Wrong[SV] [Pg-13]
Forum > Fanfiction > Wrong[SV] [Pg-13]
Användare | Inlägg |
---|---|
Verisen
Elev |
Läser denna på gsm
11 jul, 2011 16:35 |
Borttagen
|
Alltså jag vill veta fortsättningen ju :o
11 jul, 2011 18:25 |
Lily Evans
Elev |
Skrivet av Verisen: Läser denna på gsm Jag också, hon/han verkar vara mer aktiv där =) "A true friend is someone who says nice things behind your back." 11 jul, 2011 23:21 |
Sky.
Elev |
Skrivet av Lily Evans: Skrivet av Verisen: Läser denna på gsm Jag också, hon/han verkar vara mer aktiv där =) Vad heter den där? 18 jul, 2011 23:44 |
veravoff1
Elev |
har kopierat från gsm:
______________________ Lördag. Hermione stirrade ut genom fönstret, men kunde inte glädjas åt helgdagen. "Åh, Draco..", muttrade hon tyst. Magen pirrade till, både av förtjusning och oro. Idag hade de äldsta hogwartseleverna chansen att besöka Hogsmeade, och Harry, Ron och Hermione hade planerat en utflykt. Minuterna tickade förbi, och till sist steg hon upp och klädde på sig. Samtidigt, i en annan del av slottet, åt Draco morgonmål. Pansy satt ett par platser från honom, och kastade misstänksamma blickar åt hans håll. Hon strök det ljusa håret bakom öronen. Idag skulle hon minsann ta reda på vad som var fel med hennes Draco. När den bleka pojken reste sig gjorde Parkinson det samma. Ett par minuter senare var han påväg mot Hogsmead. Perfekt. Flickan gick långsamt efter honom, och höll sig bakom en grupp ravenclaware för att inte synas. När Draco svängde in på Tre Kvastar rynkade Pansy på ögonbrynen. "Min Draco.. på Tre Kvastar?". Han brukade sällan gå dit. Hermione, Ron och Harry satt vid ett bord på Tre Kvastar, alla med var sin honungsöl. Ron såg oroligt på Hermione. "Har du pluggat hela natten igen? Du ser väldigt trött ut, Hermione". Hon höjde blicken från drickan och såg skrämt på Ron. "Nej, såklart inte dummer! Jag bara.. sov dåligt. Mardrömmar och så. Det är väl inte så konstigt? Måste du vara så nyfiken?!!". Hon suckade och vände bort blicken. Inte hade väl Ron misstänkt något? Tänk om allt gick fel nu? "Jisses, Hermione... förlåt då", sade han sårat. Harrys ögon smalnade. "Men Hermione, ÄR du okej? Du verkar lite.. undederlig..". De gröna ögonen såg oroligt på henne, och flickan svalde tungt. "Eh.. ja, alltså... jag har något att berätta...". Hennes vänner sneglade på varandra och vände sedan blicken mot Hermione. "Jo", började hon, men kom inte längre. In på puben klev nämligen Malfoy... Hermione stannade upp mitt i en rörelse, med munnen halvöppen för att säga något. Hennes blick for mellan Malfoy och vännerna. "Ja?", sade Ron frågande. Av alla de lösningar som susade omkring i Hermiones huvud valde hon den dummaste. Hon dök in under bordet i raketfart, och lyckades banka till bordskanten så att drickan skvimpade över kanten på glasen. Harry gav ifrån sig ett rop då en del av honungsölen hamnade på hans byxor. "MEN..! Vad håller du PÅ med?!". Ron böjde sig ner och såg förvirrat på flickan under bordet. Hon höll sig krampaktigt om huvudet där hon slagit i kanten. "Jag... eh.. aj..", började Hermione, men kom inte längre. Malfoy hade kommit fram till deras bord, och Hermione höll andan där hon satt gömd. "Jag tyckte mig se Hermione Granger här nyss", sade Malfoy med släpig, nedsätande röst åt gryffindorkillarna. Harry gav Ron en snabb blick, och svarade med samma, föraktfulla ton; "Hon är inte här