Hungerspelen 74 - Cato Hutcher

hehe, det spelar ingen roll, bara det kommer annars kan jag tipsa några vänner om denna FF

Vore väldigt snällt!
det är VERKLIGEN inte så att ni inte "duger" det bara känns som om ingen läser, elr ni är ju tre, men det vore riktigt awesome med nån mer ;D

jag gör det imorgon när jag är i skolan, annars skickar jag ugglor till dem här på mugglis!

jag är en trogen läsare, så räkna alltid med mig

Taack! ♥

Du kan räkna med mig också. Always :3

Me too! ;D

Alltså, förlåt mig mitt spam, men:

Det var så lite, så!! ♥♥

This again!

Okej, nu är ni så snälla att ni får ett kapitel till av mig! Eller slutet på Kapitel 3 iaf

Från och med nu så tror jag att varje kapitel kommer att vara ungefär två A4.
Och det kommer förmodligen att komma i två delar för det mesta.

De första sju som kom in lyckades han memorera ganska bra.
Den första: Lång och spänstig man, såg ut att vara i ganska god form för sin ålder. Runt 30 skulle Cato gissa på. Han såg också ut att kunna gå av på mitten om han träffade på någon med lite mer muskler. Som Cato till exempel.
Han hade blont stripigt hår som räckte honom ungefär till hakan och stora buskiga ögonbrun.
Den andra: En lite rund man med pipskägg och enorm mage. Om man bortsåg från magen skulle han nog inte ens ha varit hälften så stor som han var nu. Han hade små, vattniga ögon och korta armar och ben så att han nästan studsade fram. Sällan...
Den tredje: En kvinna som såg ut att vara i kanske fyrtio års åldern. Hon hade håret uppsatt i en knut med en vit rosett. För sin ålder verkade hon förvånansvärt pigg, men hon utstrålade ändå ålderdom på något konstigt sätt.
Den fjärde: Mörk man i femtio års åldern som kom åkande i en rullstol. Han hade bara ett ben. Förmodligen hade han förlorat de andra i Hungerspelen. För övrigt hade han stubbigt brunt hår och skägg med guldringar i öronen, näsan och ovanför ögonen.
Den femte: Stor kraftig man, förmodligen runt trettio. Han hade ganska stora, förvånansvärt genomträngande gröna ögon. Ovanför ögonen satt ett par buskiga, arga ögonbryn i orangeröd färg. Håret gick i mörkrött och låg krulligt över hela skallen ner till öronen. Han klev in i kupén med en ointresserad blick på Cato och Clove.
Den sjätte: En väldigt stor, kraftig kvinna. Hon kom in i kupén med en sorts självsäker, blodtörstig blick. När hon öppnade munnen för att hälsa på de andra i rummet som nu slagit sig ner runtom bordet i de höga trästolarna, såg Cato att hon hade vassa huggtänder i munnen. Men vad fint... Tänkte han ironiskt och undrade vad hon brukade ha de till. Fast det kunde väl kanske ha varit praktiskt inne på Arenan.
Den sjunde: Cato kände igen den långa mannen, han hade klampat runt i Segrarbyn i Distriktet ibland. En man i fyrtioårsåldern. Han hade för sig att han hette Brutus eller något liknande. Han hade gråsprängt hår som var kammat bakåt. Han hade också en yvig valross mustasch som hoppade fram och tillbaka vid varje andetag han tog eftersom den stora näsan blåste ner luft på den. Det såg ytterst komiskt ut, men Cato var inte typen som skrattade ut en fladdrande mustasch. Brutus var känd i Distriktet för han gick ofta runt och klagade på att vinnare inte fick vara med i Hungerspelen, tydligen ville han ingenting hellre än in på Arenan igen. Då hade de iallafall någonting gemensamt.
Längre än så kom dock inte Cato med sin memorering. Han orkade inte stirra på alla fula tidigare vinnare som skulle föreställa handledare. Det kunde han avgöra senare när de skulle få enskilda ”pratstunder” med sina framtida handledare.
Cato slog sin ner i en av de obekväma, hårda stolarna runt träbordet. Precis bredvid honom satt Clove, bredvid henne satt en väldigt, väldigt gammal gubbstrutt. Han såg ut att vara minst tre hundra år. Håret var så grått att det nästan såg vitt ut, och hela ansiktet var fullt av rynkor som gjorde att han såg ut att ha två eller tre nummer för stor hud. Han kunde inte förebrå Clove för att hon flyttade sin stol några meter från den gamle gubben. Aldrig att han skulle få bli handledare till någon av dem. Cato visste inte varför, det var väldigt besynnerligt, men på något sätt gillade han att Clove hade flyttat bort från gubben. Det han inte tänkte på var att han satt på andra sidan av henne. När gubben tittade åt sidan upptäckte Cato att han också hade en puckelrygg, hur i hela fridens namn har HAN kunnat vinna Hungerspelen?
