Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Sienna hade precis dragit på sig ett långt nattlinne då hon hörde steg, vände på huvudet och såg mycket riktigt Edvard komma in i sovrummet.
"Hej", hälsade hon genast tillbaka, log lite och för en liten stund jagade hon iväg alla de där tankarna som löjliga av hans ord. Men samtidigt blev hon lite besviken av att han så snabbt gav sig för att göra sig iordning för kvällen istället.
"Har du haft det bra idag?" frågade hon, lite för att prata med honom i väntan på att hon samlat mod nog för att prata ut mer. Hon visste att hon kanske borde göra det istället för att gå runt såhär - hon hoppades att hennes besvikelse inte syntes för tydligt - samtidigt som hon också var ganska osäker.

Edvard nickade sakta av hennes ord, reagerade på att hon enbart sa hej och inte nått mer.
Han knäppte stelt av sig sin kavaj.
"Jo det har varit bra. Själv då?" Sa han lågt och insåg hur konstig denna pratstund var.
Det kändes så opersonligt.
Han visste inte riktigt vad mer han kunde ge henne.
Han hade väl gett henne allt hon kunde önska sig? Allt hennes familj kunde önska sig?
I samma stund som han tänkte dessa tankar så slog han bort dem, de var ju fruktansvärt hemska att tänka och han skämdes för att ens ha tänkt dem.
Men det kändes som om det var ett jättestort avstånd mellan dem och han visste inte riktigt varför eller hur han kunde rätta till det.

Det kändes bara konstigare och konstigare, och hon insåg att hon måste säga någonting. Det gick inte att dem bara gick såhär stelt och pratade med varandra.
"Bra, jag bara.." började hon men avbröt sig själv sen, suckade och skakade lätt på huvuden samtidigt som hon slog ner blicken lite.
"Inget. Det är bara löjligt." mumlade hon, lade armarna lite i kors för att pilla lite med nattlinnet. Nästan nervöst, för hans beteende fick henne också ännu mer osäker på ifall hennes misstankar faktiskt var befogade.

Han hörde hennes tvekan och blev nästan lite irriterad. Vad i hela friden hade hon att tveka om?
Han vände runt och tänkte förklara sin irritation men såg hennes oro som väldigt tydligt syntes i hennes kroppsspråk och hans irritation sköljdes bort och han blev oerhört orolig för henne.
Han svalde hårt och studerade henne lite.
" Berätta vad du tänker på." Sa han och försökte möta hennes blick.

Sienna hade väl anat att den frågan skulle komma, vilket på ett vis var bra - hon visste inte ifall hon annars skulle ha vågat prata ut, och det kunde väl behövas. Det var inte bra att gå med allt osagt emellan dem, och särskilt inte lägga sig när allt inte kändes bra. Det var bättre att prata ut hur svårt det än var. Hon fortsatte fingra nervöst med nattlinnet på jakt efter de rätta orden.
"Jag saknar min man. Sen du kom hem har du nästan bara jobbat, och jag vet att det är löjligt. Att du har en massa att ta igen, men ändå känns det som om jag knappt träffar dig längre. Och jag vet inte ifall det är att du inte gillar mig lika mycket längre, eller ifall jag bara är löjlig men jag kan inte hjälpa det." sade hon tyst, försökte blinka bort de envisa tårarna som samlat sig vid ögonen.

Edvard hörde hennes ord och han förstod dem, han hade bara inget bra svar på dem.
Det fanns inget han kunde säga.
Det var ju inte hennes fel. Hon hade fått tillbaka sin man men det var inte samma man som hade åkt ifrån henne.
Han stod tyst en lång stund innan han hade format en förklaring, något att svara.
" Sienna." Började han och suckade tyst, tog några steg närmare henne.
" Det finns så mycket som jag inte vill tynga ner dig med. " Fortsatte han och tog några fler steg och torkade försiktigt henne under ögonen.
" Mina känslor för dig har inte förändrats jag finner det bara svårt att vara nära någon av er. Ibland känns det inte som jag riktigt är hemma." Viskade han ärligt och bet sig lite i läppen.

Kan hända att Sienna kan ha tagit det hela lite hårdare än vad som var nödvändigt, men sen hade hon också så mycket hormoner och känslor inom sig ännu efter förlossningen att det påverkade en hel del. Hon skakade tyst på huvudet.
"Men du är hemma igen, så var det också. Snälla. Jag tror inte det kommer bli mycket bättre av att du går och håller det för dig själv och isolerar dig ifrån mig. Jag behöver dig. Den man jag älskar och vet finns där inne, men som jag just nu knappt ens vet om han älskar mig också." viskade hon, lade försiktigt händerna mot hans bröstkorg.
"Ta några dagar ledigt, och var med mig och barnen istället." bad hon tyst.

Hennes ord träffade honom så djupt och så precist att det nästan skakade honom.
Han insåg att han hade gjort otroligt fel i att dra sig undan från familjen från Sienna.
De var ju det bästa som någonsin hänt honom. Några dagar ledigt lät otroligt lockande och kanske som det bästa.
Han fick ju knappt gjort något i vilket fall.
Edvard såg på henne och nickade sakta.
"Du har rätt." Viskade han och lät sina armar slingra sig runt hennes midja.
"Jag är så ledsen älskling." Viskade han och drog henne intill sig.
"Det är klart jag älskar dig." Viskade han.

Hans ord både lugnade henne och värmde, för trots att han kommit tillbaka hade ju all oro och stress inte lagt sig. Samtidigt som hon också förstod honom - hon kunde knappt tänka sig vad han måste ha varit med om där, och självklart kunde inte allt vara bra i samma sekund som han kom hem. Men ändå saknade honom så otroligt, både honom och hjälpen med barnen. Trots allt var hon ganska nyförlöst vilket satte sina spår. Hon lade nöjt armarna omkring honom för att lägga också kinden emot hans bröstkorg.
"Jag älskar dig med." viskade hon, bara att vara i hans famn och känna att saker var bättre emellan dem igen var en så härlig känsla och enorm lättnad. Och inte minst ett ställe hon aldrig ville ifrån.

Han höll henne tätt intill sig och slöt ögonen och bara lät hela kroppen och sinnet känna av hennes närhet.
Och det om något var lugnande. Så otroligt bra.
"Vi kanske ska anställa en barnflicka." Viskade han lågt. Det skulle ju om något underlätta i alla fall för henne och kanske behövde även hon ställa om sig efter hans hemgång.
Det var ju ändå en stor omställning för de båda fast på olika sätt.
Han backade henne bak mot sängen och la försiktigt ned henne innan han tog sig snabbt ur sina kläder och kröp ned intill henne och la armarna om henne igen.