Sjunde året på Hogwarts

Krum log roat.
- Japp, nu blir det en äkta match Bulgarien mot Irland och du är sökare för Bulgarien och jag vaktare för Bulgarien, sa han enkelt och såg misstroget på honom.
- Så du menar alltså att jag ska spela mot en toppsökare?, sa jag misstroget.
- Ja varför inte?, börja hårt på en gång och föresten måste du vara tränad för att komma in i ett lag och jag tänkte hjälpa dig.
Du är mycket bra och med lite träning kan du säkert komma med, sa Krum leende.
- Va?, tror du det?, sa jag förvånat och Krum nickade och jag undrade vad Cara skulle säga om det.

Jag slängde iväg en ppinne till Kaname och min far stannade och såg allvarligt på mig
"Nu vill jag veta vad ni har gjort" sa han allvarligt
"Nej det är min hemlighet" svarade jag
"Nej det är det inte, berätta nu" sa han och höjde rösten och jag såg kaltl på honom
"Nej sa jag, du behöver inte veta allt" sa jag
"Berätta nu Cara" sa han bedfallande
"Glöm det" sa jag och lämnade honom kvar och gick surt därifrån och tillbaka till quidditchplanen och Kaname la sig bredvid mig

Vi starade på planen och jag såg på de övriga som såg skrämande lika ut som orginalen.
På dommarns signal stötte vi från marken och flög upp.
Jag cirklade äver planen för att leta efter kvicken men fick väja undan för en dungare från Irland.
Plötsligt skallade en kommentatorröst och jag blev så förvånad att jag höll på att ramla utav kvasten.
Hur mycke hade denhär trollformelen i sig egentlien?, att allt blev så realistiskt.

jag såg på dem och log åt trollformlen Krum hade användt. jag log lite, de verkade ha kul i alla fall. jag slängde en blick mot huset och fnös, ibland hatade jag verkligen min far. han var en sån idiot. jag var hans dotter inte nån tjänare!!

Jag såg efter kvicken och upptäckte den på andra sidan planen.
Skulle jag komma dit före den andra sökaren?, nej förmodligen inte.
Så jag störtade mot andra sidan utav planen så att sökaren följde efter mig.
Sen stannade jag tvärt upp och han åkte rakt in i sidan på mig så han blev tacklad.
Jag flög åter upp och svävade över planen, och log roat åt vad jag hade gjort.

jag betraktade Laura, hon var verkligen duktig. hon skulle säkert kunna platsa i vilket lag hon ville. jag funderade på om jag skulle återskapa lagen, men jag ville inte prata med pappa nu, jag var riktigt arg på honom. han kunde verkligen förstöra ens dag. jag riktade blicken mot spelarna och betraktade dem

Jag såg att den andra sökaren hade upptäckt något och jag flög efter honom men upptäckte att det inte var nått där så jag flög över planen störtade och han bytte possition snabbt och störtade efter mig jag rättade upp min kvast precis ovanför marken och han störtade rakt ner i den.
Jag höjde kvasten och for blixtsnabbt upp och grabbade tag i kvicken.
Publiken jublade och Krom log brett och viftade med sin stav och allt försvann.
Vi landade framför Cara och jag såg lyckligt på dem två.
- Nå, vad tycker ni?, sa jag glädjestrålande.

jag såg upp på dem när de landade och log mot Laura
"Du skule utan problem börja kunna spela i ett lag om du vill. eller i alla fall enligt mig, men vad vet jag" sa jag och ryckte på axlarna och såg sen på Krum som verkade fundera

- Tack Cara, sa jag och log mot henne och såg sedan på Krum som verkade fundera.
- Nå vad tycker du?, säg sanningen det är bättre att höra den nu än senare, sa jag enkelt.

Krum såg på Laura och nickade sedan
"Det var riktigt bra fluget, du har så klart en lång väg kvar, men om du fortsätter öva kan du utan problem börja spela på riktigt" sa han fundersamt och log sen
"Där hör du Laura, du kan börja spela på riktigt" flinade jag