I Will Always Love You (roooolspeeel)

Sorteringen börjar, vilket betyder:
Fler nya elever som kan fnittra åt hennes look och skratta bakom ryggen på henne på grund av hennes tysta och dunkla inre. Hon är van vid det ändå. Hon är alltid tvingad att bli van. Snart ska hon väl gå minst 7-8 skolperioder hemma. Vilka kommer resultera i att hon glömmer bort det mesta om magin. För att sedan återvända till Hogwarts under nytt namn och ny stil. Som alltid. Hennes föräldrar behöver inte gå om sina skolår. Hennes föräldrar bryr sig inte om hon gått där redan 70 gånger. Hennes föräldrar bryr sig bara om att hon är den perfekta lilla dottern som gör som de vill.
"Min mor skyddade mig från världen och min far hotade med den." citerar hon Quentin Crisp lågt och ingen lägger märke till henne för att en idiotisk förstaårselev precis hamnat i Slytherin.

Damon hade inte skrikit medan de bränt in märket i hans handled, hans far Frank hade stått i bojor och tittat på honom med en bedjande blick om förlåtelse. Men Damon skulle aldrig förlåta Frank, aldrig. Märket som bränt in i hans skinn var runt, stor som en cola-kork och så var det fult. Märket betydde slaveri, slaveri betydde lägst i rang. Damon suckade och gömde ansiktet i händerna, han hade tre år kvar i friheten. Sedan skulle han till ett skepp och ro i tio år för att få bort skulden som Frank hade.
Damon höjde inte ens huvudet då de andra klappade för förstaårseleverna, han hade ingen lust med det, det var onödigt.

När alla elever hade sorteras in var det dags för maten.
"Äntligen!" sa Minnie till Kiara som inte brydde sig ett dugg om maten men som ändå tog en macka och åt.

Damon åt i alla fall av maten, för att få något att ersätta tankarna med som han hade i huvudet. Men ärligt talat så ville han bara slippa därifrån, till sin säng där han kunde försöka sova. Fast han förmodligen inte skulle lyckas med det.

Hannah måste nog vara den enda som inte bryr sig om förstaårseleverna vid Slytherin bordet. Alla pratar med eller om dem. Varför prata om någon som är 11 eller 12 år och som inte kan ett dyft om magi? Detta förstår inte Hannah, inte alls. Ett plötsligt pip väcker Hannah ur sina tankar och framför henne, bakom hennes tallrik står en råtta. Hannah nickar och råttan hugger in på maten. Råttan är hennes men den har inget namn. Den har varit hennes i nästan 1 år nu. Men det är länge för en råtta. För Hannah är det nästan som en evighet eftersom hon inte ens kan sova bort den mesta av tiden. Som alla andra människor gör...

Kiara slängde en till blick på Damon, men tittade snabbt tillbaka då hon såg att hans vän Sam hade sett att hon tittat dit.
"Det här var verkligen gott!" sa Minnie när hon hade ätit upp sin fjärde potatis. Kiara bara skakade på huvudet åt henne och tog en till tugga på sin knappt halvätna macka.

Sam knuffade till Damon i axeln så att han spillde pumpasaft över bordet.
"Idiot!"utbrast Damon men Sam brydde sig inte, i stället pekade han mot Hufflepuff bordet där Kiara satt.
"Hon tittade på dig", sade han och Damon ryckte på axlarna.
"Och?"sade han. "Förstaårseleverna stirrar på dig."
Sam suckade och himlade med ögonen.
"Hon tittade på dig, på det sättet!"sade Sam envist och Damon suckade. Kärlek var inget för honom, det skulle ändå inte hålla eftersom han skulle vara borta i tio år.

Hannah tittar på råttan med ett slags intresse. Hon har ett intresse för djur och hon har knappt något medlidande för dom. Men hon har ju trots allt ett medlidande för djuren. Vilket hon inte kan säga detsamma om människorna runt omkring. Plötsligt reser sig en förstaårselev.
"En RÅTTA!" Skriker hon med en gäll röst över hela salen och pekar på Hannahs råtta. Hannah himlar med ögonen och hoppas att tjejen en vacker dag blir uppäten av råttor.

Kiara kände att hon hon var alldeles röd i ansiktet. Varför hade hon varit tvungen att titta på Damon för?! Det kommer bara bli trubbel ändå. Hans vän kan väl lika gärna vara hans livvakt.
"EN RÅTTA!" hon tittade snabbt bort mot Slytherinbordet och såg att en förstaårs elev pekade på någonting på bordet, Men Kiara gjorde ingenting mer än att dra upp fötterna.

Damons humör gick upp med ens och han gnuggade om Sams bruna hår så att han föll av sin stol och landade på golvet så att de flesta förstaårselever i bordet skrattade.
"Gjorde du bort dig, Sammie?"frågade Damon roat och Sam muttrade något innan han satte sig igen och efterrätten serverades.