sig lite gladare.
Lionel log innan han gick iväg.


”Vi kan ta och börja mocka”, sa Kate, ”så kan du leta upp Lionel.”
”Här får du bilden på flaskan”, sa Helen och räckte fram anteckningsboken.
”Se till att vara tålmodig”, sa Janice. ”Försök låta bli att nämna mrs Dubois, för annars kan det bli problem.”
”Jag lovar”, sa Amy. Hon skulle just gå när hon kände en hand på sin axel.
Helen gav henne en tröstande blick och sa:
”Jag ringde mamma efter lunchen. Hon ska försöka få tag på Amber så fort hon kan.”
”Tack Helen.” Amy log och traskade iväg.
Utanför kontoret stod Lionel med en kamera i famnen.
”Jag undrade just vart du tog vägen”, skrattade han.
”Åh, jag försvann in i mina kompisars prat”, skojade Amy. ”Jag fick även en bild på flaskan, så vi får se vad miss Moyes säger.”
De knackade på.
”Kom in”, sa miss Moyes röst.
Amy och Lionel klev in.
”Åh, vilken överraskning”, sa miss Moyes och log vänligt.
”Ja, vi skriver en artikel om det som har hänt”, sa Amy. ”Det är för skoltidningen.”
Med viss möda började hon ställa frågor som miss Moyes svarade artigt på.
”Var befann ni er när Chip hittades medvetslös?” undrade Amy. ”Jag var hos tandläkaren”, svarade miss Moyes. ”Därför kom jag väldigt sent.”
”Visste ni att Chip hade fått i sig sömnmedel?” frågade Lionel. ”Ja din mamma sa det.” Miss Moyes såg bekymrad ut. ”Jag har fortfarande inte fått något besked av veterinären, men jag håller koll, jag lovar.”
Amy kände sig besvärad, men hon tog ändå upp papperslappen hon hade fått.
”Jo, miss Moyes”, sa hon. ”Känner ni till det här sömnmedlet?” Miss Moyes tog lappen och satt och gapade.
”Åh herregud!” utbrast hon. Hon började slita ut sina skrivbordslådor. ”Någon har varit här och stulit min medicin!”
_____________________________________________________________

Oh, nu blev det spännande! Hoppas ni gillade kapitlet. Skapa teorier så att tangentbordet glöder! Vi får se när nästa avsnitt kommer.

Spännande... Nu är ju frågan om någon verkligen stulit miss Moyes medicin, eller om hon bara kommer på en nödlögn för att inte bli misstänkt... Längtar tills nästa kapitel ♥

Toppen!
Om Miss Moyes ljuger är hon ett skicklig skådespelare

Superbra kapitel!

Här får ni ett kapitel som ni kan belöna er med när skolan/jobbet är slut. Som ni kanske minns från förra veckan, håller Amy på att skriva en artikel om händelserna i skoltidningen. Hon får jobba med Lionel vilket gör henne glad, då han är hennes stora kärlek. De har frågat mrs Dubois, som sköter bokföringen, och av henne har de fått veta att miss Moyes har sagt att Chip är bråkig och att hon vill sälja honom.
______________________________________________________________