Malfoy, vad rör det dig?". De grå ögonen mötte Harrys gröna, och man kunde nästan röra det kompakta hatet mellan dem. När Draco inte sade något mer lade Ron till; "Stick bara, Malfoy. Vi vill inte ha något bråk". Med ett torrt skrockande vände den blonde pojken på klacken och gick mot pubens dörr. Hermione, som blivit yr av att hålla andan, släppte tyst ut luften. Hon lutade sig lite framåt från sitt gömställe, och följde Malfoy med blicken. Han var bara någon halvmeter från dörren då den slogs upp och närapå krossade hans näsa. "Men SE dig för, KLANT!", utbrast Draco och backade snabbt bort från dörren. Hermione drog efter andan då hon såg vem det var. Pansy Parkinson. "OJ. Förlåt, gullet", utbrast flickan snabbt. Hon steg in och höjde handen för att rätta till Dracos mantel som hamnat på sned. Hermiones hjärta hoppade över ett slag. Som i slow motion såg hon hur Pansys bleka hand rörde sig mot pojken hon gillade så mycket. Malfoy rynkade på näsan och slog bort hennes hand, som om den var en irriterande fluga. "Lägg. Ner. Pansy", varnade han lågt. Slytherinflickan stod först orörlig, men log sedan snabbt. "Men Draco då, är du lite sur? Tror du en puss från lilla Pansy skulle hjälpa?". Den tillgjorda rösten fick håren i Hermiones nacke att resa sig. Hon äcklades av den blonda flickan som nu sakta lutade sig fram mot Malfoy. Utan att tänka sig för kastade hon sig fram från sitt gömställe, och ropade "STOPP!". Alla i baren ryckte till. "RÖR honom inte, Parkinson. Han vill inte ser du väl?", fortsatte sedan Hermione. Hennes steg ekade mot träväggarna när hon raskt gick fram till Malfoy. Där stannade hon vid hans sida, och insåg plötsligt vad som hänt. Hon - gryffindoreleven Hermione, hade precis försvarat Draco - slytherineleven. Tystnaden i puben var plötsligt påtryckande. Hon kastade en blick över axeln för att få hjälp av Ron och Harry, men de såg minst lika chockade ut som resten av folksamlingen. I Rons ögon blänkte också oro och något annat.. något mörkare... avundsjuka. Förstummad såg Draco först på Pansy, sen på Hermione. De två små gryffindor-råttorna hade han glömt, så han hann inte ens le sitt iskalla, hånfulla leende mot dem innan Hermione släpade ut honom ur puben. De gick raskt fram längs gatan, Hermione med ett fast grepp om Malfoys arm. Först vid Spökande Stugan stannade de. Hermione släppte hans arm och fortsatte några steg närmare staketet som omringade stugan. ”Du.. Hermione. Är du okej?”, började han tyst. ”JA! Nej.. Jag vet inte..”. Hon gav ifrån sig en torr snyftning och sjönk ihop på en sten. ”Åh, gud, vad har jag gjort?”, mumlade flickan med ansiktet gömt i händerna. Draco gick sakta fram till henne och satte sig bredvid med armen om hennes axlar. ”Schhh. Såja, det är okej. Pansy är en nolla, jag skulle inte ha låtit henne röra m...” Hermione reste sig i en hastig rörelse och såg surt på pojken. ”Det är inte det. Förstår du inte vad jag har gjort?! Harry.. och Ron.. de såg mig. ALLA såg mig!”