Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Nu!

Det har blivit lite tradition att dela upp kapitlen i två, så vi fortsätter med det. De blir verkligen alldeles för långa annars, och det är ju rätt jobbigt att läsa på en datorskärm, så jag tror det här blir bättre. Dessutom känns det bättre, för jag har inte lika svårt att uppdatera




Kap 5.0
Den mörka sjön

Astrid klev av tågvagnen, nu iförd den långa klädnaden som alla elever skulle bära vid ankomsten, och ned på en överfull liten perrong. Det hade redan blivit mörkt, och bortsett från regnets tunga smattrande så låg en kuslig tystnad över området. Sparsamt utplacerade röda bänkar var belamrade med stationens namn – Hogsmeade – och Astrid insåg helt plötsligt vad det var som avgav den kusliga stämningen. Hon hade aldrig varit utanför London med alla dess stadsljud förut.

Ljuden som hon hörde var alla mycket enkla att spåra tillbaks till var – eller kanske snarare vad - de kom ifrån. Det var tåget som brummade ihärdigt, eleverna runt henne som pratade – ja, till och med lukterna var enkla att förstå. Det var inga sirener, skott eller skrik som fungerade som bakgrundsmusik till hennes dagliga liv, utan allt var lättförståeligt. Det var ett sorts lugn - trots den stressade jäkten på perrongen - insåg hon när hon väl började vänja sig.

Hennes funderingar avbröts av en enormt stor man som harklade sig högljutt. ”Förstaårselever,” brummade han, ”kommer med mig! Så ja, kom igen, följ med mig nu! Är alla förstaårselever med?”
Astrid följde tätt efter Jeri och Kevin, som med hjälp av den sistnämnda hade lyckats ta sig längst fram av förstaårseleverna. Så här mycket närmre var den stora mannen inte lika skräckinjagande. Han var enorm, med ett stort skägg som täckte större delen av ansiktet, men han hade också, noterade Astrid, en väldigt snäll uppsyn.

Den enorma mannen tittade helt plötsligt rakt mot henne och hon vände snabbt ned blicken.
”Nå, jag hoppas att alla är med nu. Om inte, så, ja… Eh, så följ efter oss nu!”
Han satte av, ned för en smal, brant stig. ”Och glupska gargoyler, se upp var ni sätter fötterna, det är halt ute.”

Astrid, i likhet med Jeri, snubblade försiktigt ned för den hala, leriga stigen. Kevin gick precis framför dem - han tycktes inte det minsta bekommen av den hala, leriga stigen där han traskade fram i ett par rejäla kängor. Astrid tittade ned på sina uniformsskor och förbannade sig själv över att hon inte hade tänkt på att åka i ett par riktiga skor. Någonstans bakom henne hörde hon en duns och någon som stönade högljutt.

”Se upp var ni sätter fötterna, sa jag ju!” ropade mannen åter över axeln. Astrid tyckte inte att han lät så mycket arg som orolig.
Kevin började tala i en ton som knappt hördes över regnet.
”Det där är Hagrid. Han har hand om alla djur och sånt.”
”Han ser livsfarlig ut. Hur blir någon så stor?” frågade Jeri smått förskräckt.
En ny röst bröt in bakifrån. ”Åh, han är bara en tölp. Han kan ingenting, men har kontakter på skolan, så de ordnade fram ett jobb åt honom. Han är totalt livsfarlig, vad jag hört, men-”
”Alltså snälla Ellina, kan du bara vara tyst någon gång?” hördes ännu en röst. ”Du kan inte gnälla på allt.”

Innan hon hann svara så tvärstannade eleverna runtomkring dem, och ett kollektivt flämtande efter andan avbröt diskussionen. Genom regndiset skymtade hundratals upplysta fönster, och när ögonen väl börjat vänja sig, noterade Astrid att en enorm, respektingivande borg växte fram ur mörkret.
Den store mannen – Hagrid, påminde hon sig själv – skrockade. ”Hogwarts… Är hon inte något särskilt? Nå, vi ska ner i båtarna, så det är bara –”

