Oblivion [SV]

Haha taskig attityd då
Duper bra

Åh, bra!!!

underbart ♥

det var typ en månad sedan jag la upp det senaste kapitlet lmao
sorry
se det här som en sen julklapp eller något idk, jag hoppas i alla fall att ni gillar det!


Kapitel 4

“Vi vet fortfarande inte vad du heter.” påpekade Fred när vagnen som skulle leda oss till Hogwarts började åka. George hade helt spontant bestämt sig att vi skulle ha en springtävling till vagnen (jag vann) och alla tre satt nu dyblöta och försökte få tillbaks sin normala andning.
”Nej, det gör vi inte. Hur fan kan vi inte ha frågat det?” frågade Lee med ett knappt hörbart skratt.
”Jag gjorde det, sedan valde ni att ramla på henne.” sa George andfått.
”Vi valde inte att ramla på henne! Det var tåget som valde att börja åka!”
”Tekniskt sett, Fred, så var det lokföraren som valde att starta tåge-”
”Om jag berättar mitt namn, kan ni sluta tjafsa då?” sa jag irriterat och alla tre par ögon landade på mig och de nickade synkroniserat. ”Willow, jag heter Willow.” suckade jag och himlade med ögonen åt dem.
”Willow den onda.” sa George sakta ”det funkar.”
”Käften, jag är inte ond!” sa jag samtidigt som jag lätt slog till George som satt bredvid mig.
”Aj! Det är du visst, en god människa skulle aldrig slå mig.”
”Skulle de visst.” sa Lee.
”Vad pratar du om, varför i hela friden skulle någon förutom Willow slå mig?” Jag ryckte till lite när han sa mitt namn, det lät så ovant när det kom ut från hans mun, jag var inte van med att människor jag knappt kände sa mitt namn, det lät underligt.
”För att du är irriterande som fan.” avslutade jag och Fred och Lee dolde deras skratt med att hosta.
”Sant.” fick Fred fram mellan hans inte-så-övertygande hostningar.


”Du kommer säkert hamna i Slytherin.” sa George skämtsamt när vagnen precis hade passerat två enorma grindar och började öka fart för att komma upp på den långa, sluttande uppfarten till slottet. Jag svarade inte på direkten utan lät min blick vandra över de många torn och tinnar som kom allt närmre och närmre.
”Jag är glad så länge jag inte hamnar i Gryffindor med er.” Jag var inte helt säker på vad de olika elevhemmen egentligen stod för, men jag gissade på att det var något som gjorde att alla tre – eller i alla fall George – ogillade Slytherin.
”Men – Vänta hur vet du att vi går i Gryffindor?” Frågade Lee och jag slet i väg min blick från det ståtliga slottet för att himla med ögonen åt honom och peka på hans Gryffindor-märke på uniformen han hade på sig. ”Oh.”
”Jag antar att Gryffindor inte är det smarta elevhemmet.”
”Nej, det är Ravenclaw. Hufflepuff är de lojala, Gryffindor är de modiga.” Fred stannade upp ett tag för att sträcka på sig och nonchalant och överdrivet slänga med håret. Jag fnös åt honom. ”Och Slytherin?”
”Slytherin är där de mest onda trollkarlarna och häxor hamnar. De är listiga som tusan men du måste akta dig för dem, om du nu inte hamnar med dem som sagt.”
”Det låter helt ok.” Sa jag med ett halvt, oseriöst, leende.
”Ha, ha, ha. Men seriöst, om du hamnar i Slytherin så kommer jag aldrig mer prata med dig igen. Aldrig.” sa George, och för första gången kunde jag inte urskilja om han var seriös eller inte. Jag övertalade mig själv att jag inte brydde mig, men någonstans långt inne visste jag att jag brydde mig, mycket mer än vad jag ville göra. För kanske, bara kanske, så kunde det här leda till en riktig bra vänskap.
”Då får vi hoppas jag hamnar i Slytherin.”


