Life - Lupple & Medi PRS

Hon klev ur bilen, låste den och såg på honom. Huset var olost men det såg ut som någon hade vakat över den.
"Gå och ta på dig något. Du ve vart det finns kläder." Viskade hon och gick efter honom. Hon plockade fram två matlådor och lade in dem i mikron.
Hon kunde höra hur han höll på och log. Olivia kunde inte sluta älska honom men hade han slutat älska henne?

Han försvann snabbt in i huset och nickade. "Jag vet." Svarade han och skyndade sig iväg till rummet och plockade fram kläder, gick sedan till badrummet och tog en snabb dusch och kom sedan tillbaka till köket iklädd kläder. "Inte till någon, svär på det."Viskade han mot henne och höll ut sin hand.

"Inte till någon." Hon gav honom en tallrik och satte sig.
"Kom vi äter. Det är du tvungen till."
Hon började att äta och sträckte sig.
"Sen måste jag skriva min bok och fixa lite." Med en suck såg hon upp.
"Jag kommer inte kunna sova förens vid tre i natt. Superroligt."

Han tog emot tallriken och satte sig ned och log. "Mat. "Fortsatte han med ett stort leende och började sedan att äta medan han lyssnade på henne. " Du kommer antagligen komma långt med boken då." Sa han uppmuntrande och såg på henne.

Hon började äta under tystnad men såg upp på honom.
"Jag kommer att somna kanske." Hon åt upp och ställde undan disken.
"Jag ska jobba lite. Om du går så lås efer dig." Hon lade e hand om hans axel.

Gabriel nickade sakta och log. " Jag hoppas du sover gott. " Viskade han för att sedan nicka. "Självklart. " Försäkrade han men kände sedan hennes hand på axeln och svalde hårt. "Jag är så ledsen."Viskade han men kramade hennes hand med sin, hårt fast inte så att det gjorde ont- utan mer som att- släpp inte taget.

Hon såg på honom och lade armarna om honom och höll honom nära sig.
"Din tokiga varg. Jag vet inte varför du ber om ursäkt. Jag somnade i bilen och du råkade bara bli naken." Hon log och såg in i hans ögon.

"Jag ber inte om ursäkt över det, jag ber om ursäkt för att jag tappar all kontroll i närheten av dig. "Viskade han och drog ned henne i sitt knä och la armarna omkring henne. Men vände bort blicken men kunde inte släppa taget. "Jag borde gå, hålla mig borta från dig. "Viskade han plågat och tuggade på insidan av sin kind som för att minska nervositeten.

Hon såg på honom och tårarna höll på att rinna längst hennes kinder.
"Jag förstår inte- Älskar du mig inte?" Hon torkade bort dem och backade från honom.
"Jag...2 Hon vände på klacken och gick mot sitt arbetsrum och lämnade honom.

Han svalde hårt och såg på henne, såg hennes tårar och ville inget hellre än att torka bort dem och så hade hon rest sig. Han svalde. "Jag.."Började han men hon var redan inne i arbetsrummet. Såklart att han älskade henne, men vad skulle det göra för nytta att berätta det när läget ändå var såhär?