Resten av hans mening lyckades Astrid inte uppfatta. Hon avskydde vatten, och blotta tanken på att åka båt fick hela hennes kropp att göra uppror. Den enorma, kolsvarta sjön som hon nu kunde urskönja runt slottet fick hennes hjärta att slå så fort och hennes puls att dunka så högt att det utestängde alla andra tankar i hennes huvud. Om hon skulle falla ned i vattnet så skulle de aldrig hitta henne. Denna tanke var det enda som for igenom hennes huvud, gång på gång på gång. Hon funderade på att vända tillbaka, och började spela ut scenariot i sitt huvud. Det var kolsvart ute – skulle hon få låna en lampa? Gick tågen ens? Skulle hon få sova på stationen? Med en suck gav hon slutligen upp. Livrädd, både för att skämma ut sig första dagen och för att åka båt, klev hon extremt försiktigt ned i båten, och grep krampaktigt tag i relingen med båda händerna.

När de äntligen var över på andra sidan satt hon fortfarande med hopknipna ögon, och vid det här laget så värkte musklerna i hennes händer ordentligt. Det skrapande ljudet av båten som anlände vid bryggan fick henne försiktigt att öppna ögonen och mödosamt började hon klättra ut, för att till slut bli nästan uppryckt ur båten av den enorma Hagrid.
”Du gillade inte båten, eh?” sade han medlidsamt. ”Inte alla gör det. Det är bara första gången man åker båt ändå, så oroa dig inte,” tillade han med ett osäkert leende.

Astrid borstade av klädnaden och satte av tillsammans med de övriga eleverna in genom ett stort stenvalv. Stort var något av en underdrift – de höga, välvda takbågarna rymde utan tvekan i alla fall två och antagligen tre Hagrids ovanpå varandra, och ungefär lika många i bredd. Väggarna var säkert en meter tjocka – i solid sten – och Astrid funderade fascinerat på varför man hade byggt det så. Valvet ledde till ett trapphus, som var förvånansvärt tomt så när som på ett flertal facklor som kastade ett varmt ljus över stenen. När de nådde toppen av trappan möttes Astrid av ett välbekant leende ansikte.

”Välkomna!” sade den leende Sara Grossman till den förvirrade samlingen förstaårselever som nyss dykt upp. ”Jag heter Sara Grossman och är prefekt i Hufflepuff – de av er som hamnar hos oss kommer säkert komma i kontakt med mig ofta, men även ni andra får gärna höra av er om ni undrar något.”
”Och jag,” tillade en annan flicka med en viktig min, ”är Alyssa Cervent, första ordningskvinna i Ravenclaw,” fortsatte hon och pekade mot den blåbronsfärgade skölden på hennes klädnad. Alyssa var en blond, nästan vithårig flicka med en skarp benstruktur som framhävdes ytterligare av hennes lugg. Hennes långsmala ansikte såg vänligt ut, men saknade Saras nästan barnsligt upprymda uppsyn.

”Nå, innan vi går in behöver vi säkerställa att ni är införstådda med den ceremoniella proceduren –” fortsatte Alyssa.
”Alltså vad ni ska göra,” flikade Sara in, vilket fick flera av förstaårseleverna att fnissa nervöst. Alyssa suckade lätt åt Sara med en förmanande blick.
”Som jag sade – först och främst vill jag att ni ställer upp er två och två i bokstavsordning: längst fram, Karim Abedi och Kevin Blake.”
Uppräkningen tycktes fortgå i all oändlighet.
När Astrid ställt sig bredvid Jeri – Prince och Platt – och hon slutligen kom till Jeremiah Zaborac, som var den sista eleven och som också var den som stod ensam i sin rad (och som dessutom, listade hon ut från hans leriga klädnad, antagligen var upphovsmannen till dunsen i backen), så harklade sig Alyssa igen.
”När vi går in, så ska ni alla gå – i raka led – raka vägen fram.” Alyssa inspekterade linjerna. ”Nicole, var det? Rätta till slipsen.”
En liten flicka med blå slingor i håret ryckte överraskat till och tittade ned mot sin slips, som tydligen hade gått upp något. Hon rodnade vilt och rättade snabbt till den.
”Nå,” fortsatte Alyssa. ”När ni nått fram till slutet av salen ska ni röra er till höger, och invänta vidare instruktioner.”
”De klarar sig,” inflikade Sara. ”Hon är något av en perfektionist,” tillade hon leende, riktad mot gruppen.
Alyssas ögon blixtrade till, men återgick efter ett knappt skönjbart ögonblick till sitt normala lugn.
”För all del. Följ efter oss så går det – nog – bra.”

