Life - Lupple & Medi PRS

Hon såg på honom i backspegeln och var helt röd i ansiktet. Hur länge hade han varit människa? Hade folk sett honom?
"Nej självklart inte." Hon såg sedan bort.
2Jag kan hämta en filt om du inte kan bli varg igen. Ingen fara." Hon bet sig i läppen och svalde hårt. Hennes händer blev fuktiga och hon bred sig igen.
"Ska vi åka hem eller vill du åka och ha mat?"

Han såg hennes rodnad och försökte att skyla sig, hon hade sett på tok för mycket. Han försökte ändra delar, som ett finger eller tänderna men det var som något hade slutat fungerat. "Filt tack. " Bad han och såg bort, ned- skamset. "Jag är så ledsen för detta, och allt annat." Mumlade han och höjde sedan ögonbrynet. "Åka för mat? Jag kan inte riktigt ta mig ur denna bil ännu. "Fortsatte han och svalde hårt. "Och inte hem heller, till dig. Ingen kan se mig såhär. Du ska inte se mig såhär." Fortsatte han och fattade absolut ingenting. Han hade vaknat som varg men nu satt han som människa och hans inre varg verkar ha gått i pension. Det var inte så att han skämdes för sin kropp, den var väldigt bra på alla sätt och vis men att inte kunna bestämma när skiftningen skedde- hmpf- det var genant. Och att hon hade sett? Det var nästan värre.

Hon såg på honom med ett svagt leende innan hon lämnade bilen för att hämta en filt från bakluckan.
Snabbt räckte hon den mot honom och log svagt.
"Det är inte ditt fel. Det kanske att vi är arga på oss själva? Kroppen kanske säger stop liksom." Hon satte sig i förarsätet och spände fast sig.
"Då åker vi hem. Det kanske finns mat från igår."

Han tog emot filten och använde den för att skyla sig själv. Han såg på henne och nickade sakta. "Du är klok Olivia. "Viskade han och spände fast sig själv också. Han log svagt. " Det borde finnas mat, med tanke på hur mycket du shoppade häromdagen. "Sa han med ett snett leende. " Gav dig denna resa vad du önskade? Att få rensa huvudet?" Frågade han försiktigt.

"Det måste finnas rester från lunchen." Hon såg mot honom och nickade.
"Ja på sett och vis. Jag blev så arg så jag var tvungen att bara åka en sväng. Jag skulle annars slagit sönder något som står mig nära hjärtat."

Gabriel nickade sakta. "Jag är så ledsen över att jag har förargat dig. "Viskade han sorgset och tittade ut genom fönstret. "Jag borde ha tänkt ordentligt, från första början och inte ens utsätta dig för detta." Fortsatte han och svalde hårt.

"Du kunde inte veta hur jag skulle bli som arg." Hon skrattade.
"Imorgon ska jag åka in igen. Jag måste ha en sak. Kan inte köpa den nu när jag har dig naken i baksätet." Hon flinade och började att åka vidare.

Han nickade. "Självklart, men jag skulle ha förstått att du skulle bli arg. "Svarade han för att sedan skratta till. "Jag lovar att inte följa efter dig då, jag trodde först att du skulle lämna huset och dra tillbaka in till staden, jag ville inte förlora dig igen." Viskade han som förklaring.

"Jag har ju mina saker i huset så dra skulle jag inte kunna. Jag älskar huset." Hon log.
"Du får gärna följa med. Det är en sportsak jag skulle vilja ha." Viskade hon och log .
"Något jag kan slå sönder." Hon körde under tystnad och snart var hon hemma. Det var beckmörkt och hon klev ur bilen.
"Det är så tyst här så det är helt underbart."

Gabriel nickade sakta. "Om du så önskar." Sa han med ett svagt leende och kände genast igen sig när de var hemma hos henne. Han log. Såg henne kliva ur bilen och han själv klev ur med filten virad runt kroppen och han skyndade sig mot ytterdörren för att inte bli sedd.