Sjunde året på Hogwarts

- Det kan du inte veta, sa jag leende mot henne och såg sedan på Voldemort och Cara.
- Härligt då behöver jag inte få skuldkänslor för att jag lämnar kontoret, sa jag glatt.
- Se det var väll ändå inte så svårt, ni borde prata mer med varandra så ni inte går runt och är olyckliga.
Ni har ju liksom bara varandra, sa jag och såg på Voldemort och Cara.

jag nickade och log sen "nej ha inte det, spela du din sport" sa jag roat och såg sen på min far och log
"vi pratar med varandra men inte alltid rakt ut" sa jag
"Nej vi får bli bättre, du får säga vad du tycker och känner och jag får lyssna" sa han och jag nickade och Krum bara såg på oss och visste inte vad han skulle säga och jag skrattade lite
"Det är lika kul varje gång" sa jag roat
"vad frågade Krum oförståeende"
"De fattar aldrig själva" sa jag roat

- Att du bara står och gapar, när du ser en vanlig familjesituation, sa jag enkelt.
- Vanlig?, sa Krum.
- Ja, vanlig, det här skulle ju kunna hända i vilken familj som helst, sa jag leende.
- Ja, jo, du har väll rätt antar jag, sa Krum och jag flinade.
- Nej, nu tycker jag att vi ska fira det här, vi kan gå och äta glass, jag vet ett jättetrevligt ställe, sa jag och såg på Voldemort.
- Fast du kanske kunde gömma ditt ansikte, du skulle skrämma ihjäl folk, sa jag leende och la sedan till.
- Är du snäll,

jag flinade åt Krum och såg sedan på min far
"du bara älskar att använda ordet snälla eller hur?" sa ha trött och jag log roat
"JA hon gillar att retas" flinade jag
"Jag har märkt det och nej jag tänker inte gömma mitt ansikte, vad är det roliga i det?" frågade han

- Det är väll inget roligt i det, men du kanske ville vara anonym och uppleva att ingen känner igen dig, det kan säkert vara skönt.
Och sen så skrämmer du folk med din blotta uppenbarelse, men du bestämmer själv, sa jag leende.
- Men glass vill du väll ändå ha?, sa jag lätt.

min far funderade
"Det skule vara kul att vara anonym ett tag. vänta här" sa han och försvann och jag såg undrande på de andra men vi väntade här och efter tjugo minuter började jag undra vart han tagit ivägen när han plötsligt kom tillbaka och jag bara stirrade på honom. han hade brunt hår, normala bruna ögon och en näsa och inte samma bleka hy
"Du ser ut som förr" sa jag leende
"Ja, ska vi gå då?" frågade han och lgo lite roat

Voldemort kom tillbaka och jag kunde inte dölja min förvåning.
- Wow, du var ju riktigt snygg förr, sa jag häpet till honom och nickade sedan.
- Okej, sa jag och transfererade dem till en liten by och jag gick in i en stugliknande byggnad och gick fram till disken.
- Ja, välj vad ni vill ha, allt är hemmgjort, sa jag leende och beställde melonglass och satte mig ner vid ett tomt bord.

"Det är min pappa" sa jag till Laura och såg på henne men log sen. pappa såg bra ut när jag var liten innan han försvann. vi landade i byn och jag såg på glassarna
"Pistageglass" sa jag och fick snart en bägare med glass och satte mig bredvid Laura och de andra kom snart med varsin glass
"Det var riktigt gott" sa jag och såg på dem

- Jag vet, jag älskar det här stället, alltid när vi hade sommarlov och skulle till stugan så åkte vi hit först.
Som en slags tradition, sa jag leende och åt min glass.
- Gillar du det Tom?, sa jag till Voldemort och flinade.

"Sluta kalla mig Tom" sa han irriterat och jag såg på honom
"Äh lugna dig, hon kan ju inte säga ditt andra namn för i så fall skulle det inte vara någon mening med förklädnaden" sa jag och Krum såg lite undrande ut på min far "han gillar inte sitt riktiga namn, det är den enkla berättelsen" sa jag och såg sen på honom
"Det var väll gott" sa han och ryckte på axlarna och jag himlade med ögonen
"med andra ord så tyckte han det var väldigt gott, förstår ni vad jag får leva med" flinade jag