De två massiva ekdörrarna svängde upp när Alyssa vände sig om.
Och inte en enda av eleverna tog ett steg framåt. Precis innanför dörren stod någonting som måste vara ett spöke, men som mest påminde om en tjock munk.
Sara gick fram emot spöket, och log brett. ”Är du här för att tjuvkika på de nya eleverna, broder?”
Han skrockade ett bullrigt, ekande skratt till svars.
”Åh, nej, inte skulle väl jag. Men ni borde skynda er lite – de andra eleverna väntar.”
När de gick genom korridoren lade Astrid märke till att flera av tavlorna hade samma sorts rörliga bilder som hon hade sett i ”Magins historia” (där ett foto av författarinnan Bathilda Bagshot hade betett sig oroväckande levande) – och inte bara det, de verkade också tala med varandra.
”Väldigt många till Slytherin i år, det tror jag,” hördes en tydligt artikulerad, väldigt överlägsen röst från en tavla föreställandes en gammal kvinna med stram hud och tunt, svart hår.
”Pfft, du kan ju hoppas på det-”
”Knappast, i år är det Hufflepuff-”
”Jag tror inte-”

Inom kort hade flera av bilderna inte nöjt sig med att vara rörliga inne i bilderna, utan tycktes ha samlats i en större tavla längre fram i hallen där de förde en högljudd och hetsig diskussion. Flera av eleverna skrattade – andra, däribland Astrid, gick fascinerat vidare med vidöppna munnar och försökte ta in alla fantastiska syner. Ett fåtal av eleverna – Jeri var en av dem, noterade hon – tycktes oberörda, och såg ut att tänka på annat. Hon tänkte att de säkert bara var nervösa över sorteringsceremonin, och släppte det fort.
Helt plötsligt stannade Alyssa och vände sig om.
Bakom henne stod en port som såg ut att vara tillräckligt stor för att rymma två dubbeldäckare ovanpå varandra.
”Kom ihåg att gå lugnt och försiktigt – visa respekt – försök att inte se alltför överraskade ut, och prata inte sinsemellan. När vi nått slutet av hallen inväntar ni vidare instruktioner – ni börjar inte göra annat. Uppfattat?”
Förstaårseleverna nickade förvirrat.
”När era namn ropas upp, rör ni er mot stolen som står placerad framför lärarnas bord. Där kommer ni att få möta sorteringshatten, som kommer att hjälpa er att hitta rätt elevhem. När ni har satt på er den, lyssna på vad den säger. Det händer att den ställer frågor – om den gör det, svara så gott ni kan.” Alyssa log ett uppmuntrande, pliktskyldigt leende. ”Så, några frågor?”

Helt plötsligt slogs dörrarna upp, och en kakofoni av röster formligen exploderade ut ur rummet för att lika snabbt dö ut. Ungefär trehundra nyfikna blickar riktades mot dörröppningen, och de nervösa förstaårseleverna stod mitt i deras blickfång. Astrid svalde hårt.

Jättebra!
Längtar till nästa kap!!

SUPERBRA JÄTTEBRA AWESOMEBRA!!!!
DU ÄR BÄST PÅ ATT SKRIVA PÅ KAPITEL!!!!

Jättebra!!!!

Du är bäst!!

Superduperbra!

Tack så hemskt mycket för era kommentarer - det är de som får mig att vilja fortsätta. Ni är verkligen absolut bäst!

Varning: jag tror att det här blev det längsta kapitlet hittills.



Kap 5.5
Att möta en dörrklapp

Astrid önskade febrilt att de hade kunnat få gå i tre rader och att hon skulle ha fått gå i mitten. Som de nu var placerade passerade alla förstaårseleverna de äldre studenterna på knappt en armslängds avstånd. De andra elevernas blickar fick det att bränna i hennes kinder. Hon kunde inte minnas senaste gången hon känt sig så skärskådad - om hon ens någonsin hade blivit det. Högrött rodnande försökte hon hålla blicken fäst i taket – men upptäckte, till sin stora förvåning, att det inte tycktes finnas något tak.

