Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

Håller verkligen med om allt du skrev lily, luna
Det går inte att beskriva med ord hur bra du är

Hej allesammans!
allt bra?
själv är jag helt slutkörd... så mycket lektioner, läxor och allt möjligt denna veckan, men snart är det helg och medan alla andra i min ålder festar och har sig så tänker jag göra det jag för det mesta gör varje helg: SOVA och drick coca cola light...
men vet inte vad jag ska skriva mer...
fick inspiration till detta kapitel i min skolas källare om ni ville veta och lite känslor som jag själv har haft den senaste tiden cx
och även lite inspiration av att min föredetta crush gick förbi med någon brud...( funfact bor granne med honom och hade jag gjort det för sisådär 2 år sen hade jag varit helt till mig av lycka xD)

aja, ska inte uppehålla er utan som vanligt: kommentera er åsikt, gilla om det förtjänar det, kom med förslag och fråga om ni undrar något!

KRAM! ♥
btw, snart kommer det hända en hel del...


Kapitel 8 Tomhet och hot (Abigails perspektiv)

Trots att det var människor vart jag mig än vände mig om, kände jag mig ändå ensam. Det spelade ingen roll om jag var i det smockfulla uppehållsrummet eller ensam inne i min sovsal. Jag kände mig konstant ensam och som jag inte passade in. Men oavsett vad som hände skulle jag aldrig svälja min egna stolthet och bekänna detta för någon och på så vis blev det min svaghet.

Mitt under mina tankar i den tomma korridoren på tredje våningen väcktes jag ur min dvala och hoppade till av ett sken av månen. Klockan var efter midnatt och jag satt fortfarande och kurade på en bänk inne i ett hörn som gjorde mig osynlig om någon skulle gå förbi.

På så vis fick jag skylla mig själv för min ensamhet, men det spelade i slutändan ingen roll om jag så gömde mig eller satt i uppehållsrummet; ingen skulle komma fram till mig och jag skulle inte gå fram till någon i den kvarlevande rädslan att bli avvisad och i slutändan helt ensam.

Efter några fler timmar i mitt hörn bestämde jag mig för att gå tillbaks till sovsalen för att se om jag kunde få mig en god natts sömn, men jag visste innerst inne att det knappast skulle ske för; varje gång jag somna vaknade jag efter mardrömmar i ren panik och helt kallsvettig. Varje gång var det samma dröm. Pashas avrättning. Paniken, sorgen och hjälplösheten levde fortfarande kvar i mina minnen och drömmar och utan Pashas beskyddande armar hade det bara blivit värre sen jag kom till Hogwarts. Förut hade han alltid funnits vid min sida för att lugna mig och trösta mig när paniken övergått till gråt. Men nu var jag som sagt ensam och saknade att känna värmen från honom och höra slagen från hans hjärta.

Saknaden var lika svår på dagarna då jag såg gullande par vart jag än gick eller såg. Visst vi hade aldrig varit sådana, men att känna närheten och behövd gjorde jag alltid när jag var med Pasha.

- Solitudini, säger jag som var lösenordet in till uppehållsrummet.
- Varför ute så sent?Ingen respekt för de sovande, Frågar den tjocka damen irriterat och jag ignorerar henne och går raka vägen in i sovsalen och lägger mig utmattat ner i min säng.

Natten var sömnlös och dagen skulle bli olidlig. Sömnbristen hade börjat sätta spår i mitt beteende och jag ansågs oförskämd mot alla i min omgivning, men jag försökte mitt bästa med att inte vara allt för otrevlig.

- Mår du bra, Abigail? Frågar Lily och ser oroligt på mig.
- Ja, bara trött, svarar jag med ett glädjelöst leende.
- Vart var du i går kväll? Frågar hon skeptiskt.
- Vandrade runt på slottet, svarar jag ointresserat och försöker diskret vända min fokus på vad McGonagall hade att säga.
- Du borde sova på nätterna, säger Lily irriterat.
- Tack för tipset, suckar jag irriterat.
- Ms. Evans och Ms, Bailey, vill ni dela med er av ert samtal till hela klassen? Frågar McGonagall irriterat.
- Nej, professorn, säger Lily och ser generad ut.
- Det är Mrs. Kruma, suckar jag irriterat.
- Ursäkta, Ms. Bailey? Frågar Mcgonagall irriterat..
- Jag heter inte Ms. Bailey utan Mrs. Kruma, professorn, svarar jag irriterat och folk ser förvånat på mig. Jag hade inte berättat om mitt och Pashas äktenskap för någon och jag visste inte riktigt hur de flesta lärarna visste om det.
- Just det, ja, men det ger ingen ursäkt till otillåtet samtal under min lektion, strafftjänst i kväll, ni också Ms. Evans, Mr. Potter, Mr. Black, Mr. Lupin och Mr. Pettigrew, säger Mcgonagall surt.
- Vad har vi gjort? Utbrister Sirius förvånat.
- Ni log tillräckligt för att irritera mig, svarar Mcgonagall buttert.
- Ger det verkligen dig rätten att ge oss strafftjänst, Minny? Frågar James och Remus lägger sitt ansikte i sin handflata.
- Ja, det gör det, Potter, svarar McGonagall bryskt och till och med marodörerna inser att det inte är läge att reta upp professorn mer.

