Limly på rymmen

Vadå förhoppningsvis? Det är klart att det kommer ett nytt ikväll!

NU SKA Miss_F LÄGGA UPP KAPITEL 5!

HejHej! Här kommer nästa kapitel som i alla fall är liite bättre


Kapitel 5 (Sofia)

Jag hör skrik och människor som springer, knuffas och sliter i varandras kläder för att komma fram. Människor som letar efter sina vänner och släktingar, panikslaget. Total tumult har brutit ut sen den där mannen skrikit de hemska orden.

Först hade jag stått förstenad av skräck, bara försökt ta in det som han just hade sagt, när det sjunkit in så hade jag sett mig om efter närmaste utrymningsväg. En skymt av den lysande gröna skylten hade fått mig att förstå att den sedan länge var blockerad av panikslagna människor.

Någonting i ryggmärgen hade sagt åt mig att lägga mig ner och som i en dimma kryper jag nu framåt. Min pappa är brandman och jag har hört många föredrag om hur viktigt det är att i alla fall försöka hjälpa människor, så länge man inte riskerar sitt eget liv. Min snälla pappa, jag kan se honom framför mig. Minsta lilla detalj. De snälla, nötbruna ögonen och det korpsvarta håret. Undra vad han skulle säga om den här situationen.

Mina tankebanor avbryts av att en, två, tre fönsterrutor krossas. Inte förrän nu sätter brandlarmet igång, det gör alla bara ännu räddare. Ännu högre skrik och sirenerna. Det blir så mycket, jag borde nog ta mig ut i alla fall…

En späd, medvetslös kropp ligger längst bort i salen. Det röda håret är nedtrampat och armen ligger i en konstig vinkel. Jag tycker att jag känner igen de där slitna, omoderna jeansen. Beslutsamt kryper jag så snabbt jag kan fram till flickan, tar tag i hennes ben och släpar henne bort mot ett utav fönsterna, lokalen är nästan tom nu.

Jag sätter henne upp mot väggen även fast alla mina muskler protesterar högljutt och min kropp bara vill sova. Det vore så skönt att lägga sig och bara somna in… nej, jag får inte sluta nu. Jag måste få ut mig och Saga.

Långsamt, plågsamt lyfter jag upp henne och ser till att hon ligger med huvudet utanför byggnaden, utan att hon trillar. Häver min egen tunga kropp upp i samma ställning. Tittar ner. Tur i oturen att vi är på 2:a våningen. Så försiktigt jag kan tar jag loss Sagas skärp och binder det runt hennes arm som inte är skadad och firar ner henne.

Där nere står Majbritt och ser förvirrad ut, jag försöker ropa på henne, men munnen är så torr. Det enda jag får ur mig är ett grodliknande ljud. Det hörs en helikopter ovanför oss och Majbritt tittar upp, ser Saga. Går fram så att hon står precis under med utsträckta armar. Långsamt nickar hon mot mig och jag släpper taget om den enorma bördan.

En kvinna kommer rusandes bakom min rygg och knuffar mig, hårt. Det enda jag minns efter det är den skarpa smärtan i armen när jag landar.

När jag vaknar är allting så vitt, underligt på något vis. Det luktar starkt reningsmedel, nästan så starkt att ögonen tåras. Det rosslar när jag andas och jag har en massa slangar instuckna överallt. Min arm har bandage och hänger i en konstig krok. Jag har inte min sönderslitna klänning på mig längre, utan ett vitt nattlinne. Sminket och nagellacket är borttvättat och alla småsår är rengjorda.

Långsamt vrider jag på huvudet, men det är som att någon sparkar till det vid minsta rörelse. Jag hinner se lila blommor i ögonvrån innan jag somnar igen.

Nästa gång jag vaknar så rosslar det inte längre när jag andas och det gör inte lika ont i huvudet. Men armen hänger kvar. Jag försöker att göra som när man har trillat av, börja med att röra på tårna, sedan fötterna, benen osv.

Allting går bra förutom vänstra armen. Huvudet gör visserligen ihärdigt ont, men det fungerar. Jag har sett rummet nu och det är ett ganska litet rum med stora fönster utåt gatan. En dörr som jag antar leder till en toalett och ett litet nattygsbord med blommor och choklad på.