Nej, rättade hon sig själv – det var ett tak, men det tycktes vara i någon form av glas. Hon funderade på hur de hade lyckats bygga ett så stort glastak, och hur vattnet som öste ner bara tycktes lösas upp i intet när det kolliderade med glaset. Mot normalt glas brukade regndropparna smattra ned och göra hela glaset suddigt. Detta, kunde hon därför sluta sig till, var inget normalt glas. Trots regnstormen utanför så var glaset helt klart – det syntes faktiskt inte ens, utan det såg verkligen ut som att taket var himlen - och istället för att bara se hundratusentals små droppar som slog ned i glaset, så såg hon hela regnovädret lika tydligt – om inte tydligare – än hon hade gjort under färden från Hogsmeade.

Astrid funderade fascinerat på vilken sorts magi som hade kunnat åstadkomma det – något vattenavstötande kanske – men avbröts i sina funderingar av att de äntligen passerat de långa borden där eleverna satt uppdelade och ledet Astrid gick i började svänga. När hon vände sig om så lade hon märke till att det ovanför borden hängde stora flaggor med de olika elevhemssköldarna, och insåg att alla eleverna i salen satt placerade efter vilket elevhem de tillhörde.

Alyssa bekräftade det bara en sekund senare. ”Alla elevhem har sitt eget bord. Ni bör rimligtvis kunna lista ut vilket som är vilket, men för säkerhets skull,” tillade hon med en suck, ”så är gult Hufflepuff, rött Gryffindor, blått Ravenclaw och grönt Slytherin. Gå inte till fel bord – det blir pinsamt både för er och för mig.” Bakom Alyssa noterade hon för första gången att Snape satt vid bordet. Han verkade dock inte lägga märke till henne, utan satt tvärtom och såg extremt uttråkad ut.

En äldre kvinna i smaragdgrön mantel svepte fram mot dem. ”Tack så mycket, Alyssa.” Den nyanlända häxan hade håret stramt uppdraget i en knut. Knuten var så hårt åtdragen så att det såg ut som att hennes hud var uttänjd över kindkotorna, vilket gav henne ett väldigt strängt utseende. Hon tittade ned på eleverna genom sina lågt sittande, fyrkantiga glasögon.

”Då så,” fortsatte hon. ”Jag förlitar mig på att fröken Cervent och fröken Grossman har informerat er om den ceremoniella proceduren.”
Alyssa formligen strålade när hon hörde det implicita berömmet.
”Kom ihåg att samarbeta med hatten bara. Nå, för er som inte vet vem jag är, så är jag professor McGonagall. Nu, däremot, är det dags att påbörja sorteringen. Regnet har redan försenat oss tillräckligt. Är det någon som har frågor, så ställ dem nu – innan vi inleder ceremonin.”

Astrid kände att hon hade massvis av frågor, men hon var också fullt medveten om att hon var alldeles för nervös för att kunna ställa dem – och dessutom hade McGonagall ett tonfall som gjorde det relativt klart att hon inte räknade med att få några frågor.
En mörkhårig flicka, som Astrid kände igen som Ellina, var dock inte lika finkänslig.

”Vad menar du med ’samarbeta’?”, frågade hon med en kylig och lätt uttråkad röst.
”Miss Shane, skulle jag tro?” frågade professor McGonagall med en tidigare avsaknad skärpa i rösten. Ellina nickade till svar.
”Nå, det är ganska ovanligt. Men i de fall hatten uppmanar er att tänka på något särskilt, eller ber er att svara på frågor, så gör ni klokt i att samarbeta. Jag tvivlar mycket starkt på att den kommer att be er att dansa mitt framför hela stora salen, om det är vad du är orolig för.”
Även om den medelålders häxan såg – och lät – lika seriös som om hon precis hade rapporterat en tragisk händelse i en nyhetsstudio, så gav hennes svar upphov till högljudda skratt och visslanden från flera av borden – framförallt från Gryffindor, noterade Astrid - och till och med Snape drog lätt på ena mungipan.

”Om vi nu kan komma till saken… Om –” hon pausade och sneglade ned i en stor pergamentsrulle. ”Om Karim Abedi vill kliva fram.” En mörk, small pojke gick försiktigt fram till hatten. Professor McGonagall gjorde tecken åt honom att sätta på sig den, och Karim lyfte försiktigt upp den.
”Nu så, det är bara att placera den på ditt huvud. Den bits inte,” lade hon till, vilket gav upphov till nya skratt från Gryffindors bord. De verkade uppenbarligen uppskatta hennes torra sarkasm.

