Everything has change [SV]

Här kommer nästa kapitel! Jag känner själv att det blev lite halvdant men jag hoppas att ni gillar det. Det är en så stor scen så jag hoppas att jag lyckats med att beskriva allt på ett okej sätt. I det här kapitlet får ni reda på hur Harry klarat sig och någonting mer som varit oklart ända sedan berättelsen började Det är inte slut än utan det kommer några kapitel till. Tack för att ni fortfarande läser! ♥



Kapitel 40

En tillsynes livlös kropp. Ett till synes stilla hjärta. Kall hy, ingen puls, inget liv. Död.

Men som om Harry Potter inte upplevt tillräckligt många mirakel uppkom då ännu ett.

Mitt i den tunga dystra stämningen, när allt var som jobbigast, då Draco Malfoy fått alla i rummet att lyfta sina trollstavar i en hedring till Harry, hade kraften av den förtrollning de träffat honom med fungerat som hjärt- och lungräddning.

Ett så starkt tryck hade lyckats få hans hjärta att börja slå igen. För trots att det hade stått absolut nästan still, fanns där fortfarande ett mycket dovt litet slag, könsligt som en liten fågelunge. Så tyst att inget mänskligt öra kunde höra det.

Harry var praktiskt taget död i några minuter. Han var på gränsen mellan liv och död, och i de allra sista avgörande sekunderna väcktes han till liv igen.

Det var det Madame Pomfrey tillsammans med forskare från St Mungos sjukhus för magiska sjukdomar och åkommor och elever som sett allting hända till slut hade kommit fram till.

Harry, Ginny, Ron, Hermione, Neville, McGonagall och alla andra på skolan var tacksamma och väldigt chockerade efter allt som hänt. Det var en svår situation som ingen visste hur de skulle hantera.

Men det fanns något ingen hade svaret på. Dean Thomas.

De visste att det var han som strypt Harry tills han låg alldeles nästan livlös på badrumsgolvet. Sedan hade han försvunnit. Ingen visste hur han gjort det eller var han befann sig, och framför allt, varför han gjort det han gjort.

Deans perspektiv

Hans hals var torr som sandpapper, som om den inte används på flera år. Den första tanken i Deans huvud när han vaknade från sin djupa sömn var hur otroligt törstig han var. I några ögonblick hade han inga större problem än så, innan han kom ihåg allt som hänt.

Han befann sig under en stor ek. Solen lyste genom trädkronan över honom, gräset var fortfarande vått av dagg, fåglarna sjöng, och under andra omständigheter hade han tyckt att det var riktigt vackert.

Men Dean kunde inte tänka på något annat än det han gjort. Skammen och skulden genomsyrade honom och pulserade runt i hans ådror. Det var helt oundvikligt. Tanken att han hade dödat Harry Potter, om möjligt den största hjälten i hela trollkarlsvärlden, hand barndomskompis, Ginnys pojkvän, Ron och Hermiones bästa kompis, var så hemsk att han kände för att kräkas.

Det ända som gav honom en liten strimma av hopp var tanken av att det inte hade varit enbart hans fel. Det var den hemska, utnyttjande, dränerande rösten i Deans huvud. Rösten som gjorde att han kände sig illamående var gång den fyllde hans huvud.

Dean hade nästan inte haft någon egen vilja. Varje dag under hela skolåret hade han tvingats följa röstens hemska order. Han hade förlorat sina vänner, sitt rykte, men värst av allt, sig själv. Varje gång Dean kämpande emot den väsande rösten slog den tillbaka hundra gånger starkare och gjorde allt mycket värre.

Han blev aldrig lämnad ifred. Varje vaken sekund var tortyr. Ingen av hans vänner litade längre på honom. Allt han ville var att slå sig fri från den hemska förbannelsen.

Och rösten hatade Harry Potter. Dean hade tvingats sluta prata med honom, sedan vara elak och säga saker han inte alls menade, sedan slåss mot honom, och det hade gjort ont i honom att se hur det smärtade Harry att duellera med någon han en gång sett som en nära vän.

Och sedan hade allt gått överstyr en natt. Dean hade varit mer ofokuserad än vanligt och knappt kunnat kämpa emot rösten över huvud taget.
Han befann sig i en trans hela dagen. Han kunde se med sina ögon men det var som om det inte registrerades av hjärnan. Rösten hade total kontroll.

Sedan kom kvällen, och Dean hade tvingats gennomgå de hemskaste minuterna i sitt liv. Rösten i hans huvud hade fått honom att gå till badrummet i pojkarnas sovsal.

