Pradow [hungerspelen ff, sv]

TACK ♥
-För er som följer denna på ff.net så kan jag ju säga att jag ska ta och lägga upp alla kap t o m åttonde idag, då jag ligger lite efter där.


Kap 8

Jag måste ha varit där i timmar. Min fåfänga stylist, Lucien, pratade på non-stop med sina två assistenter, med mig och med sig själv. Han verkade vara som alla andra människor vi stött på i Huvudstaden. Och alla hade dem överdrivna och bisarra klädnader. Jag hade förstås sett människorna från Huvudstaden på tv men det var en annan sak att se dem på riktigt med egna ögon. Allt detta var en helt annan sak mot vad tv:n berättade. Under alla år som jag följt Hungerspelen på tv kändes inget år lika verkligt som det här. För i år var jag en av de 24 deltagarna och i år skulle jag dö. Detta insisterade dock Aryna på att jag inte skulle. Men alla visste att det var sant. Därför hade Aryna och jag gjort upp en strategi till mig. Jag behövde sponsorer och sponsorer fick man genom att få folk att gilla en. Min strategi var helt enkelt att le och vinka. Sympati kunde också hjälpa mig att överleva. Om de andra deltagarna trodde jag var liten och svag och inte utgjorde något hot mot dem skulle de inte ge sig efter mig på arenan. Jag visste att min korthet och magerhet skulle hjälpa mig i den här delen, och för tillfället var jag tacksam för det. Vad Shadows strategi var kände jag inte till. Vi hade inte pratat särskilt mycket sedan pratstunden på tåget i min kupé då han gav mig armbandet.

Det träsnidda ekorrs-armbandet låg på ett bord en bit bort. Jag hade lyckats övertala Lucien om att låta mig bära det på paraden. Det var trots allt något som speglade mitt distrikt. För det var så vi skulle kläs och stylas till paraden ikväll där alla distrikt visades upp. Sjuan är ett distrikt med träd, därför brukade vi alltid kläs upp till träd och sådant som har med träd att göra. Och i år hade min och Shadows stylist klätt upp oss i papper. Endast papper. Jag stirrade misstänksamt på min spegelbild där jag studerade min klädsel framför spegeln som Luciens assistenter höll upp framför mig.

”Vad tycker du?” frågade Lucien med ett stort leende som visade en rad med skimrande guldtänder.

”Öhm, jättefint”, svarade jag tveksamt.

”Du är faktiskt jättefin, Prune”, sa en av assistenterna och jag gav henne ett tacksamt leende.

Jag snurrade försiktigt ett varv framför spegeln. Varje rörelse jag tog kändes som om det skulle bli den sista för det sköra pappret, men det gick inte sönder. Det måste vara något specialpapper från Huvudstaden.

Mitt röda hår hade lockats och satts upp i en hög knut, bakom ett komplicerat verk i papper som liknade en krona. Klänningen började runt halsen och vågade sig ner i volanger till mina knän. Strax under knäna började de höga stövlarna. Klackarna var inte omöjligt höga, men för mig som aldrig gått i högklackat var det ett otroligt balansstörnings moment.


”Du ser ut som en julgran täckt i snö”, konstaterade Shadow när vi ställde upp oss på en vagn inför paraden.

”Tack”, muttrade jag.

”Jag gillar julgranar”, försäkrade Shadow. ”Dem är vackra.”

Shadow där emot såg inte ut som en julgran. Mer som en snögubbe kanske. Kavajen Shadow bar var förstås gjord i papper och stylisten måste minsann ha varit lite inspirerad av en snögubbe då kavajen gick in och ut i mjuka volanger. Inte särskilt smickrande i alla fall. Och som kronan på verket bar Shadow en hattformad krona. Behöver jag ens nämna att den var av papper?

”Kom ihåg, Prune, le och vinka”, påminde Eryn och jag nickade för att visa att jag hade förstått.
Jag tyckte inte om tanken på att ge Huvudstaden vad dem ville ha, men att få dem att gilla mig var bästa sättet att hålla mig levande på.

”Får se ett stort leende”, bad Eryn och jag klistrade på ett det störta leende jag kunde bidra med på mina vitmålade läppar. ”Så, ja!”

”Du med, Shadow”, muttrade Warwick. ”Le!”

”Åh, åh”, sa Brend och det såg ut som om han just fått en snilleblixt, vilket jag tvivlade på. ”Le mot varandra också!”

Eryn instämde och Warwick såg ut att börja protestera när vagnen sakta började rulla.

”Då var det dags”, sa Shadow. ”Redo?” frågade han och avfyrade ett stort leende mot mig. Shadow skulle inte ha några som helst problem med att få sponsorer. Varenda tjej i Huvudstaden skulle älska honom och varenda kille skulle vilja vara honom.

Jag kände plötsligt ett sting av hemlängtan och såg ner i vagnens golv när jag svarade. ”Redo.”

När vår vagn rullade in i stadion efter sexan och innan åttan kunde jag se mig och Shadow kort fångas upp på en stor skärm över den jublande publiken. Mitt leende var som en sur grimas jämfört med Shadows och jag log ännu större och intalade mig själv att det skulle kunna hjälpa mig att förbli levande ett tag till.

Jag vände mig mot Shadow och märkte att han hade betraktat mig, att han fortfarande gjorde det. ”Vad?”

”Jag menade vad jag sa på tåget. Jag ska hålla dig vid liv, Prune”, sa Shadow. ”Jag ska skydda dig.” Han böjde sig ner mot mig och kysste mig på hjässan.

”Välkomna, kära deltagare, till Huvudstaden. Och grattis till er plats i Hungerspelen!”


Nästa dag slapp jag bli inslagen i papper och tilldelades istället en träningsdräkt. Det var nu jag skulle få en inblick i det motstånd jag hade att möta.

--
Kap åtta, alltså. Det betyder att vi är halvvägs!

den här ff'n är underbar
du skriver verkligen sjukt bra

du skriver såå bra!! ;D

Jätte bra, längtar

Vad kul att du tycker det Tack så mycket! ♥


wow, tack! ♥


tackar! ♥ Det gör jag med ;D

så bra! ♥

Du skriver så himla superduperbra!!
Jag längtar tills nästa kapitel

Åååh vad bra!!

tack! ♥


tack! ♥


tackar! ♥

Du är jättebra!!!!!!