Så fort Karim hade satt på sig hatten så insåg Astrid att hatten hade en mun. Och mycket riktigt började den snart prata.
”Hmm… Ja, vad har vi här? Kanske… Hmm, nej, ja, okej då.” Det tog ytterliggare ett tag av mumlande innan hatten till slut verkade ha bestämt sig. ”GRYFFINDOR!” utbrast hatten triumferande.
Gryffindors bord formligen exploderade i jubel, och Karim gick över mot deras bord med skakiga steg.
”Kevin Blake,” läste McGonagall upp från sin rulle.
”HUFFLEPUFF!”
Alla som pratat med den unga pojken var exakt lika förvånade som han själv såg ut där han stod förvirrad, med öppen mun och redan ett halvt steg mot Gryffindorbordet. Astrid hade varit övertygad om att han var en typisk Gryffindorelev, och insåg att elevhemmen kanske inte riktigt var lika enkla och rigida som de först verkat.
”Venna Duriff!”
”GRYFFINDOR!”
Eleverna fortsatte räknas upp i rasande fart, även om ett fåtal tog längre tid. Rekordet tycktes innehas av Nicole Nights, en liten flicka med svart hår (bortsett från flera tunna, blå slingor som Astrid tyckte var fullkomligt fascinerande), som hade blivit placerad i Ravenclaw innan hatten ens hade nuddat henne. Rekordet åt andra hållet innehades fortfarande av Karim, som hade tagit lite över en minut.
”Astrid Prince,” malde McGonagall på med den torra, entoniga stämma som man bara har när man läser upp listor.
Astrid gick försiktigt bort till hatten och satte den försiktigt på sitt huvud.
”Hmm…” sade den efter vad som för Astrid kändes som en smärre evighet. ”Det här kan bli klurigt. Du kan inte tänka dig att släppa ned garden lite?”
”Ehm, va?” frågade Astrid förvirrat.
”Åh – en sådan. Nå, det spelar ingen roll, det kan inte hjälpas… Hmm… Tänk på någonting som gör dig glad – en lugn plats eller så. En våräng, varm sol…” Astrid tänkte på Richmond Park på vintern, när snön låg djup, och kände ett lugn sprida sig inom henne.
”Hmm…” fortsatte hatten, ”fortfarande inte helt… Vill du vara vänlig att räkna hjortarna du ser?” Astrid undrade förbryllat hur han kunde veta vilken park hon tänkte på, och att den var känd för sina hjortar, men hon påminde sig om McGonagalls uppmaning och räknade dem beslutsamt. ”Hmm, ja, bättre. Men fortfarande klurigt… Hmm, jo, det förstås… Och ja… Jag tror vi väljer S-, nej, nej,” rättade hatten sig snabbt. ”RAVENCLAW!”

En äldre pojke vid Ravenclaws bord ställde sig upp på bänken. ”Vi fick hattsölaren!” skrek han jublande ut, vilket fick inte bara Ravenclaws bord utan även övriga elevhem att brista ut i skratt. Astrid, som om möjligt blev ännu mer röd i ansiktet, gick försiktigt över till bordet, där hon mottogs av ett flertal leenden och uppmuntrande klappar på axeln.
”Jeriam Platt,” läste McGonagall upp.
Astrid ryckte till och vände sig uppmärksamt om.
”RAVENCLAW!”
Medan Jeri pustade ut av lättnad över att inte ha hamnat i Hufflepuff fann Astrid sig själv applåderandes lika hårt – om inte hårdare – än alla andra vid bordet.
Ytterligare ett fåtal namn räknades upp.
”Ellina Shane.”
Astrid frös till och blev sittande blickstilla. Det var inte att hon direkt ogillade Ellina – hon kände henne trots allt inte – men Ellina hade än så länge verkat vara en cynisk och arrogant person, som såg sig själv som så mycket bättre än alla runt omkring henne. Astrid var van vid sådana – och de ledde alltid till problem.