Någon minut senare hade vagnen kommit fram och vi kämpade med att gå upp för den stora stentrappan som ledde upp till slottet. Dessutom öste regnet ner på oss vilket gjorde att trappan var hal och att man knappt såg eller hörde något annat än vattnet som öste ner.
”Okej, det där var ansträngande.” pustade Lee andfått ut när vi hade kommit in i entréhallen. Tvillingarna nickade instämmande medan jag stod bredvid och försökte få tillbaka min andning.
”Aja, vi får fina rumpor i alla fall.” sa Fred nonchalant och joggade sedan längre in i den stora entréhallen med George och Lee skrattande efter honom, jag följde också efter, men inte utan att råka springa in i en elev som var på väg in i slottet.
”Förlåt!” sa jag förhastat utan att titta vem det var jag sprang in i och fortsatte sedan in i hallen, men nu utan att veta var tvillingarna och Lee tagit vägen. Jag stannade upp ett tag för att ta in synen framför mig. Entréhallen var riktigt stor. Mycket större än jag trodde att den skulle vara. Mittemot mig några tiotals meter bort så ledde en stor marmortappa upp till, vad jag skulle gissa, resten av slottet. Till höger var det en stor ingång som ledde till skolans matsal. Jag gissade på att det var dit jag skulle, och började gå, men blev avbruten av några elever som började skrika bakom mig. Jag tittade bakåt för att se en röd vattenballong flyga ner på den stora folkskaran. Jag tittade upp och fick syn på en poltergeist som svävade över eleverna.
”PEEVES” utbrast en ilsken röst. ”Peeves, kom genast hit!” Kvinnan som hade skrikit på poltergeisten – peeves – kom utrusande från den stora matsalen. Hon halkade på det våta golvet och grep en elev om halsen för att inte ramla. ”Oj då. Förlåt, miss Granger – ”
”Det gjord ingenting, professorn!” flämtade flickan samtidigt som hon masserade hennes troligen ömma hals. Professorn hade på sig en smaragdgrön klädnad och var svarthårig, fastän man kunde se lite gråa utväxter här och där.
”Peeves, kom ner hit nu!” röt professorn – jag hade fortfarande ingen aning om vad hon hette – samtidigt som hon rättade till sin spetsiga hatt och blängde upp på poltergeisten.
”Det gör väl ingenting!” sa Peeves och slängde iväg en vattenballong som hamnade bara någon meter ifrån där jag stod. ”De är ju redan våta, eller hur? Lite vatten skadar inte! Åheeeeeeeeeej!” Han siktade ännu en vattenfylld ballong på ett gäng ganska så unga elever som nyss kommit in i hallen.
”Jag kallar på rektorn! Jag varnar dig, Peeves!” skrek professorn, som svar räckte poltergeisten ut tungan åt henne och kastade ut sina sista ballonger som landade lite överallt innan han susade upp för marmortrappan.
”Seså, rör på er då!” sa den kvinnliga professorn till den stora (och nu väldigt blöta) elevhopen. ”Fortsätt in i stora salen, raska på nu!”
Jag följde med alla elever, men precis när jag hade nått ingången till den stora salen stannade någon mig genom att lägga en hand på min axel. Jag vände mig om och möttes av samma kvinnliga professor som skrikit på poltergeisten.
”Willow Ericson, eller hur?” Jag nickade sakta på huvudet och hon gav ut en lättad suck.
”Trodde att du redan hade försvunnit in i stora salen. Jag är Professor McGonagall, följ med mig.” McGonagall började gå och jag hade inget val än att följa efter henne. Jag trodde att hon skulle gå upp för marmortrappan, men istället ställde hon sig längre bort, vid en till port som jag inte hade märkt. Entréhallen hade snabbt tömts på elever och snart var det bara jag och McGonagall kvar.
”Professorn, vad –” jag avbröts av att de stora ekportarna – både de som ledde in till entréhallen och stora salen – smälldes igen. Jag hoppade förvånat till.
McGonagall vände sig till mig med ett strängt ansikte.
”Vi väntar på förstaårseleverna, eftersom du är ny och Durmstrang inte har några elevhem ska du sorteras med dem.” Då greps jag av panik, för i just den stunden så kom jag och tänka på Gabriel. Var fan var min bror någonstans?McGonagall sa inte någonting mer och vi stod där i någon minut tills någon knackade på porten bredvid oss. Jag backade undan några steg när McGongall genast öppnade den.
”Förstaårseleverna, professor McGonagall.” sa en man som stod utanför. Han var minst tre meter lång och säkert två meter bred, han var lätt den största mannen jag någonsin sett, och jag hade gått på Durmstrang.
”Tack, Hagrid. Jag för dem vidare här ifrån.”
__________________________

tack att ni orkar läsa, ni e bäst

Jääätte superduper bra

supermegaawesomehpsuperbra ♥

Meer :3

Du är min författare 2015 ♥

I want more! *bevakar*

det är skola imorgon och jag borde gå och lägga mig

meeeeeeen istället för att göra det skrev jag klart kapitlet istället, hoppas ni tycker om det och tack för alla kommentarer!! blir så glad
________

