Life - Lupple & Medi PRS

hon såg på dörren och öppnade dörren och klev ut. Hon slog armarna om honom och snyftade tyst.
"Förlåt Ja.. Jag." Hon kunde inte hitta orden och hon tog honom närmare sig.
"Jag skulle komma tillbaka. Behöver rensa ghjärnan." Hon smekte hans päls.
"Du är så stor."

Det var med förvånad blick han såg på henne när hon slog armarna om honom men att hon kramade honom det betydde mer, och det var också det som upptog hans tankar. Hon bad om ursäkt, han förstod inte men när hon väl berättade- att hon skulle komma tillbaka så kände han sig urdum. Snacka om att överreagera. Men kramen, hennes armar- hon, hela hon det var helt klart värt det. Gabriel la en av sina tassar på hennes rygg och nosade henne lätt i nacken. Han ville helst av allt skifta men det skulle ju sluta med en hel del kyssar, han hade noll självbehärskning när det kom till Olivia.

Hon log och smekte honom över ryggen och kände de mjuka pälsen.
"Så får jag åka en sväng eller ska jag ta med mig dig?" Viskade hon och kliade honom bakom örat- Du kan få vara i vargform. Ingen skulle våga gå på mig."

När hon började kliade honom bakom örat så tappade han helt och hållet sin behärskning. Det var så skönt, han slöt ögonen och tungan hängde utanför hans mun men han återtog sin mänskliga sida med all sin styrka och hoppade in i bilen som var betydligt mycket mindre än honom, eller ja han var för stor, men han pressade in sig i baksätet och la sig ned på alla tre säten och fick ändå vara något ihoprullad. Detta var inte bästa sättet att färdas på, men han hade inte direkt några kläder med sig så att skifta var ju inte direkt lämpligt av den anledningen också.

Hon gav ifrån sig ett skratt och klev in i bilen efter honom. Dô var redan borta och hon flinade stort.
"Du är som en stor hund." Hon började att köra och hon suckade.
"Jag blev så arg igår. Över oss." Hon såg på vägen.
"Och att du inte sa något. Det gjorde mig så arg."

Han såg på henne med en vad han försökte framföra, förnärmad blick. Hund? Kom igen, lite mer än så tack. Men sedan lyssnade han, nickade sakta. Han förstod att hon var arg, hon hade all rätt att vara arg. Han hade också en känsla av att hon bara skulle bli argare, han fick inte berätta om det där med barnet. Försiktigt så puffade han på hennes arm med nosen, i en förlåtande och tröstande gest.

Hon log bara och smekte hans huvud och körde ut. Hon körde runt i några timmar och stannade vid en parkering och lutade sig tillbaka.
"Här en stund innan jag åker hm" Hon lutade sig tillbaka och slöt ögonen.

Han iakttog allt de åkte förbi och när hon stannade till så iakttog han henne. Det var glädjefyllt att iaktta henne och han ville vidröra henne men lät bli, det var redan tillräckligt förvirrande, för dem båda.

Hon lyckades somna och lät sin hand falla på hans huvud. När hon väl vaknade så var det mörkt och hon såg sig oroligt om.
"Jag somnade. Varför väckte du mig inte?"

Den första stunden så hade han vakat över henne men med hennes hud mot sin päls hade även han somnat. Så när hon började röra sig och pratade så vaknade han upp med ett ryck och satte sig upp och smällde in huvudet i taket med ett hårt bankande. Helt förvirrad och ofokuserad så skiftade han och la handen på huvudet. " Auch." Muttrade han för att sedan bli lite generad, hade detta verkligen skett? "Förlåt, jag sov också och Olivia, berätta inte för någon om detta. "Bad han och såg på henne. "Okontrollerad förvandling, vad fan." Mumlade han för sig själv. Det var ju helt oacceptabelt.