I tidvändarens värld, Det Digitala Hogwarts

Alltså, taaaaack!

Kapitel 5.

Jag vandrade djupt försjunken i tankar bort från sjön. Kunde den där mannen vara Filch förfäder eller något? Fast egentligen... Vad spelade det för roll? jag tänkte på den fetlagda katten som hoppat upp på kökspallen. Kattälskeri gick kanske i släkten? Jag ryckte på axlarna och såg upp bland molnen. Fundersamt fortsatte jag gå med blicken fäst på ett luddigt moln som var otäckt likt en sprängskärtskrabba...

Jag flämtade till när mina ben slog emot något hårt och vasst och smärta ilade genom mig när jag försvarslöst föll framstupa över ett stenblock ner i gräset. Jag gned kvidande mina ömma smalben genom jeansen och stirrade anklagande på det fyrkantiga stenblocket som orsakat mitt fall. Det kändes för förläget att erkänna för mig själv att stenblocket inte kunde rå för varken var det blivit placerat eller att jag ouppmärksamt gick och stirrade på sprängskärtskrabbsmoln istället för var jag placerade mina fötter.
Jag reste mig upp och borstade bort gräs från mina ben samtidigt som jag såg mig om på dem enorma stenblocken som låg i travar överallt. Hogwarts... Jag log fåraktigt. Längre bort på gräsytan la jag för första gången märke till ett gäng människor som stod och pratade.
Jag drog mig undan och studerade häxorna och trollkarlarna som planerade någonting i en ring för att sen spridas ut bland de enorma stenblocken. Farsinerat såg jag på medan blocken höjdes upp i luften styrda av höjda trollstavar. Sakta men säkert började en mur ta form. Muren blev till en enorm kub utan tak. Den taklösa kuben byggdes på och blev ett torn. Jag kunde inte sluta stirra på hur de släta opersonliga stenarna sakta bildade Hogwarts, mitt hem. Det kunde ha gått minuter, timmar dagar, veckor... Antagligen dagar för någonstans i mitt undermedvetna la jag märke till att mörkret sänkte sig över platsen och sen lyftes. Mitt undermedvetna skötte nog set mesta av mitt liv under den perioden. Jag kunde inte göra annat än att stirra intensivt på bygget som drevs framåt. Även när mitt undermedvetna registrerade att det blev natt och att trollkarlarna och häxorna slutade sitt arbete tillfälligt slutade jag inte stirra. Jag vet inte vad som band mig så till det, varför jag inte kunde sluta stirra. Kanske var det för att det absolut inte var så jag tänkt mig att det hade gått till. Eller för att det hängde något mystiskt och magiskt över platsen...
Men det som slutligen fick mig att vakna ur min trans var ljudet av en häxas röst som i närheten ropade:
- Är trappan det sista Jeffery?
- Förhoppningsvis! skrek någon långt borta tillbaka.
Fler stenblock dök upp ur tomma intet och tog plats vid den stora dörrlösa entréöpnningen.
- Oj vänta! Det ligger kvar en där borta, ta den istället Mac! Ropade en storväxt trollkarl och pekade med trollstaven på stenblocket jag fallit över och hindrade en tjurig trollkarl att trolla fram ett sista block att lägga som trappa. Mac surpuppa riktade buttert trollstaven mot blocket längre bort och fick det på plats i trappan. Jag log. Min sten.
- Klara! Skrek någon och trollkarlar och häxor började dansa runt sitt värk och hurra som små barn.

Asgrymt skrivet
På kapitel 10 ska jag försöka skriva en riktigt lång kommentar.
Vilka är dina favoritfärger?
Ska nämligen skriva kommentaren i den färgen.

Du är en super bra författare

Åh Tack♥♥♥ Min favoritfärg är svart♥

Taaaack♥♥♥

Megasuperdupermugglisfantastiskt BRAAA!

Dör igen! xD

...♡♡♡

Taaaaack ♥♥♥♥

Kapitel 6.

När jag lyckades slita mig loss från Hogwarts förtrollande dragningskraft gick jag långsamt tillbaka till Hogsmeade. Staden skrek gammal på alla sätt och vis och de rundade kullerstenarna som täckte alla gator gjorde ont i fötterna. Folk stirrade på mig när jag gick fram mellan affärerna och jag insåg att jag fortfarande var klädd i mugglarkläder. Jag suckade inombords. Hur mycket jag än behövde mer passande kläder var jag i starkt behov av mat. Hogwarts lär inte ha byggts på en dag så jag kan ha varit utan mat på hur många dagar som helst. Jag skakade leende på huvudet åt mig själv och halvsprang ivrigt in på första bästa pub. Jag hade beställt så mycket mat som såg normalt ut och försökt att äta i så normal takt som möjligt när en vagt bekant man slog sig ner framför mig.
- God dag miss. log mannen vänligt.
Jag log tveksamt tillbaka och mumlade ett svagt "hej".
Mannen log ännu bredare.
- Var kommer du ifrån kära vän?
Jag såg hur han sneglade på mina kläder och jag blev plötsligt väldigt ivrig att bevisa att jag var häxa men något hos mannen fick mig att hålla mig till sanningen och inte hitta på en historia om att jag var Godric Griffindors ättling eller något liknande. Jag stelnade till när mina tankar överträffade mig.
- Griffindor. Sa jag andlöst. OMG! Godric Griffindor! är det verkligen du?
Den förut vagt bekanta mannen som jag nu placerat i mitt mina rynkade pannan.
- Ja, det är jag. Men jag förstår då inte ditt handlande angående mitt namn?
- Men! Du är ju suuper känd! Grundare av Griffindors elevhem! En av grundarna till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom! Klart att du är känd! Alla känner till dig! Och ditt svärd! Just det! fattar du inte att det har räddat livet på såå många människor? Självaste Harry Potters liv räddades med det svärdet! Det besegrade en bassilisk! Och apropå Harry Potter så är han också i ditt elevhem! Det är ju det kändaste elevhemmet klart att jag vet vem...
Jag tystnade stumt. Igen. Jag gjorde det igen.
- Åh jag menade... du...
Jag strypte mig själv inombords. Samma sak igen. Hur skulle jag klara tusen år av det här?
- Det verkar som att du vet än del du kanske inte borde veta? frågade Griffindor med en svårtolkad blick.
- Ehm... Det är möjligt... Mummlade jag lika obetänksam som alltid.
- Jag är mycket intresserad av vad du har att säga kära du. Har du lust att följa med upp till mitt rum och berätta din historia?
jag nickade ivrigt.
Vem sa nej till att umgås med Godric Griffindor?
Inte jag i alla fall. Punkt.
(han anses väl ändå inte som en främling?) (Det kanske han gör...) (jag har ju aldrig träffat honom..) (men han är ju.. Griffindor!) (varför tänker jag så mycket!?)

__________________

Haha inser nu hur lång denna Fanic kommer bli?
Vi ska ta oss igenom tusen år hörni!!!♥♥♥

Superbra
Gryffindor stavas med Y och inte med I

SLUTA.ALDRIG.SKRIVA! Du äger!!!

Tuuuusen ååår!!! Långa fanfics är de bästa ska du veta!

Helt underbart som vanligt! Äskar din ff så mycket! ♡♡

Så bra!!