Astrid noterade att Ellina tycktes ha en hetsig diskussion med hatten, som slutade med att hon skakade hårt på huvudet, och efter en kort sekund så hävde sig hatten som om den suckade. ”Då antar jag att det blir Ravenclaw,” nästan muttrade den till slut.

Ellina klev bort med självsäkra steg medan Astrid och Jeri delade en blick som visade att ingen av dem var särskilt glada över utfallet. Applåderna var lägre än vanligt, eftersom att alla – till och med flera av lärarna, verkade det som - var väldigt nyfikna på exakt vad som försiggått där framme. Ellina satte sig ned utan ett ord, och började förstrött leka med slipsknuten på hennes svarta Hogwartsslips av den typen som alla förstaårseleverna bar. Hon såg fortfarande missnöjd ut, och kastade då och då anklagande blickar mot hatten.

Efter att den sista eleven sorterats – Jeremiah Zaborac hade hamnat i Slytherin – så reste sig en lång man med ett par underliga halvmåneformade glasögon upp och tystade eleverna.
”Välkomna,” sade han med en dundrande röst, ”till Hogwarts. För några av er är det första gången, och för andra av er, så, ja, är det inte det.” Detta gav upphov till spridda skratt i hallen, kanske främst från Ravenclaws bord. ”Nu, som vanligt, vill jag informera er – både nykomlingar och de som behöver påminnas - om att skogen på området är förbjuden mark för alla elever om det inte sker under lärares uppsikt och godkännande.” Med det sagt satte han sig ned. ”Åh, låt mig inte uppehålla er – smaklig måltid.”

"Professor Dumbledore," sade Jeri självsäkert, "han är rektor här. Antagligen den kändaste trollkarlen i hela Storbritannien, så jag antar att det var därför han inte presenterade sig. Eller så glömde han bara. Min bror säger att han är lite speciell."
Astrid tittade sig förvirrat omkring. Det var fullt av tomma fat på bordet, men hon undrade fascinerat över varför man dukade fram faten innan maten. Det kändes som ett väldigt opraktiskt sätt att servera. Hon hann dock inte fundera länge förrän maten helt plötsligt dök upp – hundratals olika rätter som aldrig verkade ta slut. Hon stirrade storögt på maten, och väntade skeptiskt på att ta någonting förrän efter det att hon sett flera andra elever äta av den. När hon väl förde den lilla biten hallonpaj till munnen så bet hon ytterst försiktigt i den, övertygad om att det skulle visa sig vara någon sorts skämt.

Att säga att det var den godaste måltid Astrid någonsin ätit var en underdrift. Den stora salen var fascinerande, och de höga väggarna som påminde Astrid om den enorma katedralen Westminster Abbey i London gav alla ljud en varm, dämpad ton som gjorde att hallen aldrig kändes stökig, trots alla hundratals elever och den höga ljudvolymen. Hallens akustik hade även visat sig vara ytterst väl lämpad för sång, vilket var särskilt tydligt under skolsången. Ivan Tjechov, en annan nybliven elev i Ravenclaws elevhem, hade överraskat alla med en djup, melodiös stämma.

”Jag tror att jag kände igen den där melodin,” sade Astrid försiktigt när han satte sig ned igen.
Han ryckte på axlarna. ”Antagligen. Det är min pappas nationalsång: du har säkert hört det vid något sportevenemang. Min mamma är brittisk,” tillade han fort, ”så det är därför jag inte går på Durmstrang.”

Mätta och mer förvirrade än någonsin leddes Ravenclaws nyblivna elever upp för flera vindlande trapper och snäva svängar tills de nådde den femte våningen. Vid slutet av korridoren låg en lång spiraltrappa. ”Merlins skägg, vi kommer aldrig komma fram. Hur många trappor är det egentligen?” stönade Jeri. Ivan skrattade godmodigt. ”Du ska se Durmstrang. Det här är ingenting.”
Jeri stirrade klentroget tillbaka, men sade ingenting.
Vid slutet av trappan blev de stående framför en ganska stor, svart dörr med en bronsfärgad dörrklapp i form av en örn.
”Det här,” sade Alyssa högtidligt, ”är vår väktare. Den kommer att ställa en fråga, och ni behöver besvara den för att bli insläppta. Oroa er inte – jag är övertygad om att hatten inte skulle placerat er hos oss om ni inte hade vad som krävdes. Trots det så händer det att elever misslyckas, och när det händer är det tyvärr bara att vänta på att någon annan har vägarna förbi,” konstaterande hon lugnt. ”Och försök aldrig att lura den med magi,” tillade hon. ”Aldrig.”
”Nå, vem vill prova först?”
Ingen räckte upp handen.
”Nå, vad sägs om…”, hon pekade mot Astrid. ”Prince, vill du vara vänlig att kliva fram?” fortsatte hon i en lärarlik ton.

