Sjunde året på Hogwarts

- Förlora mig som vän gör du aldrig, jag är alltid din vän, sa jag leende till henne.
- Jamen Cara, tänk såhär, Voldemort är odödlig villket menar att han kommer ha makten över våra barn och barnbarn och barnbarnsbarn och flera generationer framöver.
- Hur många mugglare kommer att finnas kvar?, hur mång mugglarfödda?, även om vi inte kan göra nått stort uppror som det vi gjorde när alla dog.
Så måste vi göra nått, jag vill inte att mina barn och efterkommande ska leva i hanns grymmavärld, sa jag till henne.

jag såg på Laura "är du verkligen säker på det? klarar du av att vara min vän utan att dömma mig för att jag lät min far leva och för allt han gör?" sa jag och såg granskande på henne "en dag lär han tröttna och en dag lär det komma en ny Harry" sa jag lätt

- Det har jag aldrig gjort, han är ju din far jag har aldrig sagt till dig att du var tvungen att döda honom.
Även om jag hade önskat att du gjort annorlunda så var det inget jag begärde eller kommer att begära, för han är din far trotts allt, sa jafg lätt till henne.
Jag såg på henne och nickade.
- Ja, vi får väll hoppas det och jag får berätta för mina barnbarn hur man dödar honom, tills en dag när den där nya Harry kommer så de kan döda honom och skapa en ny värld, sa jag leende.

jag nickade "säkert? du verkade inte så glad på mig förut" sa jag lite osäkert och log sen
"hjältar födes inte utan de skapas" sa jag lätt och log mot henne

- Vad trodde du att jag skulle vara då?, hela det där förbaskade upproret och alla döda och du tyckte jag skulle vara glad på dig?, sa jag roat till henne.
- Sen är inte din far så pjåkig, han går att övertalas och vi fick ju tillbaka Quidditchen eller hur?, sa jag leende till henne.

"Det var inte det jag menade, du verkade inte särskilt glad på mig innan heller" sa jag och log svagt och la huvudet på send "det var ju det jag försökte tala om för er, men ni hade fullt upp med att skrika åt mig" sa jag lät

- Nej, jag vet att jag inte var det men jag gillar inte att inte få göra vad jag vill.
Allt jag vill göra måste gå genom dej och din far kan hur enkelt som helst kontrolera mig med märket.
Jag är van att klara mig själv och lösa saker själv, att vara fri men det kan jag inte, sa jag trött och såg på henne.
- Sen gillar jag inte att vara vuxen heller, jag vill förtfarande gå kvar på Hogwarts och bara tänka på läxor, sa jag leende till henne.
- Jag vet vad du sa till oss, men det är just det.
Du tillåter oss att göra det, eller din far tillåter oss att göra det.
Vi kan aldrig göra något själva utan vi måste bara fråga er, förstår du?, sa jag och såg på henne.

"Jag vet det, men jag kan inte ändra på det. inte ens jag kan få min far att sluta styra folk" sa jag och suckade lite "Jag vet att du är van vid det och att du vill fortsätta gå på Hogwarts, det vill jag väll också men vi kan inte leva i det förflutna" sa jag och skakade på vhuvudet
"Tror du jag gillar att vara vuxen?" sa jag och log sen svagt "jag vet att vi måste godkänna allt, och jag gillar det väll inte mer än vad ni gör, men varför tror ni att jag inte ge er order?" sa jag vänlgit

- Nej, vem gillar att vara vuxen egentligen?, och jag antar att du tycker det är jobbigt med allt ansvar, sa jag lätt och såg på henne.
- Jag vet att du gör det för att inte ge oss order och jag uppskattar det, men det var inte såhär jag hade tänkt mig min framtid.
Att sitta på ett kontor och hitta på en massa saker, jag hade tänkt mig något annat.
Och när det inte blev så?, ja det är frustrerande, sa jag enkelt.

"Jag vet inte, varför kan man inte vara barn hela tiden?" sa jag undrande och skakade sen på huvudet "nej det ögr jag inte, för när det går åt helsike kommer alla till mig, båda sidor" sa jag tyst och nickade sedan "Jag vet att det här inte var vad du hade tänkt dig, men jag vet inte vad jag ska göra. jag kan inte fixa så mycket annat åt dig" sa jag sorgset