Kimberly Potter

Jättebra mer!

BRA!!!!

Tack så jätte mycket för era kommentarer! betyder massvis!

Kapitel 11 (första delen)
De tre första veckorna i skolan gick förvånadsvärt bra, Kim hängde med på lektionerna och nästan alla hade slutat att stirra på henne efter en vecka. Fast något som inte hade varit så värst bra så var mellan henne och Sirius efter den lilla pinsamma situationen i sällskapsrummet. Sirius hade inte direkt svarat på det hon hade sagt. Det hade varit väldigt spänt mellan dem och så var det ju det där lilla ordet som han hade mumlat innan han hade gått upp till sin sovsal...

”Svarade han TACK?!”utbrast Bonnie förvånat då Kim äntligen hade vågat berätta det för sina sovkamrater.
”Öh... ja.”svarade Kim skamset och tittade ner i tallriken framför sig. Bonnie slog handen för pannan och såg ut att få ett utbrott.
”Inte ens jag skulle vara så dum.”muttrade Miley som högg in på sin hög med bacon framför sig.
”Men kom igen nu, han brukar ju inte vara sån. Kanske gjorde jag fel.”sade Kim och petade på sin bit med ägg.
”Nej, det gjorde du inte alls. Du erkände ju bara hur du känner!”sade Chloe bestämt och blängde ilsket på Sirius som satt en aning ifrån dem mitt emot James. Han såg ganska ledsen ut faktiskt, Kim bestämde sig för att prata med honom. Det var inget annat än rätt. Så efter att hon hade ätit klart frukosten följde hon efter Sirius ut genom stora salen.
”Sirius, vänta!”ropade hon och såg hur han stelnade till mitt i steget.
”Öh...Kim, jag har bråttom så...”
”Förlåt, men liksom vi måste prata.”sade hon bestämt. Sirius tittade generat ner i marken och kliade sig i nacken.
”Öh...jo, öhm...”stammade han, Kim kunde inte låta bli att tycka synd om honom.
”Det var bara ord, Sirius. Du kan andas.”flinade hon men kände sig ändå ledsen över att han inte kände samma sak. Eller så var han endast för rädd för att våga erkänna att han kände likadant.
”Det är inte bara ord.”sade en släpig röst bakom Kim, hon svängde ilsket runt och tittade rakt in i ögonen på ingen annan än Scorpius Malfoys breda flin.
”Stick härifrån, Malfoy.”sade hon ilsket och stegade fram till honom.
”Ååh, vad rädd jag blir.”sade han och låtsades skaka av skräck. Utan förvarning hade Kim dragit tillbaka knytnäven och drämt till Malfoy rakt i ansiktet. Han böjde sig framåt med ett skrik och sprang sedan snabbt därifrån med två dummerjönsar lunkandes efter sig.
Då Kim vände sig tillbaka mot trappan där Sirius hade stått så var han borta, hon suckade besviket och började sakta gå upp för trappan med hasande sakta steg. Plötsligt, i samma stund som hon skulle svänga upp till andra våningen så kom ett par springande andraårselever skrattandes och skrikandes förbi henne. En av pojkarna, den längsta av dem som sprang sist, tappade balansen och knuffade till Kim mitt i steget så att hon tappade balansen och föll framåt. I just den stunden hade även trappan flyttat på sig, Kim föll neråt mot bottenvåningen...(ganska dåligt skrivet, hoppas ni fattar)