Lektionen fortsatte under tystnad precis som resten av dagens lektioner, men gå-avstånden mellan var olidliga. Alla dessa frågor efter mitt tillkännagivande av mitt och Pashas äktenskap hade satt tydliga spår av nyfikenhet hos andra.

- Hur länge har detta pågått? Frågade vissa som inte kände mig medan vissa andra hade andra funderingar.
- Varför var jag inte bjuden på något bröllop? Frågar Sirius upprört och får instämmande blickar från resten av marodörerna, förutom Peter som ser en aning sorgsen ut.
- Det var inte direkt planerat, svarar jag och försöker öka takten.
- Vilka var med? Frågar Sirius.
- Nära till familjerna, svarar jag.
- Så som? Säger James denna gången.
- Om ni undrar om Gabryella var där så är det något ingen har med att göra, svarar jag irriterat.
- Jag tror jag har all rätt att veta, säger Sirius argt.
- Du vet att du kan bli anmäld om du undanhåller information om var Gabryella Krum kan gömma sig, lika så din make, säger en röst bakom mig och jag vänder mig om och ser en helt främmande Slytherin-elev med ett slugt leende.
- Och om du retar upp mig kan jag få dig att sluta upphöra, lika så min make, svarar jag med ett leende och alla ser chockat på mig och jag lämnar de stående med förbluffade miner.

AWSOME det är seriöst alldeles för bra aaså jag drömmer om den ffen ju så bra merameramera

Så underbart AWSOME kapitel! Älskar det och resten av din fanfic så mycket att jag dör!

Men längre kommentar hinner jag inte, jag vill ju läsa npgra gammla kapitel innan skolan börjar

Hej, allt bra?
själv är jag jättetrött... har haft en tuff skoldag med mycket arbete, men ska inte klaga; jobbar ju med något jag tycket är rätt kul för tillfället ;3
men i alla fall... sa till Noel att det kommer troligtvis bli uppdatering i helgen, men gissa vad? jag hade lite inspiration så kapitlet blev klart i dag och ska försöka få färdigt ett till inför helgen, låter det bra? :3

aja, kommentera er åsikt om kapitlet, gilla inlägget ifall ni tycker om det, fråga om ni undrar något och tagga gärna folk ni tror skulle kunna vara intresserade...

KRAM!
..............................................................................................
Kapitel 9 Gabryellas Återkomst (Lilys perspektiv)

När klockan närmade sig sju började jag, Abigail och marodörerna att gå mot Hagrids stuga. Ingen av oss visste vilken uppgift som väntade oss i kväll, men det kunde inte vara allt för grovt och jobbigt eftersom skolterminen inte kommit långt.

Marodörerna var på strålande humör och skämtade och skrattade högt, medan jag och Abigail gick under tystnad. Enda sedan sista lektionen har Abigail sett fundersam ut och inte sagt ett knyst. Hon såg ibland diskret på oss, men rörde inte en enda min men hennes kroppsspråk visade att hon kämpade med något; om det var att hålla sig vaken eller att inte säga något kunde jag inte avgöra, men vad det än var så ville jag inget annat än hjälpa henne.

