Guldboken (Rollspel)

Edmund knäpper tyst ebenholtsknapparna på den svarta satängjackan som hans mästare ska bära just nu och rättar vant till kragen på jackan.
"Pojk!" säger Edmunds mästare hårt. "Hur ser jag ut?"
"Ni ser strålande ut, sir", svarar Edmund sedvanligt och Edmunds mästare fnyser.
"Självklart, i en loppas ögon ser den mest raggiga hund strålande ut. Jag behöver inte dina beundrande blickar fattiglapp!" Edmund låter bli att fråga varför hans mästare då hade frågat från första början. Han vet att ett sådant uppförande är fel och bestraffningen efteråt var inte värd det.
"Min hatt", befaller Edmunds mästare och sträcker ut en behandskad hand.
"Här sir", säger Edmund monotont och räcker sin mästare en svart cylinderhatt. Mästaren sätter den på huvudet och stegar sedan ut ur rummet. Edmund suckar lättat - äntligen!

Nicci såg på allt folk från ryggen på Dragor, hon var glad att hon satt på honom, hon kände sig säkrare då, hon red långsamt framåt och såg på tjejen som satt i den konstiga stolen och log svagt innan hon red vidare och kom fram till huset som låg nästan i mitten och hon klev genast in i stallet och gjorde ordning Dragor och gav honom några äpplen och gick sedan in i sitt hus och köket. förut hade hon och hennes mor haft en tjänare som fixat maten men nu var de båda döda. Nicci fixade en sallad och satte sig sedan i stallet

Kevin ställde sig upp med bågen i högra handen. Bronz gnydde till bredvid honom och tittade på Kevin med sina stora bruna ögon.
"Pappa!" ropade Kevin skräckslaget och hoppade volt ner för taket medan Bronz tog den vanliga vägen ner för det brant sluttande taket på baksidan. Inuti huset var det mörkt, smutsigt och dammigt. Hans far hostade ljudligt innan de matta ögonen vändes mot honom.
"De kommer va?"frågade Rick allvarligt. Kevin rynkade pannan och nickade sedan. Soldaterna hade han sett vid andra sidan om kullen, om ungefär femton minuter skulle de vara framme.

Alith ler inte tillbaka mot tjejen som sitter på hästen. Hon vet inte om hon borde. Hon rullar in i huset igen ganska snabbt.
"Jag är i skogen om någon kallar." Säger hon åt sin bror som nickar smått åt henne, och Alith ler mot honom. "Auf Wiedersehen." Säger hon till honom, stänger dörren om sig och börjar sin färd mot den närliggande skogen.

Dragor gnäggade till och Nicci förstod att något var fel.
"Oväntat besök?" frågde hon och Dragor frustade och hon reste sig genast upp och rusade in i huset och packade en lätt packning. några ombyten, lite torkad mat och några knivar. hon såg på svärdet hennes mor gett henne för några år sedan och suckade, lika bra att ta med det. hon gick ut till Dragor igen och sadlade honom och la upp sadelväskorna. hon packade ner äpplen till honom, några borstar och ett täcke. hon slängde ner kartan och kompisaen och var snart ute ur huset och red mot skogen. hon såg molnet av damm bakom henne och var glad att hon hade en häst så hon kom fram fortare

"Idag känner jag för att rida", säger Edmunds mästare. "Sadla min häst åt mig."
"Som herrn önskar", säger Edmund och bugar sig innan han går ut ur det enorma huset och in i stallet. Hästarna frustar elakt, det är som de kunde känna Edmunds rädsla. Mästarens häst nafsar elakt efter Edmunds arm när Edmund försöker sätta på den bett och tyglar och Edmund drar skräckslaget undan händerna. Han hatar verkligen hästar!

Kevin tittade ut genom dörren, soldaterna var inte hemskt långt ifrån längre. Ändå hade han hunnit packa det nödvändigaste. Eftersom hans far var sjuk så hade han inte kunnat jobba, med andra ord så hade de inga pengar. Kevin tittade på Bronz, som genast hade förstått vad som var i görningen. Kevin slungade upp sin lätt packade väska på ryggen och drog upp huvan för huvudet innan han lade kogret till rätta på ryggen.
"Ta vara på dig, min son", sade Rick och Kevin himlade med ögonen.
"Jaja", muttrade han ointresserat över att han aldrig mer skulle få se sin far. "Kom nu Bronz."

Nicci kom fram till skogen och klappade lugnande Dragor på halsen, hingsten var inte alls nöjd med att soldaterna hade avbrutit hans lunch
"det är ingen fara gubben" sa hon lugnt och hingsten lugnade sig lite. hon såg tillbaka på byn och hur soldaterna red in längst bort. hon undrade varför de ens skulle döda dem? de skulle ju knapapst göra någon skillnad. hon tryckte lätt hälarna i sidorna på Dragor som genast gick längre in i skogen

Hennes varg hoppar fram ur ett snår i mitten av skogen.
"Ah! Der Wolf!" Utropade hon på tyska, hon pratar ofta tyska i sin ensamhet, och vargen buffar kärvänligt på hennes stol. Hon rullar den framåt och in i skogen. Vargen hoppar och skuttar efter, Alith älskar Der. Der Wolf är vargens fullständiga namn vilket betyder vargen på tyska egentligen. Hon rullar till hennes 'vanliga' glänta där Der bor. Der är en ensamvarg, lite som hon själv. Vid det här laget är hon rätt så djupt in i skogen. Men inte tillräckligt djupt in för att inte höra klockan senare.

"Spring in i skogen och vänta på mig där", väste Kevin åt Bronz innan han svingade sig upp på ett av hustaken då soldaterna hade kommit fram.
"Vid order av prins John, så är denna by nu förklarad dödsdömd", utropade en soldat med extra hög hatt. Kevin himlade med ögonen och lade en pil i strängen på sin båge innan han siktade med den mot soldaten. Inte för att det skulle göra någon skillnad, men soldaterna skulle inte få döda folket hur som helst.