Det märkliga är att jag ibland tycker att det ser ut som att väggen mittemot mig rör på sig, men det är säkert bara en inbillning.
En man i vit rock kommer in genom väggen, jag måste verkligen slagit i huvudet hårt!
– Hej Sofia, säger mannen som jag antar är en läkare. När jag inte ger honom något svar så fortsätter han:
– Hur mår du?
– Sådär, svarar jag men min röst låter inte normalt, den låter jättepipigt. Jag harklar mig och försöker igen:
– Sådär, nu låter den bättre. Men fortfarande ynklig, pipig. Lite som en mus som man brukar se kila fram i höet på höloftet i stallet. Stallet, Pinocchio och tanken på Saga värmer. Fast namnet Saga väcker också dåliga minnen, som jag inte kan komma ihåg just nu. Det mesta i min hjärna är grått, grumligt och ihopblandat.
– Vill du ha lite vatten? frågar läkaren efter att ha studerat mig ett tag, utan att vänta på svar går han in genom den misstänkta toalettdörren. Ljudet av porlande vatten gör mig riktigt törstig.
När han kommer tillbaka tar jag tacksamt emot glaset. Jag tar några klunkar och ser på honom.
– Tack, säger jag.
– Det var så lite, jag heter Gilbert Hansson förresten, säger läkaren som tydligen heter Gilbert.
Han är en lång man med brunt hår och snälla, gråa ögon.
– Hur länge har jag sovit? frågar jag plötsligt.
– I fyra dagar, och din kompis Saga vaknade igår, hon hade båda axlarna ur led och en lätt hjärnskakning, alltså klarade hon sig bättre än vad du gjorde, svarade Gilbert med en lätt skrockning. Jag rodnar när jag tänkte på att det antagligen var mitt fel, att hon hade fått sin andra axel ur led alltså. Min ”smarta” uppfinning.

– När ska hon hem? jag har tusen frågor.
– Saga ska få åka hem ikväll, hon är här bakom skynket, svarar han.

Vad dum jag är, såklart att det är ett skynke, inte en vägg som rör på sig och man kan gå igenom. Gilbert drar undan skynket och på andra sidan är det en perfekt kopia av mitt rum, fast spegelvänt. På sängen sitter Saga och tittar i en ”Min häst” tidning. Hon ser upp och hennes nötbruna ögon möter mina. Då börjar vi först fnissa, sedan brister vi ut i gapskratt. Ingen av oss vet varför, men det är härligt. Inte tillgjort.

Resten av kvällen sitter jag och Saga och pratar, vi får regelbundna besök av sjuksystrar, föräldrar och Gilbert. En syster berättade att det bara var jag, Saga, Majbritt och två andra personer som hade skadat sig. Alltså 5/500 skadade. Majbritt hade tydligen brutit båda armarna, ena benet och fått en lätt hjärnskakning. Hon ska få ledigt i ett halvår. De andra två personerna är inte så farligt skadade, tydligen.

När Saga ska åka känner jag mig faktiskt lite ledsen, nu när det bara hade varit vi så hade det faktiskt varit lätt att prata med henne. Jag behövde aldrig ljuga, snacka skit eller hålla med om något som jag inte alls tycker. Faktiskt så var vårt enda samtalsämne hästar.

Hästar, hästar och hästar.

Det som var synd var att Saga kom på att jag inte skulle kunna tävla med en bruten arm och hjärnskakning. Fast jag har ju redan tävlat L:B en gång tidigare, då var Saga på Hawaii.
– Men jag kommer och tittar i alla fall, säger jag.
– Okej, säger Saga och ler mot mig. När hon är halvvägs ut genom dörren ropar jag efter henne:
– Hälsa Pinocchio och ridlärarna från mig!
– Visst, svarar hon och går ut ur rummet.

Hoppas ni tyckte om det!

jätte bra!
trotts att jag redan läst det två gånger

TackTack! ♥

du kan faktist säga det där via skype till mig!!!

Men du lyssnar ju ändå inte

jo det gör jag!

ÅÅÅÅÅ super jag har läst allt och DEN ÄGER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Skriv mer NU annars kommer jag att dö!!!!! Alltså den är helt klart BÄST!!!!!( bara så ni vet )

Tack!
Den är redan färdigskriven, vi lägger upp ett kapitel per dag!