Life - Lupple & Medi PRS

När alla hade gått kom Olivia ner och såg sig om. Torkade sig i ansiktet och såg skamset ner.
Vad hade hon gjort?
"Vem är kvar?" Viskade hon lite för sg själv och slog sig ner vid bordet.

Mi kom fram ur skuggorna och satte sig bredvid henne. "Jag, det blir ett nytt möte nästa vecka." Viskade hon och log mjukt. "Du gjorde bra ifrån dig. "Försäkrade hon leendes.

"Mi!" Hon hajade till och torkade sig i ansiktet.
"Förlåt om jag gick iväg. Men jag blev sur, arg."

Ethan hade smygit sig ner och såg på dem och gcik sakta fram.
"Miss Olivia. Kan jag få ge er en kram?" Han såg på Mi och Olivia nickade.
"Det skulle vara skönt med en kram faktiskt."

Mi skakade på huvudet. " Du har inget att be om ursäkt för. Det kan vara mastigt. " Sa hon lugnade men log då Ethan kom ned. Han var en vänlig själ. Han var människa. Hon skulle kunna ta bort hans minnen av henne och de skulle bli ett fint par. Hon svalde. "Jag måste dessvärre iväg igen, Ethan du gör som du känner." Log hon mjukt.

Olivia log oc tog emot kramen och nickade.
"Jag följer dig till dörren." Hon såg på henne med ett leende och såg hur Ethan omnfamnade henne.
"Mi kommer du vara borta länge? Jag saknar dig och mitt rum hemma. Du är så snäll mot mig." Han såg generad ut.
"Jag ska vara snäll."

Mi svalde hårt, hon såg på Ethan och studerade honom. "Hur mår du? "Frågade hon allvarligt och studerade hur han stod. Hans ögon. Hon flyttade undan hans krage och studerade märkena. De började läka. "Jag kommer tillbaka nästa vecka, det måste jag." Förklarade hon sedan och gick mot dörren. Borde hon ta hans minnen? Han förtjänade ett mänskligt liv.

"Jag mår bra Mi. Jag saknar bara dig så mycket." Hon visade halsen och log.
"Se det är redan bättre." Viskade han och tog hennes hand och kysste den mjukt.
"Förlåt mig."

Mi log och nickade. "Jag vet. "Viskade hon och log över hans kyss. "Be inte om ursäkt."Bad hon och smekte hans kind lätt. "Vill du följa med hem?" Frågade hon leendes.

Han nickade och tog hennes händer.
"Jag vill hem till oss. Det skulle vara skönt." Han såg över axeln.
"Är Gabriel kvar?"

Mi nickade och såg på honom, leendes. "Då tar vi oss hem." Viskade hon och log. "Ytterkläder." Sa hon och tog fram dem från hallen och gav över dem till Ethan men såg sedan på Olivia och tillbaka på Ethan. " Nej han hade lite att ta tag i hemma." Sa hon med ett snett leende. Men lutade sig närmare Ethan, "Men jag tror inte han är långt härifrån."Viskade hon i Ethans öra innan hon tog på sig sina egna skor och en kappa.