Sjunde året, det värsta, bästa året

Du är jätte begåvad! Kanske skulle sikta på att bli författare?

Ny läsare. JÄTTE BRA VERKLIGEN!!! ♥ ♥ ♥

Hello people! Här är ett nytt kapitel och det här är nog det längsta kapitlet jag skrivit ( om man bortser från epilogen till Hogwarts yngre dödsätares Kärlekshistoria), men jag hoppas ni gillar det ändå och det är ju bal som står på schemat idag
Jag kommer länka till några av låtarna som tänkt lite extra på när jag skrivit efter kapitlets slut!


Kapitel 38


Det var förvånansvärt lätt att gå ner för alla trappor ner mot Stora Salen. Ida skulle möta Draco utanför.
Utanför Stora Salens stängda portar kryllade det av folk som var uppklädda och alldeles rosiga i ansiktena av upphetsning. Ida blickade ut över folkmassan men fick ingen skymt av Draco, däremot en tjurig Pansy Parkinson tillsammans med Theodore Nott och Crabbe och Goyle som mest stirrade ut i tomma intet.
”Mycket folk tycker jag.” sade Dean och vände sig mot Ida. ”Lycka till med att hitta drömprinsen här.”
Ida brydde sig inte längre om hans smeknamn på Draco längre, för han skulle i vilket fall som helst aldrig sluta säga det, utan fortsatte att spana efter ett vitblont huvud.
”Jag går nog ner.” sade Ida. ”Vi ses senare där inne!” Hon log mot sina vänner och gick ner i kaoset. Hon skuffades lätt fram och tillbaka, men alla var så glada att hon mest tyckte det var roligt.
”Ida!”
Hon snodde runt och såg Draco komma mot henne. Ida kände hur hon nästan slutade andas när hon såg hur han såg ut. Han hade en fantastisk galamantel som fick hans hy att nästan lysa upp och det klädde honom verkligen.
”Vad stilig du är.” sade Ida innerligt när han kom fram till henne och hon skrattade till lite nervöst. Men det var som om han inte hörde henne.
”Du är så vacker.” sade han med så mycket känsla att Ida nästan trillade omkull. Han hade yttrat fyra ord, men det kändes som om det varit en hel kärleksserenad.
Hon visste inte vad hon skulle säga utan tittade bara generat ner i marken och fattade hårt hans hand.
I samma ögonblick öppnades dörrarna och alla rörde sig automatiskt åt det hållet.
”Helt otroligt!” mumlade hon och stirrade hänfört omkring sig.
Stora salen var ännu mer spektakulös än vad hon någonsin kunde minnas den. Väggarna var frostbeklädda, vackra isskulpturer skymtades här och där, istappar som tillsammans med dekorationer och annat glitter pyntade granarna. Det snöade ute vilket gav den ultimata känslan för taket där stora snöflingor långsamt dinglade ner. Salen lystes upp av enkla vita stearinljus som gav ett mjukt sken och allt glittrade verkligen. Elevhemsborden var borta och ersatta med lite större runda bord som rymde 12 personer och var placerade i salen så att en stor del av salen i mitten förblev tom och Ida antog att det var där man skulle dansa. Borden var dukade med silvertallrikar, järnek och fler levande ljus. Lärarbordet var också borta och såg nu mer ut som en scen med ett antal instrument uppradade.
Ida och Draco satte sig ner vid ett av borden och de såg att fler och fler anlände.
Snart var hela salen fylld med folk och deras bord också fullsatt med Harry och Ginny, Hermione och Ron, Seamus och Lavender, Dean och hans dejt och Neville och Luna (
Parvati satt vid ett bord lite längre bort med några Ravenclaw-elever).
Till slut anlände lärarna och slog sig ner vid det enda lediga bordet kvar. Dumbledore reste sig upp och lugnet föll över dem direkt. 
”Välkomna alla unga och glada!” sade han med ett strålande leende. ”Men innan en gammal man ska förstöra er kväll vill jag bara påminna er om att lämna rum för efterrätten!”
De flesta skrattade och i nästa ögonblick dök flera fat fulla med rykande mat upp på borden.
Ida och Ron var bland de första att kasta sig över maten och de andra drog skämt på deras bekostnad om att de inte fått mat på tio år. De skrattade och åt och pratade. Ida kastade regelbundna blickar åt sidan mot Draco, hon kunde inte se sig mätt på honom ikväll. Ibland såg han tillbaka på henne och bara log. Det gjorde henne varm i hela kroppen och hennes leende blev större. Ida plockade efter ett tag fram kameran igen och tog kort på alla runt bordet och fick bilder tagna med henne själv och Draco. 
Maten ersattes med för många och för goda efterrätter och Ida var ju tvungen att smaka på åtminstone hälften av dem. Ikväll kunde hon unna sig det, det var ju inte varje dag det var bal.
Efter ett tag entrade några människor scenen och fattade de olika instrumenten och efterrätterna försvann.
”Nu mina kära vänner,” började Dumbledore. ”nu ska det dansas! Och för musiken står några blivande stjärnor som kallar sig själva så fyndigt för Kvickarna. En varm applåd!”
Alla applåderade kraftigt och Kvickarna började spela en lugn melodi. Flera ställde sig upp och började dansa. Draco reste sig upp och räckte fram handen med ett närmast lurigt leende. Ida skrattade och fattade hans hand. Han drog med henne ut på dansgolvet och förde henne runt på dansgolvet.
”Du är bra på det här.” sade hon och trampade honom på foten igen.
”Du med.” sade han och det syntes tydligt att han ljög för han var nära på att börja skratta.
”Ja jag är fantastisk på det här.” skrattade hon och lyssnade på musiken. ”Den är nästan lite sorglig på vissa ställen, låten alltså.”
Draco lyssnade i några sekunder och nickade.
Den tog slut och en snabbare låt sattes igång. Ida hängde med bättre denna gången och rörde sig i takt med musiken. Nästa låt dansade hon runt med Dean och hon upptäckte att hon gillade det här bandet, de körde en del covers på både mugglar och trollkarlslåtar men öven sina egna låtar.
”Har du roligt?” frågade Dean retsamt eftersom hon inte kunnat sluta le sedan hon kom.
”Nej, det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv!” skrattade hon. ”Du då? Har du roligt?”
”Kan inte klaga, kan inte klaga!”
Bandet började sjunga Whitney Houstons How will I know och nu dansade alla från matbordet som en enda klump. Ingen kunde riktigt dansa normalt, och om de kunde t visade dem det inte nu. Alla hoppade mest bara runt och viftade med armarna. Men det förstörde verkligen inte stämningen och Dracos arm vilade ständigt runt Idas midja.
Låten övergick snart i en lugnare låt och Seamus närmade sig närmast fåraktigt mot Idas håll och sträckte fram handen.
”Får jag lov?” frågade han.
Ida nickade och tog hans hand. Han dansade bra, lite för bra för hennes klumpiga fötter.