”Lever hon?”frågade en dansande röst ovanför henne. Kims huvud värkte fruktansvärt mycket och det kändes som om hon hade snurrat väldigt hårt i en karusell.
”Jag tror det.”sade en annan röst, som hon tyckte att hon kände igen från förut. Men hon var inte direkt säker. Hon försökte försiktigt ta upp ögonen, men ljuset som lyste henne rakt i ögonen gjorde det omöjligt.
”Hon rör på sig!”pep en liten samt ängslig röst. Kim gav ifrån sig en grymtning, hon kände ju inte igen någon av rösterna som hördes ovanför henne. Var hon död? Hon kunde inte komma ihåg någonting efter att hon hade skrikit efter Malfoy. Efter det hade hon ju...klarheten steg upp i huvudet på henne. Hon hade fallit ner för stora trappan! Ingen kunde klara av ett sådant fall, eller?
Sakta lyckades hon till sist få upp ögonen och kikade ut genom små springor. Hennes syn var suddig, precis som om hon hade sovit väldigt länge och var ovan vid att se. Det stod fyra personer ovanför henne, alla tätt med huvudena ihop.
”Vem är du?”frågade en röst som hon direkt kände igen, men blev väldigt misstänksam över frågan.
”Sirius?”frågade hon med en hes kraxande röst.
”Hon känner dig, Tramptass.”sade en annan livlig röst. Kim rynkade pannan medan hon försiktigt satte sig upp i gräset. Hon gnuggade sig hårt i ögonen och då hon öppnade dem igen så blev hon lättad över att hon såg klart igen.
De fyra personerna hade backat en aning men tittade fortfarande forskande på henne. En av dem var en lång, svarthårig person med nötbruna ögon och ett par runda glasögon. Först trodde Kim skarpt att det var Harry som ung, men sköt genast bort tanken då hon inte såg blixtärret i pannan på pojken.
Den andre pojken hade slitna ansiktsdrag, röttbrunt hår samt ganska små livliga ögon. Medan den tredje pojken var liten, en aning rund med vattniga stora ögon och bet hela tiden nervöst på naglarna. Kim rynkade panna, var inte det Slingersvans?
”Vem är du?”upprepade Sirius, som såg precis likadan ut som han hade gjort före hon hade fallit. Men varför kände han inte igen henne och vilka var de andra personerna?
Först då märkte Kim att hon låg på en gräsmatta, ingen snö eller is. Det var sommar, hade hon varit medvetslös länge? Eller var hon faktiskt död? Hon vände snabbt på huvudet och blev lättad över att se det vanliga hemtrevliga slottet bakom sig.
”Kimberly.”svarade hon och tittade rätt in i ögonen på Sirius. Han hade armarna trotsigt i kors över bröstet och försökte se tuff ut. Men Kim tyckte att han mer såg ut som ett fån.
”James Potter.”hälsade den svarthårige pojken. Kim ryckte till och stirrade storögt på honom, Harrys pappa? ”Remus Lupin och Peter Pettigrew.”
Först då förstod Kim var hon var, hon måste ha hamnat i någons minnessåll på något sätt. Men vems minne var det? Eller förresten, om hon skulle vara där så skulle de inte kunna se henne. Så det var också omöjligt, men en sak var hon säker på. Och det var att hon befann sig på den tid som Harrys pappa och den generationen gick på Hogwarts och till deras sätt samt storlek att bedöma så gick de på femte eller sjätte klass.
Hon ställde sig vingligt upp med ögonen fästa på sin framtida pojkvän, eller kanske drömde hon? För ifall om hon gjorde det så borde hon vakna upp snart, för annars om hon inte drömde, så hur skulle hon komma tillbaka?
”Vi har inte sett dig förut.”konstaterade Remus och Kim försökte att inte börja skratta. Remus var en söt spinkig pojke med skrattgropar. ”Är du ny här?”
”Öh...alltså, vet ni vad? Jag borde säkert leta upp rektorn.”svarade hon snabbt och vände sig o för att gå. Inte för att hon blev förvånad över att James och Sirius direkt kom upp på varsin sida om henne med Remus och Peter efter sig.
”Hur gammal är du?”ville Sirius veta.
”Femton.”svarade hon, eftersom hon gissade på att skolan just hade börjat.
”Vi med.”berättade James, vilket var svaret på en av hennes frågor. ”Så är du ny?”
Kim drog på munnen och tänkte efter en stund innan hon lurigt svarade:
”Det kan man säga.”

Mer!

mera!

Du gjorde det igen... TACK för ett super bra kapitel! ♥

Superbra!

Super!!! Mer!!!

tack så VÄLDIGT mycket för era kommenatrer, betyder massvis! men tyvärr måste jag säga att det inte är så många kapitel kvar, kanske två + epilogen...

Kapitel 11 (andra delen)