Varje natt hade varit en strid mellan rösten och Dean och han hade alltid tagit sig ur sängen tröttare på morgonen än när han gått och lagt sig kvällen innan. Rösten blev svagare på natten, som om den blev trött, och det gjorde det litet lättare att lyckas besegra den. På nätterna, då Dean befann sig i samma rum som Harry i flera timmar, lyckades han kämpa emot rösten som sade till honom att smyga fram till Harrys säng och skada honom.

Men en kväll hade rösten varit starkare än någonsin. Dagarna innan hade den dragit sig undan, och Dean visste inte bättre än att tro att den äntligen skulle lämna honom i fred. Dessvärre var det inte fallet.

Rösten hade inte längre bara en plats i hans huvud, utan nästan total kontroll över hans kropp. Han var som besatt, rösten styrde utan motstånd över honom.

Sedan hade Harry kommit in i rummet. Det hade känts som om en kall dusch sköljts över Dean, för han kunde bara ana vad som skulle ske härnäst.

Situationen blev om möjligt ännu värre när Harry satte sig ned på golvet och tittade honom i ögonen. Han kunde se medlidandet och smärtan Harry kände för honom, och för en sekund släppte förtrollningen en aning. Skammen kom över Dean och han gjorde allt han kunde för att fokusera sig på att tränga ut rösten ur hans huvud innan det skulle vara för sent.

Deans mage vände sig. Efter allt Dean fått honom att utså tyckte Harry ändå synd om honom där han låg, helt nedslagen och bekämpad. Han kunde se det på honom. En del av honom hoppades att Harry förstod att det som skulle hända var utom Deans kontroll. Han försökte förmedla det till honom på det ända sätt han var kapabel till.

Deras blickar möttes. Dean behövde inte ens anstränga sig för att se alldeles nedslagen och skamsen ut.

Efter det blev Deans minne svart. Han kunde inte komma ihåg mycket av den resterande kvällen men han visste tillräckligt för att förstå vad som hänt.

Bilder och ögonblick var som fastbrända under Deans ögonlock. Harry upptryckt mot en iskall vägg, Deans knotiga slitna näve som letade sig fram till hans hals, ett dånande högt ljud av den väsande rösten som upprepade samma mening om och om igen. ”Segern är min, pojken är död, Harry Potter har stupat”.

Det som gjorde honom så panikslagen i efterhand var att Dean inte hade känt någon smärta alls när han gjort det. Rösten hade tagit över honom helt och han hade varit helt likgiltig. Deans egna person hade försvunnit helt. Det ändå kvar av honom var hans kropp.

Rösten var starkare än någonsin. Dean var inte längre kvar. Ett stenhårt grepp runt Harry James Potters hals fick glöden att slockna i hans varma ögon tills han föll livlöst på golvet.

Efteråt hade Dean inte någon fri vilja. Till och med hans kroppsspråk var förändrat. Rösten måste tillhöra någon annan som nu tagit över hans kropp.

Den hade tagit hans kropp från badrummet till en äng en bit utanför Hogsmeade. Det hade varit becksvart klockan fyra på natten då han gått genom Den förbjudna skogen, men Dean hade inte varit det minsta rädd för varken varulvar eller jättespindlar. Han var fortfarande helt likgiltig, inte kapabel till att känna någonting.

Kroppen hade tagit honom till en stor ek och under den hade han fallit ihop och legat tills han vaknade morgonen därpå.

Och här befann han sig nu, full av drypande skam och ångest, utan något att göra av sig själv.

Han begav sig tillbaka till Hogwarts. Om alla hatade honom där nu när de säkerligen fått reda på vem som dräpt Harry Potter, var det det han förtjänade.

Väldigt bra beskrivet! Stackars Dean! Det är verkligen ingående skildrat hur det skulle kännas om någon annan tog över, väldigt inlevelsefullt. Undrar hur det ska gå. Kommer han att bli besatt igen, om han försöker förklara vad som hände?

Inga ord kan beskriva hur bra det här kapitlet var (och är)!

Tack så mycket!! Det kändes som en så viktig del av berättelsen så jag försökte mitt bästa att beskriva. Vad som händer härnäst får du förhoppningsvis snart reda på ♥


Taaack!! Jag var lite osäker på det så vad kul att du gillade det

Ser fram emot nästa kapitel!

Superbra!! Sträckläste nyss allting och det var verkligen jättebra!! Kommer du skriva en till del?? Snälla... jag vill VERKLIGEN veta hur de går.... snälla, fortsätt skriva!!!