- Vilken djurisk egenskap är Sirius riktigt urusel på? Säger James och ser väntande på Remus och Peter som uppenbarligen ska svara på hans gåta.
- Berätta, säger Remus med en aning roat ansiktsuttryck.
- Att skälla, säger James och alla marodörer brister ut i skratt.
- Den var bra, Tagghorn! Utbrister Remus och Peter nickar uppspelt.
- Borde jag bli orolig för deras urusla humor? Viskar Abigail och jag ler.
- Nej, man vänjer sig, svarar jag och hon skakar på huvudet.
- Vad? Frågar jag nyfiket.
- För två år sen hade du tvärvägrat att försvara marodörerna från vanvett, men nu försvarar du dem, säger hon med ett leende.
- Är det bra eller dåligt? Frågar jag.
- Nej, bara kul att se hur folk förändras, svarar Abigail och biter sig i kinden.
- Gabryella satte sina spår i oss alla, säger Remus och en tystnad lägger sig över oss alla och vi ser alla en aning osäkra på Sirius som himlar med ögonen.
- Det är inte tabu på hennes namn, jag kommer inte bryta ihop så fort jag hör hennes namn, suckar han och vi går under fortsatt tystnad tills vi nått fram till Hagrids stuga.

James knackar på, men inget hörs.
- Ser man på, Hagrid kanske inte är hemma! Säger James nöjt.
- Sluta le, Potter' jag e visste hemma, Säger Hagrid som ljudlöst smugit sig fram bakom oss.
Peter hoppar till och ger ifrån sig ett högt skrik och vi ser alla halvt plågat och halvt irriterat på honom.

- Jösses Peter, du kommer vara min död, suckar James och Peter spärrar upp ögonen.
- Ett ordspråk, suckar Sirius till honom och Hagrid öppnar upp till sin stuga och vi följer med honom in.
- Vad innebär strafftjänsten denna afton då? Frågar Sirius och sår sig ner runt Hagrids bord.
- Att dricka te, svarar Hagrid och vi ser alla förvånat på honom.
- Dricka te? Frågar Abigail skeptiskt.
- Ja, de var de bästa jag kom på' , säger Hagrid obekymrat och ställer vatten på kokning.
- Allt bra med dig, Hagrid? Frågar jag och sätter mig diagonalt mot James för att enkelt kunna diskret se på honom.
- Jadå, bara finfint, men jag e lite orolig för djurn' i skogen. Enda sedan förra året har de betett sig konstigt, säger Hagrid.
- På vilket sätt? Frågar Remus nyfiket.
- De har blivit skygga och spattiga av sig, förklarar Hagrid och häller upp te åt oss.
- Det har inte möjligtvis med attackerna från förra året att göra med? Du minns mannen som blev mördad av något väsen, säger jag och Hagrid skakar på huvudet.
- Omöjligt, Ritané är ju i Bulgarien, säger Hagrid och vi ser alla chockat på honom förutom Abigail som ser oberörd ut.
- Vad har Ritané med saken att göra? Frågar Sirius.
- Hon slet ihjäl karl stackarn' under en förvandling. Det var ett väldans ståhej om det bland lärarna, säger Hagrid.
- Hur vet ni att det var Ritané? Frågar Remus.
- Så fort förvandlingen var över sprang Ritané till Pasha som i sin tur inte hann dölja sin systers skada, säger Hagrid och vänder sig om mot Abigail.
- Din make, säger han och ler mot henne.
- Ja, svarar Abigail och ler ett leende som når hela vägen upp till ögonen.
- Hur kommer det sig att ingen verkade veta om ert förhållande förutom ni? Frågar Hagrid.
- Vi visste inte hur folk skulle reagera,svarar Abigail och de inleder en lång konversation som jag bara lyssnar halvt på.

Resten av mitt fokus låg på James. Jag analyserade alla hans rörelser, miner och hans kroppsspråk. Jag kunde inte förstå hur jag någonsin föraktat honom, men av ren vana så fanns fortfarande min stolthet. Han skulle få anstränga sig lite till för att få med mig på en dejt, men jag började bli bekymrad. Han hade inte frågar en enda gång eller gjort några av sina typiska James-fasoner och jag började undra om han tröttnat på mig.

Trots att jag trott att jag var diskret insåg jag snabbt att han började genomskåda mig. Varje gång våra ögon möttes vek jag undan blicken, men kunde se ur ögonvrån hur han log mot mig. Varför log han? Verkade jag desperat? Såg jag underlig ut eller vad var det frågan om?

- Lily, vill du ha James? Frågar Hagrid och jag hoppar till.
- Vad sa du? Frågar jag förskräckt.
- Vill du ha mer te? Frågar Hagrid igen och Sirius lutar sig tillbaks i sin stol och hånflinar och jag blänger på honom.
- Nej, tack, svarar jag och Hagrid frågar vidare.

