Sjunde året på Hogwarts

- Kan ja?, vad härligt, sa jag glädjestrålande.
- Då ska jag deffenitivt göra det, sa jag lyckligt och såg på Cara.
- Ja, vad härligt, det önskar jag verkligen, sa jag glatt och såg sedan på henne.
- Men hur blir det med dej då?, jag du vet jobbet?, sa jag och såg på henne.

jag såg på Laura och skakade på huvudet, jag skulle sakna henne men jag tänkte inte tvinga dem att göra något de inte ville
"Jag klarar mig väll på något sätt" sa jag tyst och undrade om de andra också skulle vilja ha nya jobb nu och om jag skulle få klara allt själv? men jag ville att de skulle vara glada

- Men det kommer dröja länge innan jag kommer in i ett lag och jag kan säkert vara med er nån gång ibland, sa jag lätt.
- Vem vet, jag kanske alldrig kommer in i ett lag, sa jag leende och såg på henne.
- Hur är det med dig?, och vart tog Tom vägen, sa jag och såg mig om.

"Tror du på det själv?" frågade jag henne "du är en utmärkt flygare och dessutom så kommer ingen våga säga i mot dig. du komemr märka hur det är att vara i den inersta kretsen bland dödsätarna" sa jag
"Tom?" frågade Krum
"Ja min far heter Tom egentligen oh ajg vet inte, vi bråkade så jag lämnade honom i skogen, han är väll på sitt rum eller något" suckade jag

- Men jag vill inte tvinga nått lag att ta emot mig, och varför skulle de vara rädda för mig?, sa jag oförstående och såg på henne.
- Vad bråkade ni om då?, sa jag sorgset och satte mig vid henne.

"För att du är den inersta kretsen. det är som med mig, folk behöver inte vara rädda för mig men de är det ändå" sa jag och la huvudet på sned och suckade sedna
"Världens tönt grej, han pratade om kriget som vi had emen han mindes det som en dröm och jag sa att det kanske inte var en dröm och sen ville han veta vad jag menade och när jag vägrade trodde han att han kunde tvinga det ur mig och jag sa att han inte kan ge mig order" jag såg på Laura och suckade lite

- Det var det dummaste jag har hört, folk borde ju veta att jag gick med er efter kriget och inte är en äkta dödsätare, sa jag irreterat och såg på Cara.
- Men då tycker jag han borde be om ursäkt, men du borde kanske besöka hanns kontor.
För han br inte om ursäkt självmant, sa jag och ställde mig upp.

"Laura, alla vet inte om det! och rykten sprids. det är bara så det är. folk borde veta att jag hjälpt alla jag kan med och inte hata mig heller men de gör det ändå" sa jag och ryckte på axlarna och suckade sedan "Ja det borde han men jag orkar inte dra ur honom en ursäkt nu. jag orkar verkligen inte bråka just nu" sa jag
"Det kanske du inte behöver" sa Krum och såg bort mot skogen och jag såg min far komma gående mot oss och Krum backade lite och jag såg på min far
"vad vill du nu då?" sa jag trött

- Wow, sa jag chockat.
- Så folk tror jag är ond, sa jag och såg upp när Voldemort kom.
Han slängde en kall blick mot mig och Krum och Krum backade ytterligare några steg.
- Jag vill prata med dig, det var inte min mening att ge dig order, sa han till henne.

"Vad tror du själv?" sa jag och log mystiskt mot Laura och såg sen på min far och log lite
"Jag vet det, men du måste tänka dig för! jag är den enda som inte lyder dina order men också den enda som bryr mig om dig! och den enda som ser dig för den du är och inte ryggar tillbaka, men om du inte tänker dig för kommer jag en vacker dag gå min väg och inte komma tillbaka" sa jag och log mot honom och kramade om min far
"Jag vet det prinsessan" sa han lågt och Krum bara stirrade på oss
"Far får jag pressentera Victor Krum!" sa jag och log mot Krum "Krum det är är min far"