Rollspel; under 5e året!

"Visst."svarar Robin och tar en böna från påsen. Utab att tveka lägger han den i munnen och tuggar, tills han känner smaken och spottar ut den igen. Harry skrattar.
"Vad fick du för smak?"frågade han.
"Ingen aning, men det var inte gott!"sade Robin och gjorde en äcklad grimas.

Alexandra ler.
"Kan du beskriva smaken? Jag har smakat nästan alla... till och med kräksmak, den är hemsk!" Säger hon och stoppar den gröna bönan i munnen, vilken tur det är mintsmak och inte något annat!
"Jag misstänker faktiskt att det finns någon böna som smakar fotsvett men är inte säker."

"Just det Robin och så kan du ju förklara ordagrant om vad du tycker om också."sade Damon med en annorlunda retlig röst medan han tittade på Alexandra, han älskade att retas, åtminstone med tjejer.
"Kan du aldrig låta någon vara?"frågade Harry trött.
"Vad är det för kul med det?"frågade Damon och log lurigt.

"Vill du också ha en? Du kanske får en som smakar blod om du har tur." Svarar Alexandra med ett elakt snett leende och räcker fram påsen mot honom. Hon förväntar sig inte att han tar en, men samtidigt tänk om han tog en? Och det faktiskt var blodsmak? Det skulle vara kul, eller farligt... eller båda.

Damon kunde inte låta bli att leka lite, med tanke på att han kunde behärska sig så gjorde han det. Hans ögon blev röda, tänderna spetsiga och anisktet blev som en stor hemsk min. Han älskade att skrämma folk, verkligen älskade det. Genast blev hans öron spetsade, han kunde höra mer, känna mer dofter och se bättre.

Alexandra tappar påsen när kupédörren flyger upp.
"Varför hänger du här Damon? Med... dem." Säger en välkänd kaxig röst, Pansy Parkinson. Genast riktas Alexandras uppmärksamhet mot Pansy.
"Stick härifrån, Parkinson." Säger Alexandra med ett kallt leende men rösten har en underton av aggresion.
"Vet du vad, Moriarty, jag får vara här om jag vill." Käftar Pansy tillbaka.
"Jasså? Det visste jag faktiskt, jag har faktiskt mer IQ än du." Svarar Alexandra. Pansy stirrade ilsket på henne som stirrade med samma blick tillbaka.

Damon tar genast bort sitt vampyr-ansikte och ser på Pansy.
"Inget alls, jag bekantar mig med Robin Hood."svarade Damon och gjorde en gest mot Robin.
"Robin-vem?"frågade Pansy oförstående och får syn på Robin. "Vad har han på sig?"
"Kläder."suckade Damon uttråkat och lutar sig bakåt igen.

Alexandra tar sin bok och knuffar omilt bort Pansy från öppningen.
"Ses Harry" Säger hon och ser till att trampa på Pansys fot. Hon tror sig höra Harry svara men just i den stunden orkar hon inte. Hon går tillbaka till sin ursprungliga kupé som otroligt nog fortfarande är tom och går in.
"Dumma, elaka, förbannade,puckade Pansy!" Alexandra fortsätter kasta glåpord över Pansy när hon stänger dörren.

Damon ser till att snabbt smita ut därifrån han med innan Pansy hinner reagera. Han fortsätter sakta att gå framåt i tåget, han skulle snart behöva blod. Han hade en påse i bakfickan, men den skulle han använda endast till nödfall om han skulle behöva den riktigt mycket. Det skulle fortfarande ta några timmar innan de var framme vid skolan så han kunde ta det ganska lugnt ännu.

Alexandra byter hårfärg till becksvart och hon inser hur deprimerande hennes nuvarande look måste se ut. Men just nu ändrar hon bara färgen så den matchar sinnesstämningen. Hennes hår blir dessutom längre så det döljer mer av hennes ansikte än innan. Hon vill inte läsa men hon vill inte heller tänka. Hon kryper ihop på sätet och mumlar olika formler hon lärt sig förra året istället. Må så vara att det var urtråkigt men hon slapp iallafall tänka så mycket.