Sjunde året på Hogwarts

Vi satte oss ner runt köksbordet och tvillingarna stirrade på Snape som lagade mat.
- Det är fult att stirra, sa jag till dem och de sänkte blicken.
- Duktiga ni är, sa jag lätt till dem.

jag såg lite roat på tvillingarna men orkade inte kommentera det
"här har ni" sa Sev och ställde fram lamm och potatis med en hemmagjord sås och han såg på mig och log
"säg till när du vill prata" sa han och jag nickade och log svagt mot honom och började äta lite

- Tack Sev, sa jag leende och vi tog för oss utav maten.
- Det der faktiskt gott ut, sa Seamus förvånat.
- Ja vad trodde du, Snape är född till kock enligt månens lag, sa Luna gravalvarligt.

"Det ser inte bara gott ut" sa jag och såg på Luna och Sev bara ryckte på axlarna
"jag är väll inte förvånad över att du säger något sådant Luna" sa han och tog sen lite mat och jag undrade hur det gick för Draco och Ginny och hur det skulle märkas, jag menar man ska egentlgien inte mixa med tiden men nu var vi ju tvugna och jag undrar om det kommer märkas alls

Vi åt maten och väntade på vad som skulle ske.
- Tror ni att vi kommer märka något?, sa George och såg sig om.

jag såg på honom
"jag funderade just på det, jag vet faktiskt inte" sa jag
"märka vad?" sa Yaxley undrande
"Inget alls" sa jag och log oskyldigt och han skulle just svara när marken krängde till och allt som hänt, hela kriget och vad vi gjort förbi oss och sedan blev allt stilla och jag skulle ljust säga något när jag åter befann mig på quidditchplanen och ja glog, det verkade ha funkat, jag såg på de andra och undrade om de hade märkt något
"vad hände precis?" frågade jag dem

- Wow, det funkade, sa jag och såg sen på Dean.
- Dean du lever, sa jag överlyckligt och kastade mig i hanns famn.
- Skulle jag inte det?, sa han förvånat.
- Jo, och allt gick ju bra, sa jag glädjestrålande till honom.
- Vet du va Cara, tror du Snape bjuder på mat för det var gott det som vi aldrig fick smaka, sa Fred sakligt och kramade sedan om Angelina som såg förvirrat på honom.

jag såg leende på dem och Draco kramade om mig
"Tack" viskade jag till honom
"alltid" sa han och kysste mig "jag är bara glad att se dig le igen" sa han lättat
"förlåt att jag var så sur" sa jag till ohnom
"Det finns inget att förlåta" sa han och jag nickade
"Sev bjuder på mat om jag ber honom" sa jag leende och kände mig lättad att allt var som förut
"han kan säkert fixa en middag till ikväll om ni vill?" sa jag leende

- Ja Sev får bjuda på mat den är så underbart god, sa jag leende och höll om Dean.
- Ja, varför inte nu är det hanns tur att bjuda oss, flinade Arthur.

"Frågan är bara vart vi ska vara, Sevs lägenhet är ju inte direkt stor" sa jag fundersamt, jag tänkte att först så kunde vi ju varahemma hos mig men jag tror inte de andra skulle vilja det. jag såg på Arthur och log roat "säg inte så till honom bara för då lär han inte gå emd på det" flinade jag