. Hon viftade och gestikulerade vilt med armarna för att understryka hur illa allt var. Lugnt reste sig Draco, medan Hermione fortsatte hetsa upp sig. Han gick stegen fram till flickan, tog hennes viftande händer i sina, och kysste henne mjukt på munnen. Tystnaden lade sig över gläntan, och sakta slappnade Hermione av. Dracos kalla händer kändes lugnande. Han släppte den ena handen och lade den bakom flickans huvud. Fingrarna grävde sig in i det mjuka, bruna håret och tryckte hennes huvud mot hans. Paret stod sådär en lång stund. Allting var tyst, inte ens fåglarna sjöng. Efter något som verkade en evighet drog sig Hermione bakåt en aning. Hon såg in i Dracos ljusa ögon och log svagt. Plötsligt knäcktes en gren i närheten. Hermione snodde runt, och någon meter därifrån stod hennes vänner. Ilskan som Ron utstrålade var inget emot sorgen i hans ögon. Den sken igenom allt annat, all avundsjuka och allt hat sköljdes bort av en så djup sorg. Det röda håret låg klistrat mot pannan, som om han sprungit långt, och han andades tungt med halvöppen mun. Harry såg på Hermione med en helt ny blick. Som om han aldrig sett henne förr. Han sneglade på Ron för att se om det skulle bli bråk, men den rödhåriga pojkens axlar var ihopsjunkna. Händerna hängde slappt vid sidorna innan Ron knöt den ena näven. Hårt bankade han i en björk bredvid sig, innan han sammanbitet mumlade; "Harry, vi sticker. Låt oss inte störa det lyckliga paret". De sista orden uttalade han med förakt, och blicken han slängde på Hermione var likadan. "R.. Ron! Du förstår inte.. det är inte..", började Hermione, men de hade redan börjat gå. När hon tog ett steg efter dem grep Draco tag om hennes handled. "Det är inte lönt", mumlade Malfoy och höll kvar hennes hand. Först stod hon stilla, men sedan kom tårarna. Darrande och hulkande drog hon handen till sig. "J-jag m-måste få vara if-ifred en stund.. okej?", snyftade Hermione och såg bedjande på Draco. När han inte gjorde något mer för att hindra henne började hon sakta gå in mot skogen. En stund gick hon på en liten stig, men bytte sedan riktning för att börja gå mot slottet. Snart skulle skymmningen komma, och även om hon inte alls kände för att gå tillbaka till sällskapsrummet så måste hon det förr eller senare. "Ditt lilla smutsblod". Hermione skrek till och vände sig snabbt mot rösten. Bakom en stor ek klev någon fram. Det blonda håret var tillbakadraget i en ponnysvans, och ögonen stårlade av avundsjuka. Pansy. Hermione tog ett steg bakåt, men ramlade över en rot. Hon höll ner i ett trassel av kvistar, mossa och rötter, och kved till när något vasst skrapade henne på handen. "En smutsskalle har rört min Draco.. hur -vågar- du..", Pansy tog ett steg närmare Hermione. I handen höll hon sin stav. "S-snälla Pansy...", började Hermione. "Snälla Pansy, snälla snälla Pansy", härmade slytherinflickan med barnsligt tillgjord röst. "Det finns ingen snäll Pansy mera, det kan jag lova dig. Lilla mugglarblod". Sitt trollspö hade Hermione i byxfickan. Hon famlade efter den, men Pansy hann skrika "expelliarmus", och staven landade utom räckhåll. "Du ska få ångra vad du gjort med honom. Om det nu är nån fånig kärleksdryck, eller någon besvärjelse". Slytherinflickan som var blindad av hat höjde sin stav, och Hermiones skrik ekade långt in skogen. Harry såg oroligt på Ron. Han satt uppkrupen i en fotölj framför brasan och stirrade in i de gula lågorna. "Ron..", började Harry, men var inte säker på vad han kunde säga för att trösta. "Har du lust att spela trollkarlschack?". Den rödhåriga pojken svarade inte, utan stirrade oavbrutet in i elden. Med en suck vände sig Harry om och såg ut genom fönstret. Det var skymmning, men Hermione hade inte synts till. Känslorna stred inombords över Hermione och Draco. En av hans bästa