I know there's something in the wake of your smile
I get a notion from the look in your eyes yeah
You've built a love but that love falls apart
Your little piece of heaven turns to dark

”Jag gillar denna låten.” sade hon för att bryta tystnaden.
Han mumlade något till svar och såg henne djupt i ögonen. Ida slog generat bort blicken, hon började nästan ångra att hon tackat ja till dansen. Det blev lite för intimt.
”Du är väldigt vacker.” sade han lågt och hans ögon var innerliga.
”Tack.” mumlade hon till svar och ville inte visa några känslor. Men självklart var hon tvungen att rodna som vid alla andra olämpliga tillfällen.
De var tysta under resten av dansen och när den äntligen tog slut sökte sig Ida återigen tillbaka till deras bord och blev genast uppbjuden av Harry som hon tackade ja till nästan lite för fort.
”Vad är det Ida?” frågade Harry när ingen annan lyssnade.
”Seamus sa att jag var vacker.” sade hon.
”Det är du ju.” sade Harry och verkade inte förstå.
”Han sa det på ett speciellt sätt och han såg mig i ögonen på ett speciellt sätt.” sade hon. ”Det var nästan plågsamt att höra honom säga det. Varför är det inte som det var förut?”
”Saker ändras Ida.” sade Harry. ”Det vet du.”
”Du dansar lika dåligt som jag.” sade Ida plötsligt och skrattade.
”Nejmen tack för att du märkte det!” sade Harry och skrattade också.
Kvällen förflöt med mer dans, mer att dricka och Ida glömde långsamt bort Seamus-incidenten.
Till slut hamnade hon med Draco på dansgolvet igen till en lugn låt.