Kapitel 8


Det knöt sig i magen på Amy när hon såg miss Moyes förskräckta min.
”Då hade mrs Dubois rätt”, viskade Lionel.
”Hur ska jag nu göra?” sa miss Moyes.
”Var hade ni flaskan sist?” undrade Amy.
”I översta skrivbordslådan.” Miss Moyes såg förfärad ut. ”Jag har haft svårt att sova, så en vän tipsade mig om medicinen. Jag åkte till apoteket under lunchen i söndags. När jag kom hit lade jag den i lådan för att ingen skulle ställa frågor men jag glömde den!”
Men mrs Dubois sa att flaskan stod på skrivbordet, tänkte Amy förbryllat. Det här blev konstigare.
”Vad gjorde ni när Arthur stals?” undrade Lionel. Han vände sig till Amy och i viskande ton tillade han: ”Vi säger inget till henne att hon är misstänkt.”
”Jag ringde polisen på en gång”, svarade miss Moyes. ”Jag skulle släcka i vanlig ordning när jag såg hur dörren till hans box var tom. Jag fick onda aningar direkt.”
Amy kände sig illamående, för hon hade alltid tyckt om sin ridlärare.
Lionel verkade förstå, för han sa:
”Ja, då har vi nog fått allt material vi behöver. Tack så mycket.” Han och Amy gick kvickt ut och styrde stegen till stallet. ”Jag tycker det känns underligt”, sa Amy. ”Miss Moyes blev faktiskt förfärad, men kan hon ha ljugit om tandläkaren?”
”Jag vet inte”, muttrade Lionel.
”Men mamma kan kanske bekräfta det”, tillade han. ”Jag pratar med henne efter maten i kväll, så kan jag ringa dig.” Amy kom plötsligt ihåg bråket med Amber och sa:
”Jag tror inte det är någon bra idé. Mamma känner ju inte dig, så hon blir nog ännu argare på mig. Men kan du inte skicka ett mejl?”
”Din önskan är min lag!” Lionel låtsades buga innan han blinkade åt henne. ”Skriv bara ner adressen, så skickar jag ett meddelande ikväll.”
När lektionen var slut berättade Amy för sina vänner om samtalet.
”Det här blir ännu märkligare”, sa Janice och gned sig i pannan.
”Frågade du henne om ringen?” undrade Kate.
”Nej, jag glömde det. Dessutom är den hemma hos mig, på ett säkert ställe”, svarade Amy. ”Annars får väl mamma sitt raseriutbrott”, tillade hon bittert.
”Ja, det är inte värt det”, instämde Helen. ”Men nu har Lionel tänkt prata med sin mamma och vi får hoppas att miss Moyes alibi stämmer.”
Amy sa hej då innan hon tog sig hem.


Precis som på morgonen var det tyst vid matbordet för Amy var fortfarande arg på sin mamma och hon var säker på att ilskan skulle hålla i sig ett bra tag. Det enda som gjorde henne lite gladare var att Lionel skulle skicka ett mejl till henne.
”Jo, Amy, kan du gå till vardagsrummet när du har ätit klart?” frågade Amber plötsligt.
”Varför det?” sa Amy surt. ”Förresten har jag läxor att göra.” ”Jag vill bara prata med dig.” Amber såg lugn ut. ”Melanie, du kan kanske gå ner till källaren och hänga upp tvätten?”
Melanie gav Amy en orolig blick innan hon tassade ut. Amy ställde in tallriken och besticken i diskmaskinen innan hon klampade ut till vardagsrummet och satte sig ner i soffan.
Hon ska säkert korsförhöra mig, tänkte hon bistert. Amber kom till rummet en kopp kaffe och ingen av dem sa något på ett tag.
”Jo, Amy”, sa Amber till slut. ”Helens mamma ringde mig nu innan maten och hon sa att ni hade talat om att ni skulle cykla till stallet.”
Amy knep ihop munnen för hon hade ett dräpande svar på tungan som hon helst ville säga men hon valde att låta bli. ”Och jag inser att jag var orättvis”, fortsatte Amber. ”Om du absolut vill skriva om det här i skoltidningen, måste du förstås få göra det, även om du gör det efter skoltid. Men hur väl du än menade, får du inte ljuga. Jag har därför bestämt mig för att du inte får gå ut nu i helgen. Och jag ska kolla igenom dina läxor så fort du är klar, okej?”
Amy suckade.
”Låt gå då”, sa hon, för på samma gång var det lite rättvist. ”Men jag måste få tala om det för de andra tjejerna.”
”Gör det”, sa Amber.