Kapitel 5

Professor McGonagall visade in de dyblöta och nervösa förstaårseleverna – och mig – i ett tomt litet rum intill hallen. Vi trängde in oss där, jag tryckte mig längst bak, eftersom jag inte ville fånga åt mig så mycket blickar, eller i alla fall inte mer än vad jag redan hade fått.
”Välkomna till Hogwarts.” sa Professor McGonagall. ”Banketten inför terminsstarten börjar alldeles strax, men innan ni intar era platser i stora salen, ska ni sorteras in i era elevhem. Sorteringen är en mycket viktig ceremoni, därför att så länge ni är här kommer ert elevhem att vara ungefär som en familj för er inom Hogwarts väggar. Ni kommer att ha lektioner tillsammans med de övriga i erat hem, sova i hemmets sovsal och tillbringa er lediga tid i hemmets sällskapsrum.
De fyra elevhemmen heter, Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin. Varje hem har sin egen förnämliga historia och vart och ett av dem har frambringat berömda häxor och trollkarlar. Under er tid som elever här på Hogwarts kommer era framgångar att vinna poäng åt ert elevhem, medan däremot alla era brott mot reglerna får det att förlora poäng. I slutet av året belönas det hem som har flest poäng med elevhemspokalen – en stor ära. Jag hoppas att var och en av er ska bli till heder för det hem ni tillhör, vilket det än blir.
Sorteringsceremonin äger rum om ett par minuter inför alla övriga i skolan. Jag föreslår att ni allesammans snyggar till er så mycket ni kan medan ni väntar. Jag kommer tillbaka när vi är färdiga att ta emot er. Var snälla och vänta här tyst och stilla.” Hon lämnade rummet och jag himlade med ögonen åt de trettiotal eleverna som diskret försökte att torka av sig så mycket de kunde. En blond kille en halv meter ifrån mig försökte torka sitt ansikte med sin mantel, vilket inte funkade alls då hans mantel var genomblöt. En kort brunhårig tjej bredvid honom drog försiktigt händerna igenom sitt hår för att försöka få ut alla tovor, och lyckades halvt, men det såg väldigt smärtsamt ut. En liten kille, troligen den minsta i gruppen, stod lite längre fram och skröt om hur han hade ramlat i ån. Han hade på sig jättens – hade för mig att han hette Hagrid – mollskinnsrock. Rocken gömde honom nästan totalt, bara hans lilla ansikte syntes.

”Sorteringsceremoning ska just börja, raska på nu.” sa McGonagall som äntligen dök upp efter fem minuter av att stå intryckt i ett hörn med massa elvaåringar.
”Ställ upp er på led, och följ mig.” sa McGonagall och jag ställde mig snabbt sist. Jag var längre än alla förutom ungefär fem elever, och det kändes ganska kört för mig att ens försöka smälta in i ledet.
Vi tågade ut ur rummet och gick tvärs över hallen och genom ett par dubbeldörrar som ledde till stora salen där hundratals elever satt och pratade, men tystnade när de kom in. Hundratals levande ljus svävade ovanför de fyra borden där alla elever satt. Mittemot ingången var ett till bord uppradat där alla lärare satt med ansiktena mot eleverna. Det var mycket varmare i stora salen än i hallen utanför och det var jag väldigt glad för.
Ledet stannade när eleverna hade nått lärarbordet. Jag märkte hur några tjejer vid det närmsta bordet satt och tittade på mig och viskade någonting åt varandra, men försökte att inte bry mig.
Professor McGonagall satte en trebent pall på golvet framför förstaårseleverna och placerade en mycket gammal, smutsig och lappad trollkarlshatt på den. Alla i salen stirrade på den, väntade på den att göra något. Helt plötsligt öppnades en reva som en gapande mun på hatten, och den brast ut i sång;