For you there'll be no crying
For you the sun will be shining
Cause I feel that when I'm with you
It's alright, I know it's right

”Bästa låten ikväll.” viskade Ida och tryckte sig närmare Draco.
”Jag håller med dig.” viskade han tillbaka och kände hans läppar vila mot hennes hår.
Ida såg sig om på dansgolvet, både Harry och Ginny och Ron och Hermione var uppe och dansade. Lite längre bort skymtade hon även Dean och hans partner. Neville och Luna var också uppe på dansgolvet.
”Du vet att jag älskar dig va?” viskade Draco i hennes öra. En varm il for ner längs hennes rygg och fortsatte ut i resten av kroppen.
”Ja.” log hon till svar. ”Men jag kommer aldrig att tröttna på att får höra det. Jag hoppas att du är medveten om att jag älskar dig med?”
”100 % medveten.” sade han och kysste henne.

And the songbirds keep singing
Like they know the score
And I love you, I love you, I love you
Like never before

Klockan blev tolv och bandet började plocka ihop sina saker vilket innebar att balen var slut. Ida gick tillbaka med Draco till bordet för att hämta sin väska med kameran. Hon log vid tanken på alla underbara kort som hon skulle få framkalla när hon kom hem.
”Är du klar?” frågade Draco och Ida nickade. De var bland de sista att lämna balen, många hade gått mycket tidigare.
”Jag följer dig tillbaka till ditt uppehållsrum.” sade han och lade armen om hennes axlar.
De gick under tystnad hela vägen upp till uppehållsrummet. Men Ida var ändå överlycklig, det hade varit den bästa kvällen i hela hennes liv.
Väl framme vid den sista trappan upp till Gryffindortornet stannade de.
”Tack för ikväll.” sade hon och närmast kastade sig i famnen på honom.
”Det var så lite så.” viskade Draco i hennes öra och tryckte henne närmare mot sig.
”Jag vill inte att det ska ta slut.” mumlade hon och kysste honom. Hans mjuka läppar kändes underbara mot hennes och hon ville aldrig lämna dem. Kyssen blev djupare och mer passionerad ända tills den avbröts av ett högt brak som fick dem båda att flyga isär.
”Peeves…” sade Ida och tog Dracos hand och började småspringa därifrån. ”Kom!”
”Vart ska vi?” frågade han.
”Det får du se!” skrattade hon och drog med honom ända bort till Barnabas den barnsliges gobeläng.
Hon gick fram och tillbaka tre gånger framför den höga stenväggen tills det slutligen uppenbarade sig en dörr som ledde in till Vid-Behov-Rummet.
Rummet var betydligt mindre än när DA hade brukat vara här, nu fanns det bara en liten eldstad med en pösig soffa och en stor säng.
”Kom.” sade hon och drog Draco närmare sig.
Han kysste henne igen, helt utan att hålla tillbaka något, och den blev så innerlig att Ida tappade andan. Han stannade upp och tittade oroligt på henne, med frågan ”vill du?” i ögonen. Hon svarade genom att dra honom till sig igen och fortsatte kyssen. Han lyfte upp henne och förde henne till sängen. Efter det visste inte Ida vad som var upp och ner, fram eller bak, vart hennes och hans kläder tog vägen eller ens vart hon befann sig. Det var bara hon och Dracos tätt sammanslingrade kroppar som fanns och betydde något.

______________________________________________________

Låtarna!

Underbart! Gud så vackert! Riktigt bra skrivet Ida!

AWSOME!!!!!!!X1000000000000000000000000

Vackert.

AWSDADSJFHJASDGH.

Så himla himla himla braaaaaaaaaaa! ._.
Jag brukar inte kommentera, men denna delen var verkligen värd det, kan verkligen känna att du lagt ut tid på denna med musiken, och på förra också för den delen med att hitta klänningarna. Åh, det var helt otroligt. Ogillade dock Seamus. ._. Älskar honom egentligen men inte här. Här ska det vara Draco och Ida rakt igenom. + Nu ska jag gå ut och sätta mig, se på himlen och lyssna på låten Songbird, för den verkade helgrym.


Egentligen hade jag tänkt komma hit för att se om den var värd att fortsätta bevaka.
Så känn dig speciell för ikväll har jag slutat bevka tio ffics, men blev helt tagen av din! ♥

Kärlek till Draco och Ida till 100%! .____.

johhana: åh tack söta du ♥

chokladgrodan : TACK SÅ MYCKET! ♥

Minihäst: naw, tack ♥

Trezzan: Åh blir helt rörd här, jag blir det för nästan varenda kommentar jag får, men det här! Blir verkligen överlycklig! Tack söta du! ♥
(Och songbird är verkligen jättebra! )

Wow... Liksom.. Wow..

Ida, det där var så sjukt awesome att jag inte vet vad jag ska säga. Hoppas att det räcker med ett jättesupermegagrymt, för jag är trött och vill sova.

FANTASTISK!!!!