När Astrid klivit fram till dörren hörde hon en mekaniskt, ekande läte från dörrklappen.
”Hur skiljer du ett snöre, från ett rep?”
Astrid öppnade munnen, som för att ställa en följdfråga, men insåg lika fort att förstå frågan var en del av utmaningen.
”Ehm, jag antar… Att det inte riktigt går?” svarade hon frågande. ”Alltså, ett snöre är ju egentligen bara ett namn för massa olika saker,” sade hon, och kände en växande upprymdhet inom sig.
”En kategori, liksom. Det som bestämmer vad ett snöre är, är ju egentligen bara de saker som vi har valt att kalla för snöre, så att säga,” fortsatte hon och kände hur någonting klickade inom henne.
”Men själva begreppet snöre är ju ingenting i sig. Det är bara hur vi pratar om det. Eftersom att det bara är språkliga kategorier, och den enda skillnaden mellan ett snöre och ett rep är hur tjocka – och ja, kanske hur långa – de är, så borde det finnas någonstans i mitten där varje person är osäker, och där olika personer faktiskt svarar olika på om det är ett snöre eller rep,” avslutade hon med en triumferande känsla.
”Mitt svar är alltså, typ, att skillnaden ligger i ens tidigare erfarenheter av snören och rep.”
Alyssa log strålande när dörren sakta gled upp.

”Var det bara jag som inte förstod någonting av det där?” muttrade Ivan lite för högt.
”Nå, låt oss hoppas att du hittar några goda vänner som kan släppa in dig, i så fall,” svarade Alyssa i en kylig ton och klev sedan in i sällskapsrummet. En mycket underlig liten man satt inne i sällskapsrummet när de klev in.
”Ah, jag undrade just när ni skulle komma. Fröken Cervent, jag skulle behöva låna fröken Prince och unge herr Platt, om du kan vara så vänlig och fortsätta rundturen utan dem.”
”Självklart, professor Flitwick,” svarade Alyssa.
Medan skocken av elever följde efter Alyssa så visade professor Flitwick dem till en soffgrupp och slog sig ned i en karmstol som såg ut att vara alldeles för stor för honom.

”Nå, som jag har förstått det saknar du helt tidigare erfarenhet av formell utbildning, korrekt, fröken Prince?”
”Ehm, jag har inte gått i skolan, nej, om det är det du menar.”
Flitwick nickade. ”Precis. Nå, det i sig är inte så ovanligt bland magikerfödda elever, men då brukar föräldrarna allt som oftast ha säkerställt att eleven är förberedd för att börja skolan. Om Snapes rapport stämmer så kommer du med största sannolikhet att behöva anstränga dig för att klara av skolgången. Nå, du har hamnat i rätt elevhem för det i alla fall;” tillade han med ett leende.

”Hur som helst är det därför du är här, herr Platt. Om jag känner dina föräldrar – och din bror – rätt, så kan du redan allt du förväntas lära dig under de kommande två åren.”
Jeri rodnade.
”Så jag skulle vilja be dig att hjälpa fröken Prince med skolarbetet. Normalt sett brukar vi alltid låta en äldre elev vara mentor åt de elever som behöver hjälp, men i detta fall bör vi nog göra ett undantag.”
”Ab-, a-, absolut, professor,” stammade Jeri. ”Självklart.”
”Strålande!” svarade Flitwick och klappade upphetsat händerna. ”Då är det bestämt – och för att undvika framtida pinsamheter så är alltså flickornas rum till höger om statyn, och pojkarnas till vänster,” lade han till med en blinkning.

Jättebra! ♥

DET VAR AWESOME!!!
ÄLSKAR KAPITLET!!!

Supermegabra!
Är det bara jag som tycker att Filtwick liknar Dumbledore?