Jag fortsatte vara i min egna lilla värld, men det avslutades snabbt endast för att starta en blick-krig mellan mig och Sirius. Hans blickar fick mig att ifråga sätta min och Gabryellas vänskap för det fanns ingen chans i denna världen att hon inte sagt något till honom när han såg mig med sina blickar.

- Jag hörde det var hemskt oväder i Bulgarien i somras, var det som det sas eller överdrift? Frågar Hagrid Abigail, men jag hörde det endast svagt för mina misstankar mot Sirius var alldeles för höga.
- Ja, stormen varade i flera dagar vilket drog alla till vansinne. Jag vet inte hur många vinglas Pasha kastade efter Gabryella när han tappade tålamodet på henne, säger Abigail med ett kort skratt innan hon inser vad hon sagt.
- Du menar att ni hållit Gabryella ifrån mig! Skriker Sirius upprört och flyger upp från sin stol lika snabbt som Abigail.
- Jag svor att jag inte skulle berätta något för er! Säger Abigail till sitt försvar.
- Lugn i stormen! Säger Hagrid, men ingen bryr sig om hans protest.
- Vad är det för idioti du och Pasha fått i henne?! Vrålar Sirius.
- Jag och Pasha har inte gjort något annat än skyddat henne! Du anar inte allt Pasha offrat för henne, vrålar Abigail tillbaks.
- Det är hans plikt att hålla henne säker, hennes livvakt om du kanske minns. Den Gabryella jag känner skulle inte på eget val välja att hålla sig ifrån oss! vrålar Sirius anklagande.
- Då känner du inte henne tillräckligt väl och Pasha har inte någon plikt att hålla henne i säkerhet mot lagen! -- - - Han offrar sitt egna liv för henne gång på gång och på sätt ert med! Vrålar Abigail tillbaks.
- Men håll tyst för guds skull! Kan ni inte hålla ett lugnt samtal om detta? Vrålar James och reser sig upp.
- Sitt ner och var tyst James, säger Abigail.
- Kan vi fokusera i stället på hur vi alla kan hålla Gabryella i säkerhet? Det som hänt har hänt och det lönar sig inte med att tjafsa om det, säger Remus bestämt.
- Jag vet redan strategin; Håll er undan och överlämna detta till Pasha och Gabryella, säger Abigail.
- Då blir du nöjd va? Säger Sirius argt.
- Du är inte den enda som älskar Gabryella. Hon är som en syster till mig och jag vet att ingen av er kan hålla henne lika säker som hon själv och sin bror, säger Abigail argt och de fortsätter bråka.

Jag orkade inte lyssna mer. Jag var en aning lättad över faktumet att Gabryella var i säkerhet och hade varit det hela sommaren. Abigail hade haft rätt om faktumet om hennes säkerhet: Hon var som säkrast med Pasha och efter att ha sett den sista uppgiften och konsekvenserna efter visste vi alla vad han var villig att offra för att hålla sin syster säker.

Jag såg ut genom fönstret ut mot den mörka skogen som lystes svagt upp av månskenet. Det var lugnt och fridfullt där ute kontra världskriget som varade inne i stugan. Jag fokuserade på ett av de träden som var närmast stugan och såg att på en av grenarna satt en korp och såg in i stugan, troligtvis skrämd och nyfiken på oväsendet här inne. Men snabbt insåg jag hur fel jag var. Det var när jag fick syn på en genomskinlig flicka vid samma träd. Aurora. Gabryella hade kommit tillbaks.

Ja då bara bra drömmar
Men OJ VILKET BRA KAPITEL! !!!!!
det är nästan så att jag dörXD
GABRYELLA COMES BACK! wohooooo älskar det och längtar tills nästa kapitel.
Ps. Nu kommer jag att drömma om vad som händer efter det här kapitlet

Aaaahhhhhh jag dör, så himla underbart och bara ja, bäst helt enkelt! Du äger och gaaaahhhh jag älskar detta kapitel så himla mycket!

Liksom allvarligt Jily och sedan gaaahhhhh HON ÄR TILLBAKA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Hur bra och underbart kan man skriva människa?!?!?!?!?!!! Och allt är så himla perfekt, alla beskrivningar och dialogerna är så naturliga att det är fantastiskt!!!!!! GAAAAAAHHHHH OCH JILY!!! BEHÖVER JAG SÄGA MER?!?!?!?!?! SÅ HIMLA BRA!!!!!!!