Amy smet iväg till sitt rum där Melanie gjorde sin egen hemuppgift.
”Gick det bra?” undrade systern.
”Jag får inte gå ut på fredag och lördag”, svarade Amy medan hon plockade fram sina läxböcker. ”Men jag får skriva artikeln.” Hon började arbeta med sina uppgifter och när hon hade gjort klart sista läxan, öppnade hon sin dator. Hennes hjärta tog ett skutt när hon såg att hon hade fått ett mejl från Lionel. Med darrande fingrar öppnade hon brevet och blev förvånad över innehållet.
Hej, Amy! Mamma talade om att miss Moyes ringde och berättade att hon skulle bli sen och det hände vid tiotiden på förmiddagen, alltså innan Chip hittades medvetslös. Det kan vara sant, men vi får kanske tala med mrs Dubois igen. Sedan sa mamma att hon inte hade sett flaskan med sömnmedel. Vi kan prata om det på skolan. Ha det bra! / Lionel.
Amy stängde datorn och berättade för sin syster.
”Jag undrar hur det ska gå”, mumlade Melanie. ”Sa hon förresten något om ringen?”
”Jag nämnde den aldrig för jag glömde det”, sa Amy. ”Miss Moyes var så upprörd och jag ville inte göra det värre.”
”Det var klokt”, sa Melanie. ”Jag hoppas att det inte är hon, för hon är så snäll. Och Chip är inte alls bråkig!”
”Ja, Lionel och jag ska prata med mrs Dubois igen. Det kan hända att hon missförstod.”
Hon log innan hon tog läxorna till Amber.


På skolan nästa dag var Amy glad att mattelektionen var inställd så hon fick tid på sig att prata med sina vänner och även göra klart läxan i biologi.
”Jag är glad att du och din mamma är sams igen”, sa Helen vänligt, ”men det är tråkigt att du inte får gå ut i helgen.”
”Fast det var en bra kompromiss”, sa Janice förnuftigt.
”Nu kan du skriva artikeln”, sa Kate ivrigt. ”Passa på att berätta för Lionel hur du känner!”
Amy slog henne lätt på armen.
”Ska du inte höja rösten så att hela skolan hör?!” väste hon irriterat. ”Melanie vet inget, och inte mamma heller. Det är vår hemlighet! Jag vill inte ha konkurrens!”
”Ledsen”, sa Kate och sänkte rösten. ”Men du kan inte bara sitta och dregla över honom. Han kommer aldrig att fatta att du gillar honom om du sitter tyst som en mus.”
”Kate har rätt”, sa Helen. ”Men jag tror du bör koncentrera dig på artikeln.”
De fyra flickorna skrev klart sina uppgifter innan de gjorde sig redo för idrotten.


Amy njöt av hallondoften från schampot när hon duschade efter gympan och hon tänkte att hon skulle förbi biblioteket. Hade hon tur, skulle hon kanske möta Lionel.
Kate har faktiskt rätt, tänkte Amy när hon klädde på sig. Jag måste berätta för honom någon dag. Fast när allt detta är över kan jag ta det då.
Hon packade ner sina saker i gympabagen och gick med raska steg mot biblioteket. Till hennes stora besvikelse var Lionel inte där och hon kände sig irriterad. Hon hade hoppats få prata med honom angående artikeln.
”Jag får väl tala med honom under nästa ridlektion”, muttrade hon för sig själv. ”Då kan jag presentera honom för Melanie!” Hon log åt tanken. Men leendet dog bort när hon såg Kate komma springande mot henne med ett panikslaget ansiktsuttryck.
”Amy!” skrek hon. ”Du måste komma med till stallet efter skolan!”
”Lugna dig”, bad Amy. ”Vad pratar du om?”
”Det är ytterligare en… h-häst som blivit konstig! Miss Moyes tror att det är I-Isadora!” flämtade Kate.

______________________________________________________

Hur ska det gå? Håll koll imorgon efter nästa kapitel!

Så himla bra!

Jag älskar det. Speciellt hur du går från ett lugnt kapitel till en stor cliffhanger i slutet. Det här är en av de få berättelser jag fortfarande läser.

Ånej, hoppas det inte är något alltför allvarligt med Isadora... Längtar till nästa kapitel! ♥