Det som har hänt har hänt, och det som inte hänt borde hända (PG)

Aw tack, det blev lite kort och konstigt, skriver på mobilen serru.

Det gör ingenting det är ju bara roligt att man får ett kapitel att läsa

Det var så lite, jag skulle snarare tacka er för all respons

Superduper *as always*

Jag hinner inte skriva så långt nu Åker snart utomlands och måste fixa ett par saker innan

Jag vill verkligen ha några kapitel tills jag kommer hem, hehe. I need them, rättare sagt.
Nää, men om du har tid och inspiration så skriiiiiiiv

Kapitel 8
De vaknar av total tumult utanför. Hermione sträcker på sig och rynkar pannan. Hon skakar försiktigt liv i Luna och de smyger ut ur sällskapsrummet. De panikslagna rösterna verkar komma utifrån, och de tassar på bara fötter ut på gården. Nere vid sjön har en stor folkmassa samlats, men Hermione lyckas tränga sig igenom. På marken, framför sjön ligger Draco Malfoy. Han är blodig och smutsig, och det syns genast att allt inte är som det ska. Hermione sjunker på knä bredvid honom. Draco ler vagt mot henne. "Jag har ordnat det Hermione. Dödsätarmärket är borta. Det är rent och fint på min arm, precis som du ville. Precis som du ville Hermione." Först nu ser Hermione att det löper ett djupt sår längs hans underarm där märket brukar sitta. Hans klädnad är genomblöt av blod, och det måste vara därför han är så svag. Hermione ser på honom med tårarna rinnande längs kinderna. "Är det.. Är det något jag kan göra Draco?" Han kämpar för att få fram orden. "Lämna aldrig Luna. Du är värd henne, inte en före detta dösätare." Med de orden sluter Draco ögonen och drar en sista suck.

OMG! mera! Men ta upp det med Hemiones föräldrar igen, jag tror inte man glömmer sånt... Men förutom att du typ glömde det:
SÅ HIMLA BRA!!!

Oki ^^

OMG AWESOME kapitel♥

OMAGOSH superduper!
Jag vill ha mer! *Again*

Kapitel 9
Hermione stormar upp till uggletornet. Bryr sig inte om Lunas rop, bryr sig inte om folk som förvånat flyttar sig åt sidan. Lugna, sansade Hermione - i upplösningstillstånd. Hon slänger upp dörren till uggletornet, sjunker ihop på golvet och börjar skriva.

Ni har aldrig trott på mig, eller hur? Ni har alltid velat att jag ska vara normal, erkänn. Jag förstår det. Ni behöver inte säga något. Jag är inte så dum som ni tror. Så, är ni nöjda nu? En kille har dött för mig, åh vad romantiskt. NEJ, DET ÄR JUST VAD DET INTE ÄR! Ni förstår inte, ni har aldrig förstått. Jag kan inte förändras, och jag är inte normal. Och om inte ni accepterar det är jag inte er dotter längre.

Hon ställer sig upp, rycker åt sig första bästa uggla som ger henne en missnöjd blick, och knyter fats det vid dennes ben. "Flyg till Mrs och Mr Granger."