vänner.. tillsammans med en han hatade. Harry visste ärligt inte hur han skulle reagera, men någonstans långt bak i huvudet kände han oro. Tänk om Malfoy hade något i kikaren. Varför var inte Hermione tillbaka redan? Om den där Draco hade gjort något med henne så... "Jag går ut ett slag", ropade Harry över axeln till Ron, och försvann ut ur sällskapsrummet. Ute i korridoren var det tyst. De flesta hade redan letat sig tillbaka till sina respektive sällskapsrum. Harry började gå med raska steg. Han visste inte säkert vart han var påväg, bara att han måste hitta Hermione och tala förstånd med henne. Han svängde runt ett hörn, och tvärstannade precis innan han stötte ihop med Draco. "Se dej för, Potter". Malfoy skulle precis gå förbi, då Harry grep tag i hand arm. "Malfoy, har du sett Hermione?". Slytherinpojkens bleka ansikte blev plötsligt oroligt, och de grå ögonen smalnade. "Jag trodde hon var med er", svarade Draco och ryckte till sig armen. "Men det är hon inte. Jag tror inte ens hon kommit hem från Hogsmeade". De stod tysta ett par sekunder, innan de båda två började springa mot utgången. Tillsammans skjöt de upp den tunga ekporten och småsprang ut på skolgården. Vägen till Hogsmeade låg i ett dunkel, och inga elever rörde sig på den så vitt man kunde se. Med en snyftning lutade sig Hermione mot ett träd. Hon höll hårt om sin vänstra arm, och andades tungt. Pansy hade inte varit nådig, och när hon var klar hade hon försvunnit hon in mot Hogsmeade. Nu värkte Hermiones arm, och strimmor av blod fläckade ärmarna på den vita skjortan. Den sprängade huvudvärken gjorde det svårt att tänka klart. Åt vilket håll låg slottet nu igen? Mörkret var påväg att falla, och då skulle det verkligen vara omöjligt att ta sig fram. Från ett sår ovanför ögat rann det blod. Dropparna gjorde det svårare att se, och svetten pärlades i pannan. "Åh, snälla nån", mumlade Hermione. Hon tog ett par steg till, men snavade över en rot. I sista sekund fick hon tag i en trädstam, och förblev stående. På marken framför henne låg några grenar, eller var det grenar? "Men vad.. min stav!". Snabbt plockade Hermione upp staven som hon tidigare blivit av med. Snart insåg hon också att hon gått i en cirkel. Om staven låg här, så hade hon kommit tillbaka där hon började. Allting snurrade, och små prickar dansade framför ögonen. Med en sista kraftansträngning höjde hon staven och lät röda gnistor flyga ur den, förhoppningsvis tillräckligt högt för att nå över träden. Sedan satte hon sig tungt ner i mossan, och slöt ögonen. Harry såg sig otåligt omrking. "Vi måste börja leta. Du går ditåt och jag..". Plötsligt sken himlen ovanför Hogsmeade upp av ett svagt, rött sken. Pojkarna vände huvudet mot gnistorna, och började springa samtidigt. Deras fötter smällde mot stengången som gick hela vägen in mot den lilla byn, och när de kom fram till skogsbrynet saktade båda in. "Det är kolmörkt där inne", påpekade Malfoy, och drog fram sin stav. Harry gjorde det samma. "Lumos!", ropade de båda, och stavarna tändes. Det bleka ljuset fick träden att se spöklika ut, men det var inget som avskräckade dem. Tanken på vad som hänt Hermione var värre. Draco svor när en kvist skrapade honom på kinden. Argt slog han undan den. "Potter, vi måste dela på oss, att gå bredvid varann tjänar inget till", sade han med så vänlig ton han kunde. Harry nickade, och började leta