Man ser liksom allt framför sig! Och det är så underbart, liksom allvarligt det kändes som jag satt där hos Hagrid!

Men nu måste jag ha ett till kapitel! Sirius du kan bli glad nu för hon är tillbaka!

Aaaaaaahhhh jag är så glad! Har redan läst kapitlet typ 20 ggr och alltså aaahhh! Jag behöver mer! *beroende*

lite flummig kommentar kanske, med förstå mig glädje Gaby är tillbaka!!!!!!!!!!!!!!!
Edit. Jösses Peter du kommer bli min död. Gud, gaaaaahhh nu fattar jag! Det var hemskt gjort det där!

.----------------------------------------------------------------------------
Hej!
allt bra? :3
vet ni vad? trots att ingen av er svarade på mitt rop av hjälp (hahahha) så har jag lyckats med ett kapitel och från och med efter detta kapitel så kommer ni som shippar sibryella ha spel på mig, men det är okej cx
hade nämligen väldigt kul vid alla hjärtans dag då jag splittrade de helt och hållet för ett tag cx

men hoppas ni gillar kapitlet och glöm inte skriva er åsikt, gilla inlägget om det förtjänar det och fråga om ni undrar något :3

Kram!

ps. inte genomläst för att min farmor och hennes man kom plötsligt och måste umgås med dem för det bor i Finland så träffar inte de så jätteofta.

ps.2 ; lyssnade på Wings- Birdy när jag skrev detta så ni får lite låt tips att lyssna på :3


Kapitel 10 Vingslag (Sirius perspektiv)

Efter att Lily rest sig upp från bordet och skyndat sig ut följer vi andra snabbt efter. Bråket mellan mig och Abigail var som bortblåst så fort vi nådde fram till Lily som stod vid gränsen in till den mörka skogen med ett panikslaget ansiktsuttryck.

- Lily, vad är det? Frågar Remus oroligt.
- Gabryella, säger Lily darrigt.
- Gabryella vad? Frågar jag och känner paniken börjar växa inom mig.
- Jag såg henne. På den där grenen, säger Lily och pekar bort mot ett av träden.

Jag väntar inte en enda sekund utan marscherar snabbt dit och sedan in i skogen efter att ha synat närmaste träden vid trädet. Ja kunde höra mina vänner ropa mitt namn bakom mig och höra deras steg bakom mig som ökade för varje steg jag själv tog och slutligen hade jag börjat springa.

Jag var tvungen att hitta henne. Jag var tvungen att hitta Gabryella. Jag visste inte hur länge till jag skulle klara mig utan henne eller ovetskapen om hon var okej eller inte. Desperationen blev starkare och starkare och mina ben började vika sig.

Jag var inte säker på hur länge jag hade sprungit eller hur långt jag kommit in i skogen. Inte visste jag heller var jag befann mig eller vart mina vänner var för deras steg var utdöda och det enda som hördes var mina egna andetag och fotsteg.

- Var är du Gabryella? Mumlar jag för mig själv tills jag hör ett svagt ljud av röster.

Det var omöjligt att avgöra vad de sa, men jag kunde avgöra vilka det var. Gabryella och Aurora. Jag ökade farten återigen och började gå mot den riktning rösterna kom ifrån och fler och fler läten kom fram.

När jag kommit något som kändes endast några steg från rösterna såg jag ett ljust ljussken som fick mig att stanna upp och strax efter bli ner tacklad i marken.

- Gör aldrig såhär igen, morrar James när jag inser orsaken till min tackling.
- Vad håller du på med? Utbrister jag.
- Bättre fråga; vad håller du på med? Svarar James argt.
- Lily sa att hon såg Gabryella och jag såg..., säger jag och hör vingslag bakom mig och vänder mig om och ser hur ljusskenet försvinner och vingslagen försvinner längre och längre bort.
- Såg vad? Säger James, men jag förmår mig inte svara utan följer med honom tillbaka till Hagrids stuga med en ekande tom känsla inom mig.

Dagen efter var inget annat än bitter. Jag kunde inte göra något annat än hata den tomma känslan inom mig och hata det Gabryella gjort mot mig; lämnat mig helt ensam utan svar.

- Sirius, du borde äta, säger Lily vid frukostbordet.
- Alla har vi saker vi borde göra, muttrar jag till svar.
- Ignorera honom, Lily, säger James till henne och får ett svagt leende från Lily.
- Ja, ignorera mig. Du vore inte den enda, säger jag irriterat och alla konversationer genom dagen blev liggande parallellt med Gabryella.