När jag var ung, för mer än tio sekel sen
På skolan levde en berömd kvartett,
Vars namn vi alla känner väl igen
Och alla fyra var av trollkarlsätt.
Från heden kom den tappre Gryffindor
Från myren stammade den sluge Slytherin,
Från dalen den sköna Ravenclaw med gyllne hår,
Från den kom också Hufflepuff, så mild i sinn...
Jag slutade lyssna och tittade istället ut mot alla elever på min vänstra sida, ingen Gabriel där. Var fan var han någonstans? Jag tittade ut på min högra sida, nej, ingen Gabriel där heller. Dock så fastnade min blick på två rödhåriga personer som satt vid bordet längst bort, snart såg jag killen med dreadlocks också. George satt längst bort, Fred mittemot George och Lee bredvid Fred.
…Envar av dem på skolan skapade sitt hem
För de elever som de tyckte stod dem nära.
De modigaste sattes högt av Gryffindor,
Och prisades av honom allra mest…
Jag tittade ut mot tvillingarna och Lee igen, bara för att se att George redan tittade på mig. Han flinade åt mig och vinkade kraftigt. Detta gjorde att många runt omkring honom tittade upp på mig, bland dem även Fred och Lee som direkt började vinka kraftigare när de fick syn på mig. Jag himlade med ögonen åt dem och vände mig mot hatten igen, men nu med ett litet leende på mina läppar.
…Men Ravenclaw, hon fann i alla år.
Att de som hade gott förstånd var bäst.
Och milda Hufflepuff, hon föredrog
De flitiga, som strävar för att duga,
Men Slytherin, som aldrig utav makt fick nog,
Han tyckte om de äregiriga och sluga...
Jag lät min blick vila på tvillingarna och Lee igen, som nu satt och lyssnade på hattens sång. Jag sa på vägen till Hogwarts att jag ville vara i Slytherin bara för att reta killarna, men jag började ångra mig. Jag visste att det elevhemmet nog skulle passa mig bäst, men jag ville inte. Jag ville inte erkänna det – jag hade knappt känt dem i en dag – men jag började verkligen gilla att vara med de irriterande tvillingarna som hade nästan lika rött hår som mig, och killen i dreadlocks som var om inte mer irriterande. Jag ville inte vara i Slytherin, jag ville inte vara ond.
…För ännu har jag aldrig nånsin tagit fel –
Jag tar en noggrann titt i huvudet på er
Och väljer lämpligt skolhem för er del!

Hatten slutade sjunga och hela salen dånade av applåder från alla håll och kanter.
McGonagall rullade ut en stor pergamentrulle.
”När jag ropar upp era namn, kommer ni fram hit, tar på er hatten och sätter er på pallen.” sa hon till förstaårseleverna, och mig. ”När hatten säger namnet på ert elevhem, går ni och sätter er vid det bordet.
Och innan jag börjar ropa upp förstaårseleverna skulle jag vilja att Ericson, Willow – som ska börja sitt sjätte år – kommer fram till pallen. Salen bröt ut i lite viskningar här och där medan jag försökte ta mig förbi den lilla killen med Hagrids rock på sig. Tillslut kom jag fram till pallen och satte mig på den. McGonagall gav mig hatten och jag satte den förstora hatten på mitt huvud, samtidigt som jag tänkte ”inte slytherin, snälla inte slytherin…”
”Inte Slytherin, huh?” Jag ryckte till, och skrek nästan när hatten började prata i mitt vänstra öra. ”Men du skulle passa utmärkt där, du är för det mesta girig och listig. Du skulle nog dock passa bra i Ravenclaw också… Nähä, nej, men då kanske det är bäst om du hamnar i - GRYFFINDOR!” Hatten skrek ut det sista och hela salen brast ut i applåder, men bordet längst bort i vänstra kanten lät ändå mest. Jag tog av mig hatten och gav den till McGonagall innan jag snabbt gick till Gryffindors bord. Jag tittade upp och ner för bordet och såg snart tvillingarna och Lee, som stod upp och troligen lät mest av alla i hela salen. Jag småsprang ner till dem och satte mig bredvid George. Både Lee och Fred gav mig en varsin high five och George dunkade mig lätt på ryggen. Flera elever som satt nära skakade min hand.
”Du sorterades inte i Slytherin, du kanske inte är så ond ändå.” sa George med ett flin när applåderna hade dött ner.
”Om du fortsätter vara så jäkla irriterande så kommer jag bli ond.” sa jag och vände min blick till den förstaårselev som nu satt på pallen med hatten över halva ansiktet.
”Där är den Willow jag känner!” utbrast George samtidigt som han kastade en arm över mina axlar. Jag brydde mig inte om att ta bort den, för just i den stunden, för första gånger på månader, så kände jag mig lycklig, och det var allt jag orkade bry mig om.
_______

ehm