sig åt vänster. Mossan var mjuk och ostadig under Dracos skor, och han gick hela tiden med blicken ett stycke framför sig för att inte snubbla. Plötsligt syntes lätta avtryck i mossan, som om någon hade gått där. Spåren såg ut att ha kommit från en människa, och de var påväg åt samma håll som han själv. Draco längde på stegen och hjärtat slog snabbare. Det kunde inte vara någon annan än Hermione. Efter ett par minuter stannade han upp och lutade sig mot ett träd för att pusta. När han satte ner foten stötte den mot något mjukt. "HERMIONE!!", utbrast Draco lättat. Flickans huvud låg lutat mot hennes axel i en obekväm vinkel, och trollstaven låg bredvid den öppna handen. När Malfoy inte fick något svar satte han sig bredvid flickan och drog bort håret som skymde ansiktet. Såret som blött var nu en aningen ihoptorkat, men blodet glittrade ännu över ansiktet. Med sammanbitna tänder insåg han vem som gjort detta... det kunde inte vara någon annan. Trots sin tunna kropp lyfte han lätt upp Hermione i sina armar. Ljuset från Harrys stav närmade sig sakta. "Potter, jag har hittat henne!". När Harry kom rusande började Malfoy gå mot slottet med bestämda steg. "Ska jag ta henne?", frågade Harry. "Nej". Hans svar lät inte särskilt trevligt, men han orkade inte bry sig om det. Det enda som betydde något nu var att få hem flickan han bar i sin famn. Ljuset var bländande när Hermione slog upp ögonen. Huvudet sprängde av smärta, och det stack i såret ovanför ögat. Hon satte sig försiktigt upp, men flämtade till av smärta när hon stödde sig på den skadade armen. "Ha.. hallå?". Rösten lät sprucken och svag, så hon harklade sig. "Hallåå?". Madam Pomfrey drog plötsligt bort draperiet som skiljde sängen från de andra i sjukflygeln. "Så, nu är det dags att vakna, tycker du", bannade Pomfrey med sin snälla, men bestämda röst. "Hur länge har jag sovit? Och.. hur kom jag hit? Var är Ron?!". Pomfrey ignorerade alla frågor och kände på flickans panna. "Hmm.. Lite varm är du fortfarande. Ni ungar borde verkligen ha mer kläder på er när ni ska ut o drälla i skogen på det där viset". Innan flickan hann ge svar på tal öppnades dörrarna till salen. "Hermione!". Draco log och småsprang fram till sängen. Han satte sig bredvid sängen på en pall och tog Hermiones hand i sin. "Jag är så glad att du är vaken". "Hur länge har jag sovit?", frågade hon igen. "Två dagar ungefär. Du hade hög feber och blodförlust när du kom hit. Det var bara ren tur att vi råkade hitta dig i den där skogen". "Vi?". Hermiones hjärta tog ett skutt. Hade Ron varit med och letat så hatade han nog inte henne så mycket. "Jag och Potter. Vi antog att något var fel då du inte dök upp den kvällen efter Hogsmeade". Ron hade alltså inte brytt sig. Hjärtat sjönk i bröstet, och Hermione försökte svälja klumpen i halsen. "Har.. Ron frågat efter mej?". Malfoys grå ögon blixtrade till. "Nej, han har inte brytt sig det minsta". Det var ju å andra sidan inte helt sant. Flera gånger om dagen hade Ron knackat på i sjukflygeln, men Madam Pomfrey hade kört bort honom då Hermione sov. Detta struntade såklart Draco i att berätta, hon behövde inte Ron mera. Läs min fanfiction "only time will tell" 19 jul, 2011 01:13 |
:WP:
Elev |
ååh! Vill ha mer
26 jul, 2011 21:31 |
veravoff1
Elev |
mee ooooooo
Läs min fanfiction "only time will tell" 27 jul, 2011 03:10 |
Du får inte svara på den här tråden.