Mitt humör låg verkligen på botten. När vi var uppe i uggletornet kände jag för att hoppa ut från fönstret för då kanske Gabryella skulle uppenbara sig, men istället stod jag lutad mot väggen och lyssnade med halvt öra på James och Lilys konversation som enkelt kunde avgöra att de på något underligt sätt flirtade med varandra.

- Sirius, vill du skicka brev till någon? Frågar Remus och håller i en grå uggla.
- Nej, de svarar ändå inte, muttrar jag.
- Men ge dig, suckar Lily och fäster sitt egna brev på en vit uggla.
- Vadå? Det är sant. Varenda med efternamnet Krum verkar ha glömt min existens och skulle troligtvis inte bry sig ens om så tornet rasade och vi alla dog, säger jag och ingen säger något utan bara blänger på mig.
- Gabryella bryr sig om dig och oss, säger Lily bestämt.
- Hur länge till tänker du intala dig det? Suckar jag irriterat.
- Tills även du fått in det i ditt tjockskalliga huvud, fräser Lily.
- Sluta bråka, säger James argt och vi blänger båda på honom.

Vi är tysta under en stund och står kvar inne i uggletornet. Irritationen inom mig börjar sakta sjunka och jag börjar fundera på om min plan verkligen kommer fungera, men så länge ingen visste om den mer än jag så skulle det nog. Om jag kände de inblandade rätt så skulle den gå som smort.

- Här var det många, hör jag en röst vid dörröppningen säga och ja vänder mig om och ser Marlene McKinnon.
- Hej Marlene, hälsar Remus vänligt.
- Hej, svarar Marlene och går fram till ugglorna och fäster femton brev på olika ugglor.
- Varför så många brev? Frågar jag och Marlene vänder sig om och jag ser in henne klarblå ögon.
- Jag har stor familj, svarar hon med ett leende.
- Tolv syskon? Frågar jag och hon skrattar ett klingande skratt och skakar på huvudet.
- Inga syskon, men fem farbröder, fyra mor och farföräldrar, en pappa och två mostrar och en faster, svarar Marlene med ett bländande leende.
- Wow, hela släkten får brev, svarar jag och hon ler och ugglorna börjar flyga i väg.
- Skickar inte du några brev? Frågar hon.
- Nej, svarar jag och hon rynkar på pannan.
- Inte ens din familj? Frågar hon.
- Nej.
- Gabryella Krum? Och en tystnad läggs.
- Förlåt, säger hon snabbt.
- Nej, det gör inget och nej; det gör jag inte, säger jag snabbt.
- Varför? Frågar hon nyfiket.
- Hon bryr sig nog inte, svarar jag enkelt och alla förutom Marlene blänger på mig.
- Det gör hon nog ska du se, svarar hon.
- Det tror jag inte, svarar jag.
- Jag skulle gjort det om jag var hon, svarar hon enkelt.
- Det skulle du säkert, svarar jag och ler mot henne och får ett leende tillbaks innan hon lämnar oss.


Mina vänner ser med blandade miner. Alla ser en aning misstänksamma och skeptiska ut, men James och Peter ser hyfsat uppmuntrat på mig medan Lily och Remus ser besvikna ut. Jag kunde ana vad det handlade om.

- Vad? Frågar jag med en suck.
- Inget, säger James, och jag vänder min blick på Remus.
- Du och Marlene verkar komma bra överens, säger kan konstaterande.
- Ja, hon verkar vara en bra vän, svarar jag.
- Vän som i vän eller vän som i annat perspektiv? Frågar Lily dömande.
- Det beror på, svarar jag.
- Beror på vad? Frågar hon.
- Om Gabryella tänker hålla på att leka kurragömma eller inte, svarar jag och alla ser chockat på mig och det känns som jag blivit huggen med en kniv i bröstet.
- Igår sprang du in i den mörka skogen i jakt för att du eventuellt skulle träffa henne och nu är hon som bortglömd, säger Lily ilsket.
- Jag har inte glömt Gabryella, men hon kan inte förvänta sig att jag ska sitta här och rulla tummarna och vänta på att eventuellt få träffa henne igen, säger jag ilsket och en obekväm tystnad läggs i tornet och det enda som hörs är ett plågat fågelskri ovanför tornet.

Jaaaa jätte bra kapitel och...

Gaaaahhhhh dör! Längre kommentar kommer eftersom att jag nu måste stressa iväg till skolan!