Rektorns kontor var tomt då Kim steg innanför dörren, hon kände direkt igen sig. Eftersom kontoret inte hade ändrats ett dugg på tjugo år.
”Öh..rektorn?”sade hon försiktigt och fick direkt alla gamla rektorers blickar mot sig som var bakom skrivbordet.
”Professor Dumbledore, kommer snart.”berättade en av porträtten som hängde bakom skrivbordet, mannen innanför ramen liknande en aning på Sirius med sitt svarta eleganta hår.
Kim satte sig ner framför skrivbordet med en suck, vad skulle hon säga till rektorn då han stampade in? Han kände ju henne inte om hon verkligen hade åkt tillbaka i tiden.
”Ah, Kimberly Potter.”sade en mild röst bakom henne som fick Kim att hoppa till av förvåning. Hon hade definitivt inte hört att någon kom in i kontoret.
”Öh...Du vet vem jag är?”frågade hon dumt och Dumbledore skrockade roat bakom de halvmånsböjda glasögonen.
”Så klart jag vet, du har ju gått här i flera år redan.”
Nu var det Kim som var på väg att svimma igen, vad menade rektorn? Hon hade ju...det var för mycket.
”Va?”var allting hon fick ur sig, rektorn blinkade med sitt högra öga mot henne.
”Jag skämtade med dig. En gammal mans misstag som jag brukar säga...”sade Dumbledore drömmande. Kim tyckte att han verkade vara ganska konstig. ”Men i alla fall. Tillbaka till allvaret.”
Han gick fram till skrivbordet och satte sig ner vid den stora stolen och lutade sig bakåt.
”Öh...drömmer jag?”frågade Kim direkt.
”Drömma? Känns det som du drömmer?”frågade Dumbledore med huvudet på sned, Kim suckade. Gubben var ju mycket till hjälp då hon faktiskt var på väg att få panik! ”Kim, du drömmer kanske. Eller så inte. Endast tiden kan visa eller hur?”
”Men jag är inte död?”frågade hon envist. Nu var det Dumbledores tur att bli förvånad.
”Död? Naturligtvis inte.”svarade han och knäppte händerna ovanpå bordet. Plötsligt blev Dumbledore allvarlig. ”Kim, fast jag är gammal så har jag mycket för mig.” det var allting han sade och schasade sedan ut henne från sitt kontor, vänligt förstås. Men Kim var endast ännu mer förvirrad än vad hon hade varit förut. Men nu visste hon en sak, Dumbledore hade någonting med hela saken att göra. Men vad hon gjorde där och varför visste hon ju såklart inte. Kanske inte ens gubben visste, men hon längtade ändå väldigt mycket tillbaka till framtiden.