De andra vinnarna runt bordet verkade tydligen ivriga att börja. En lång man med hästsvans och väldigt stor framträdande näsa ställde sig upp och log mot alla vid bordet. Leendet var sliskigt och inställsamt.
”Hej alliihopa!” sa han med en onaturlig gäll röst som hördes genom hela kupén. Han drog ut på ”i” na så att han lät snipig och överklassmässig, förmodligen enligt honom själv iallafall. Fast enligt Cato lät som om han hade fått en spark på ett känsligt ställe någon gång i Hungerspelen. Den lille piparen fortsatte.
”Som ni alla vet så har vi samlats här för att välja en handledare...” vid det dessa ord harklade sig Cato och stirrade stint på den pipande lille mannen tills han slog ner blicken och fortsatte, ännu högre och pipigare.
”...Öh, ja...Spelarna, ska välja en handledare.” han tittade förskräckt på Cato och fortsatte ängsligt.
”Vii hoppas ju alla att få platsen som en handledare ii åår.” sa han med en osäker blick runtom bordet. Hela hans inbillade värdighet verkade ha försvunnit, till Catos förtjusning. Han satt och vägde på stolen medan han tittade ut genom fönstret.
”...jag heter Crapp och hoppas kunna stå till tjänst om ni har frågor...” hörde Cato mannen fortsätta svamla. Kunde de inte börja snart? Cato längtade bara till eländet var över och han skulle få komma fram till Huvudstaden. Förresten borde det inte vara så långt kvar nu, Distriktet låg ju trots allt inte så långt från den. Catos pappa hade själv varit där för några år sedan när de behövde nya Fredsväktare. Han hade gått en månads utbildning där och varit borta i ungefär en månad och en dag. Alltså borde det ta ungefär en halv dag till Huvudstaden. Den månaden hade varit den bästa i Catos liv. Helt utan farsan hemma! Hans pappa hade däremot inte haft så kul, han hade fått nobben av de Överste Fredsväktarna där. Cato hade tyckt att det var hur kul som helst.
Nu var tydligen Crapp färdigt med sitt snack för han sjönk ner på sin stol som en säck potatis och kastade ängsliga blickar på Cato. Vilken vekling!
Det enda Cato gillade med Crapp vad första bokstaven i hans namn. Så han bestämde sig för att försöka strunta i honom så gott det gick.
Han resten sig uttråkat upp och tecknade åt den store mannen med det krulliga håret att följa med honom. Cato beundrade visserligen inte hans frisyr, men han såg ju okej ut annars.
Cato gick tyst ut genom dörren med mannen i släptåg. Han sköt upp dörren till ett ledigt, lite mindre konferensrum och dunsade ner i den svarta hörnsoffan. Mannen hade också satt sig, i den höga stolen mitt emot. Cato la sig nonchalant i soffan med huvudet stött på armbågen.
”Vad heter du?” frågade han kort. Han föredrog det enkla och raka framför vänliga hälsnings metoder. Det var ett av de väldigt många själen till att han aldrig bildade en djupare relation med någon, människor var bara komplicerade. Det var enklare att tänka på dem som han hade lärt sig att göra; Enkelt. Varelser såsom han själv, men ändå så olika honom själv. Någonting man kunde använda om man hade nytta av dem, och sedan hoppas att de dög något till. Nu var han glad för det. Han skulle verkligen njuta av att få välja vilka bundsförvanter han ville och förinta resten inne på Arenan.
Den store mannen framför honom svarade honom innan han han fundera vidare. Fundera hade han aldrig gillat ändå.
”Akko.” svarade han lugnt. Cato tyckte sig ana en viss stridslysten ton i hans röst.
Han gillade den här.
”Jaha.” Svarade han stelt. Han hade inte så mycket mer att säga just då. Han gillade inte kallprat. Utan föredrog att säga något han menade istället för att bara sitta och snacka skit. Tydligen brydde sig inte Akko så mycket om hans ovänlighet.

ÄÄÄLSKAR DET!!! ♥♥♥♥♥