Life - Lupple & Medi PRS

Han tog på sig kläderna och kramade om Olivia igen och vinkade sedan.
"Hej då Olivia. Jag tackar dig." Han log och gick ut.

Olivia log och såg på Mi.
"Tack för hjälpen. Jag uppskattar det." Hon log trött och såg sedan på klockan.

Mi vinkade mot Olivia och log. "Jag tackar dig, jag är skyldig dig väldigt mycket. Din mormor visste hur hon skulle nå mig, du kommer också hitta det. " Sa hon mjukt innan hon gick ut från stugan. Stängde om sig och försvann iväg med Ethan.

Hon kunde inte låta bli att le och låste dörren innan hon gick för att hämta något ätbart och slog sig ner i soffan och satte på teven. Hon såg en stund under middagen och såg upp då och då mot fönstret.

Gabriel stod vid skogsbrynet och vakade över stugan, över henne och tänkte gå fram- gå till henne. Men blev hindrad av Sammy. Det behövdes inga ord, de kunde förstå varandra utan problem trots att de båda stod som vargar. Sammy ville att han skulle gå hem, att flocken behövde honom. Att de behövde springa av sig. Det tog en stund innan Gabriel gick med på detta och begav sig in i skogen, till sin mark- sin by och han ylade medan han sprang och flocken skiftade en efter en och började springa efter honom och det kändes som en befrielse.

Hon suckade innan hon gick och samlade ihop de gamla sängkläderna och lade dem i tvättmaskinen, satte på den och gick och släkte runt om i huset.
Hon var sliten och tog sig upp till sitt rum och lade sig i sängen efter att ha öppnat fönstret så den kalla höstluften spred sig i huset. Snart hade hon somnat och kved oroligt i sömnen.

Halva natten var de ute och sprang tills det återkom hem och alla gick hem till sina respektive familjer medan Gabriel la sig tyst på sin stenklippa och stirrade bort mot hennes hus. Han kunde inte se det, men han visste att det var där.

Morgonen vaknade hon tidigt och klev upp. Hon ställde sig i duschen och stod under det varma vattnet tills det gjorde ont. Hon klev ut, torkade sig och gjorde sig i ordning innan hon tog bilnycklarna för att sätta sig i bien. Hon behövde komma bort, bara om det var en timme skulle det vara nog.
Med en trött suck startade hon den och började att köra.

Han hade slumrat till och fokuserat sin hörsel på hennes hus och när han hörde hennes motor starta så väcktes han av extrem oro och var uppe på benen och började springa- rakt mot huset och kunde se hennes bil köra bort. Han stod stilla, bakom bilen och tittade i chock på hur hon åkte iväg.

Hon kunde se honom i backspegeln och suckade. Hon skulle vara borta i någon timme. Hon behövde vila lite.
Dô stod framför bilen.
"Gabriel varför ser du så ledsen ut?"
Olivia hade stannat och såg på honom.
"Dô kan du flytta dig?" Han skakade nekande på huvudet.
"Tyvär kan jag inte göra det. Jag måste hålla dig här. Om du åker så blir Gabriel ledsen."

Gabriel blev ännu mer chockad över att Dô befann sig här, vakade han på heltid över detta hus eller? Han hörde Dôs ord men var inte förmögen att svara, ett han var i för stor chock, två- han var varg. Bilen stod stilla och han sprang snabbt fram och rörde med tassen på förardörren. Hans fråga var solklar i hans blick. Vart ska du? Varför? Ofrivilligt började han att gny. Hon kunde inte bara lämna allt,lämna honom...