”Kimberly!”det var Remus som ropade åt henne då hon steg ner från Dumbledores kontor. Han kom snabbt springande emot henne med ett brett leende på läpparna. ”Vad sade rektorn?”
”Gubben frågade om jag ville ha ett glas vatten.”muttrade hon surt till svar, Remus skratta torrt.
”Väldigt kul.”sade han och sken genast upp igen. ”Hänger du med ner till sjön? Vi har håltimme och Sirius ville gärna träffa dig.”
Kim rynkade pannan, ville Sirius träffa henne? Eller var det Remus som ville umgås med henne. Fast hon kände sig en aning äcklad över det, hon hade ju skrivit på avtalet att han var hennes plastpappa i framtiden.
”Öh...visst.”svarade hon dröjande. Precis som hon hade förutspått blev Remus leende ännu större då han ledde ner henne för den branta backen till till sjön. Där hon för en sekund tyckte att hon skymta en bläckfisk.
Men mycket riktigt stod James och Sirius med vatten till knäna ute vid stranden med sina trollstavar i händerna. Kim skrattade åt Sirius då han tappade balansen efter att ha försökt jaga efter någonting, han föll ner med ett plask i vattnet.
”Snyggt Tramptass, kan du göra det där igen så att jag får in alla detaljerna.”skrattade James åt honom. Sirius muttrade något fult tillbaka till sin kompis innan hans blick gick upp mot stranden. Han fick direkt syn på Kim och sken upp. Men hans leende varade inte länga tills James hade börjat skvätta vatten på honom.
”Småbarn.”fnittrade hon och satte sig ner i gräset. Remus satte sig bredvid henne och slog upp en bok som han började läsa. Sirius och James kom snabbt upp ur vattnet, genomblöta båda två och med vatten droppande från deras hår. James drog reflexmässigt handen genom håret och log mot Kim som log tillbaka och lutade sig bakåt. Sirius däremot såg inte så värst nöjd ut i sina våta trasor.
”Jag hatar att bli blöt.”morrade han. ”Vad läser du nu igen, Måntand?”
”Öh...bara lite i försvar mot svartkonst boken.”sade han generat.
”Igen? Hur många gånger har du gjort det den här veckan?”frågade James förvånat och drog av sig tröjan och vek upp ärmarna på den vita blöta skjortan. Sirius gjorde samma sak, men han tog bort båda skjortorna så att han satt med bar överkropp. Kim kunde inte låta bli att smygtitta lite.
”Du borde bli lärare.”konstaterade Sirius, men Remus skakade dystert på huvudet.
”Jag tror inte det, inte med tanke på...”började Remus men avbröt sig då James gjorde ett belåtet ylande ljud. Sirius ryckte till och stirrade på sin bäste vän, Kim förstod. De hade ju försagt sig, inte för att hon brydde sig.
”Ta det lugnt, jag ska inte berätta för någon.”lovade han trovärdigt och tittade rakt in i Remus sorgsna ögon.
”Öh...okej.”sade han dystert och vände sig tillbaka till sin bok.
”Blev du sur nu Månis? Tror du inte att tjejerna vill ha dig ifall de får reda på att du förvandlas till en hårboll en gång i månaden.”skrattade Sirius, vreden gick in i Kim som ett hårt slag.
”Ska du säga.”snäste hon åt Sirius som såg förvånat på henne, nej tänkte hon, nu hade hon gjort det IGEN!
”Vad menar du?”ville James veta.
”Äsch, inget.”svarade hon och stirrade envist ut mot sjön. Fast hon tyckte det var konstigt att killarna hade tagit emot henne så väl...Dumbledore.
”Var är Peter?”frågade hon efter ett tag.
”Lunch, äter sig fet.”svarade Remus med ett brett flin på läpparna. James blick gick upp mot slottet och stannade direkt mot något, eller någon, där uppe. Kim vände sig nyfiket om, en tjej med mörka dansande lockar till hår och gröna ögon stod där uppe framför en spinkig blev pojke med långt svart flottigt hår. Kim förstod genast vem det var, Lily och Snape.
”Nejmen Snorgärsen.”flinade Sirius och gjorde ansats att ställa sig upp. James följde tätt efter sin kompis upp mot dem, Sirius fortfarande bar om överkroppen och spände musklerna lite extra då tjejerna som hade kommit ner till vattenbrynet en bit ifrån dem, såg på honom. Remus gav Kim en menande blick och nickade sedan mot Sirius och James som hade kommit fram till Snape och Lily.
Kim skulle just ställa sig upp och gå efter då Remus tog tag i hennes arm.
”Jag skulle inte...”började han men hon gav honom en mördande blick och sprang efter killarna. Lily tittade nyfiket på Kim då hon kom springande. Men hann inte titta så länge då Sirius och James hade kommit fram.
”Tjena Lils. Vill du gå ut med mig?”frågade James direkt. Kim himlade med ögonen.
”Aldrig i livet, äckelpotta.”svarade Lily direkt. Snape stod tyst med blicken neråt en aning bakom henne.
”Hey Snorgärsen, har du fortfarande inte fått bort flottet från kläderna?”sade Sirius roat och lade händerna djupt ner i fickorna. James skrattade högt åt Sirius lilla 'skämt'.
”Tyst med dig, Black.”snäste Lily och spände blicken på pojken. James drog handen genom håret då Kim äntligen hade kommit fram.
”Behöver du verkligen en tjej för att försvara dig, snorgärsen?”flinade James och Kim såg hur Snape drog fram sin trollstav ur fickan. Men Sirius och James var för snabba för honom.
”Expelliarmus!”ropade Sirius, Snapes stav flög ur handen på honom och landade tryggt i handen på James som hade fångat den. Lily såg en aning bedjande på Kim, men hon visste inte vad hon skulle göra. Hon kände dem ju inte och så tyckte hon faktiskt att det var en aning rätt åt Snape.
”Ska du börja gråta nu?”sade Sirius och låtsades ha en ledsen röst och snyftade.
”Ni ska få se.”sade Snape kallt, Kim hörde på hans röst att den redan började få sin hårda kalla stämma som han brukade ha mot henne och James på lektionerna.
”Se vad då?”ville James veta.
”Din mamma? Nej tack.”fyllde Sirius i. Kim tyckte faktiskt för första gången synd om Snape, hans blick gick från hård till ledsen då de hade nämnt hans mamma.
”Bara stick Potter.”varnade Lily och även hon hade dragit fram sin trollstav.
”Tvinga mig inte att avväpna dig också miss Evans.”sade James hårt med ögonen fästa på sin framtida fru. Kim kunde inte låta bli att le, att två fiender kunde bli ett par. Det var mer än magi det.
Sirius höjde staven och skulle just säga en besvärjelse då Kim ställde sig i vägen för honom. Han tittade förvånat och en aning surt på henne.
”McGonagall.”viskade hon och nickade upp mot slottet, hon hade fått skymten av den stränga läraren i precis rätt stund. Sirius suckade, lade staven i fickan och såg sedan menande på James som kastade iväg Snapes stav in i en buske innan de vände sig om och började gå.
De båda flinade brett då de gick tillbaka ner från kullen, men Kim log bredast av dem båda. Sirius hade lagt armen om hennes axlar.