Robin Hood och hans glada gäng

Nicci vaknade på morgonen av att det knackade lätt på dörren och Robin klev upp och pratade lågmält med en tjänare och han kom snart tillbaka
"frukosten serveras om en timme" sa Robin och Nicci nickade och klev upp och gick in i badrummet för att göra sig i ordning och när hon kom tillbaka ut i sovrummet låg det en ljusrosa klänning med vita blommor och hon såg skeptiskt på den
"gillar du inte rosa?" frågade Robin
"nej men jag är inte oartig nog att säga det" sa Nicci och tog på sig klänningen "drar du åt korsetten?" frågade hon Robin som snörade åt den och sedan tog på sig sina kläder och de lämnade rummet och mötte Much i korridoren
"titta vilka kläder" sa han glatt och Nicci log vänligt och de gick in i salongen, Edward och Mary satt vid bordet och de lonoch slog sig ner

Adina badade klart och hon torkade sig och satte på sigen blå klänning och lät hennes kammarjungfru fixa håret eftersom hon var oduglig på sådant.
En tjänare kom in och medelade att herrskapet satt vid frukostbordet med sina gäster och att de väntade på henne.
Härligt tänkte Adina gäster nu, hon gillade sin farbror och fru men hon hade inte vant sig att umgås med andra ännu.
Hon klev in i matsalen och hennes farbror reste sig upp och kramade om henne "Adina, trevligt att äntligen se dig igen." sa han och drog henne fram till gästerna och log stolt."Låt mig presentera min brorsdotter och nu även min adoptivdotter Adina" och Adina såg förvånat på gästerna. " Nicci, Robin och Munch, vad gör ni här?" sa hon förvånat kom på sig och neg ljuvt för dem.

Nicci åt försiktigt av Bröder och såg sedan upp när någon sa hennes namn och hon såg på Adina
"sir Edward är en gammal vän" sa Robin och log lite
"vi är på väg till Frankrike" sa Nicci neutralt och undrade vad Adina själv gjorde här men hon tänkte inte fråga, men Much löste det problemet åt henne
"så vad gör du här Adina?" sa han och Adina undrade vad allt om adoptivdotter var för något

"Jaha, på så vis." sa Adina och satte sig ner vid bordet, slängde en blick åt Niccis håll men hon verkade fortfarande sur eller något.
"Frankrike?, sa trevligt.", log hon och kände sig sorgsen hon hade velat följa med, men Nicci ansåg väll dem inte längre vänner.
Hon såg på Munch och log. " Edward är min farbror, han och Mary har erbjudit mig att bli deras dotter. Och när jag träffade er var jag på väg till dem." sa hon lätt.
"Så du har träffat Robin och hanns gäng, märkligt att ni trotts allt inte träffat varandra du har ju vart här ett par gånger." sa Edward och Adina slog ner blicken, hon visste att hon hade ljugit för dem eller snarare inte berättat hela sanningen.

Nicci tittade ner i tallricken, hon visste inte vad hon skulle säga till Adina, och varför hade hon frågat om hon redan visste vilken familj hon tillhörde? och helt plötsligt skulle hon leva det livet, när hon klagade på Nicci för att hon levde det!
"Ja det skall bli riktigt roligt" sa Much glatt
"Där ser man" sa Robin leende "nja ödet ville annorlunda"
Nicci såg på dem
"ursäkta men jag mår inte så bra, jag går upp på kammaren en stund" sa hon artigt och reste sig från bords och gick upp på rummet

Adina såg efter Nicci men sa inget. Att skylla på att man inte mådde bra, betydde att man antingen var utråkad, men i det här fallet visste Adina på att Nicci inte vill prata med henne. Och som förra gången flydde hon istället för att prata eller bråka om det.
"Så är det här hela du, eller har du flera saker att dölja?" frågade Munch.
"Nej, det här är hela jag. Jag är Adam när jag behöver vara man och Adina annars. Jag tillhör båda samhällsklasser och vet inte vad jag vill tillhöra, så jag provar på." sa hon leende och de åt utav frukosten.
"Ja, vill det väl, tar hon över mitt handelshus." sa Edward och Adina fnös.
"Då måste jag gifta mig med en idiot, jag vill driva det själv, men det får inte kvinnor, orättvist." sa Adina surt.
" Tänk på rösten, en kvinna får aldrig bli upprörd." sa Mary och såg lugnande på henne.

Nicci såg ut genom fönstret och ville bara fortsätta sin resa hemåt, men det vore oartigt att göra det. hon var fortfarande sur på Adina för att hon klagade på henne för att hon var adlig och tkt hennes värld var idiotiskt när hon själv var adlig. Nicci tog fram lite broderi som hon hittat i en låda och började brodera en bild av två rådjur i en skogsglänta

"Nej, ska väll ta och prata med Nicci, hon verkar fortfarande sur. Och går jag in på hennes rum kan hon inte smita." sa Adina och log.
"Nej, särskilt inte i ett hus som är ditt." log Edward och Adina gick uppför trapporna med blandande känslor. Edward gjorde allt för att hon skulle stanna, men hon visste inte.
Hon knackade på Niccis rum och utan att vänta klev hon in.
"Fortfarande sur?" sa hon undrande och log sedna försiktigt mot Nicci "Ledsen om jag ljög för dig och för er, vet inte själv vad jag vill." sa hon tyst.

Nicci tittade upp och mötte Adinas blick
"Jag är inte sur för det du sa, jag vet att det är sant men jag är sur för att du inte kan förstå min värld och du anser att den är fel, sedan visar det sig att du tillhör den med." sa hon kallt och la ner broderiet "varför frågade du ens vart medaljongen kom ifrån om du visste?" sa Nicci bara

"Jag förstår mig visst på din eller ja nu vår värld om jag vill det. Det var bara ett slags skådespel, annars hade det inte gjort det trovärdigt." sa hon och såg upp.
"Jag ville veta om du kände igen min släkt och om du på så sätt kände igen mig, annars hade det ju inte vart någon ide att låtsas vara någon annan." sa hon förklarande.
"Jag är ledsen Nicci, men jag vet inte vart jag hör hemma eller vart jag trivs. Provar på allt om du förstår. Jag kan ärva Edwards handelshus, men då måste jag gifta mig och jag vill hellre driva det själv." sa Adina och satte sig ner, hon förstod att Nicci var arg och det hade hon all rätt att vara.