Till minne av...

Den här berättelsen låter superbra! Läser och bevakar, så skriiiiiv. NU. Hehe, nää, ingen press....

Jaaaa skriv meeeer!!

Kommer ni ihåg vad som har hänt nu då?

Hade tänkt att börja med den första boken, xD. Skulle du kanske kunna skicka en länk till den?

Taggade dig i den

Taaack!

Hey, Hey, Hey, Hey, Hey
Det var ett tag sedan, men nu har jag lyckats koka ihop en del åt er! Varsågod och läs!

Del 5 (Noora)
Thomas är en riktig gentleman. Han är alltid så snäll och gör mig alltid generad. Hans ögon glittrar alltid när han tittar på mig och fyller mig alltid med lycka. Han är alltid lätt att prata med och försöker alltid muntra upp mig. Dessutom är han en Ravenclawelev.
Miley blir också lättare och lättare att prata med. Hon saknar också Debby, men inte lika mycket som jag. Simon blir bara konstigare och konstigare och jag förstår inte riktigt varför. Han drar sig ofta undan och verkar allt oftare på andra tankar. Jag saknar honom. Han har förändrats under sommaren och jag förstår att jag inte kan önska att han aldrig träffade killarna, för nu skrattar han så mycket oftare.

-Kom nu Noora, så vi inte kommer för sent! Skriker Miley. Hon skuttar genom korridoren, alldeles fylld av glädje. Jag skrattar och skuttar efter henne. Alldeles utan att märka det skuttar jag rakt in i Simon och vi faller i en hög på golvet. Miley stannar.
-Gick det bra? Ropar hon och kommer gående mot oss. Jag ligger på Simon och tittar in i hans ögon. Han tittar rakt i mina ögon och jag kan se att det är något som inte riktigt står rätt till. Han knuffar undan mig och ställer sig upp.
-Jag måste gå, mumlar han innan han skyndar iväg. Mina ögon fylls med tårar. Varför har han förändrats så mycket? Jag känner inte ens igen honom…

Efter lektionen ber Miss List mig att stanna kvar. Miley erbjuder sig att stanna med mig, men List skickar raskt ut henne.
-Hur mår du? Frågar hon och sätter sig bredvid mig. ”Är det någonting som inte riktigt står rätt till?” Jag biter mig i läppen. Tårarna börjar trycka bakom ögonlocken.
-Jag mår bra, svarar jag raskt.
-Är du helt säker? Jag biter mig hårdare i läppen, men ändå börjar tårarna falla. ”Handlar det om...” börjar hon sedan, men jag avbryter henne.
-Nej! Skriker jag. ”Jag har inte sett henne. Jag har knappt ens hört av henne!” miss List suckar.
-Vi vet inte heller vart hon har tagit vägen, viskar hon och kramar om mig.
Sedan sitter vi så ett tag och jag bara gråter och gråter.
-Jag saknar henne så mycket, börjar jag när jag äntligen har slutat gråta. Sedan väller allt ur mig. Hur jag varit så fruktansvärt förälskad i Simon och om hans nya beteende och nya kompisar. Jag berättar om saknaden av Debby och Miley som nu har kommit så fort det är något som har hänt. Jag berättar om Thomas och hans fantastiska glittrande ögon, om fighten på tåget och om allt som hänt.
Plötsligt känns allt så mycket bättre. Tyngden som en gång vilat på mitt bröst släpper och jag kan andas mycket lättare.

Miss List är lätt att prata med. Hon nickar och förklarar och förstår. Hon kommer med tips och skrattar på alla de rätta ställena. Men till sist måste vi avbryta. Hon ska ha lektion och jag har redan skolkat från en, bara för att sitta här och prata med List.
-Glöm nu inte att prata med Simon, säger hon innan jag stänger dörren till klassrummet.

__________________________

Det var det?
Har en lite märklig period i mitt liv nu, så jag fattar om det var lite tråkigt xD

Den som väntar länge väntar på något gott.

Neee, stop it!

Ny läsare! Har sträckläst alla delarna! De var jättebra! Bevakar!