Tack så mycket!! Vad kul att du gillar berättelsen! Förlåt att det tagit så lång tid, men ja, här får du nästa del




Kapitel 41

Harry vaknade med doften av Ginnys hår i näsborrarna. Det luktade granbarr och vanilj, en doft Harry associerade med trygghet. Han lät sig förloras i den ett tag, men stördes snart. En hård kant trycktes mot sidan av Harrys mage. Han flyttade på den tjocka boken som skar sig in i hans sida och såg sig omkring.

De måste ha somnat där de satt på trägolvet i en hörna i biblioteket kvällen innan. De hade tagit med sig kalkonsmörgåsar och varm choklad från Hogwarts kök och lagt dem i Harrys rockfickor. Iklädda varma stickade tröjor och invirade i lena filtar måste de ha dosat av utan att någon väckt dem. Kanske hade ingen hittat dem, eller också hade de inte hjärta att störa.

Harry var skönt varm och sömnig, som en nyvaken kattunge. Ginny rörde sig närmare honom i sömnen och han höll om henne samtidigt som han försökte gäspa så tyst han kunde för att inte väcka henne.
Så trygg hade han inte varit på vad som kändes som åratal. Det var en stark kontrast till Harrys liv på senare tid.

Allting hade varit så dramatiskt. Så fort en livsfarlig strid eller attack var över kom en till. En så stor och skrämmande incident som den han nyss varit med om hade gett Harry och Ginnys relationsproblem perspektiv. De hade kunnat lägga alla konflikter och problem på hyllan en gång för alla. Ingen av dem ville någonsin vara utan den andra, nu när de visste hur det kändes.

Ginny vaknade och log upp mot Harry där hon låg bredvid honom med armarna runt hans bröst.
Harry strök henne över håret och pussade henne på hjässan. Det spelade ingen roll hur många gånger Ginny gav Harry fjärilar i magen. Känslan var alltid lika överrumplande och förtrollande.
”Godmorgon på dig också” sade hon med ett flin. Harry förmådde sig bara att le tillbaka.

På annat håll i det stora slottet var stämningen inte lika trevlig. Dean hade förväntat sig att bli attackerad så fort han visade sig på Hogwarts men än så länge hade han inte stött på någon som verkade bry sig eller förstå att det var han. Det var som att veta att en bomb skulle avlösas när som helst och bara kunna sitta stilla och vänta. Han hade förhastat täckt sitt huvud med luvan som satt fast på hans munkjacka och gick med blicken ned i marken.

Med tunga steg tog han sig mot McGonagalls kontor.

Med hjärtat i halsen knackade han på dörren. Nu hade några fjärdeårselever börjat ana vem som befann sig bakom luvan.

”Det måste vara han!”
”Vi måste härifrån, vi vet inte vad han är kapabel till!”
”Kom igen, det här blir spännande!”

Han undrade om någon någonsin skulle tro på hans berättelse. Och vad skulle hända om de inte gjorde det? Det hade han märkligt nog inte reflekterat särskilt mycket över. För några minuter sedan hade han varit övertygad om att bara de fick höra hans sida av berättelsen skulle de förstå. Nu var han inte längre lika säker.

”Stig in”. McGonagalls röst lät lika säker och stark genom den tjocka trädörren som alltid.

Långsamt öppnade han dörren och blev mött av Professor McGonagall. Hennes ögon spände i honom och om det inte var för det säkra greppet runt trollstaven som var riktad mot honom hade han inte vågat möta hennes blick.

”Låt mig förklara. Det är inte som ni tror!” sade Dean i ett desperat försök att skydda sig. Professorn sänkte inte sin stav en millimeter.

”Hur ska du förklara dig? Du är skyldig till mordförsöket av Harry Potter.”

”Om vi sätter oss ned och pratar lovar jag att förklara allt” sade han. Han hörde direkt att det lät helt fel. Hur skulle han ens gå till väga?

Men McGonagall verkade gå med på det.

”Jag vet att du inte kan skada mig. Jag är mäktigare än dig och skulle kunna få dig medvetslös med en enkel trollformel. Det hör är din chans att rädda dig själv, Thomas.” sade hon och satte sig bakom sitt skrivbord. Hon höll fortfarande hårt i sin trollstav men den var inte längre riktad mot honom. Hennes ansikte var alldeles iskallt och hårt och Dean visste att hon inte tvivlade ett uns på det hon nyss sagt. Trollstaven hade han stuckit i bakfickan och han hade inga planer på att använda den.

Dean satte sig ned. Sedan förklarade han allt. Orden rann ur honom och han kunde inte sluta. Månader av mörker och rädsla kunde han äntligen dela med sig av. När han inte hade något kvar att berätta tystnade han. Tystnaden var ringande och det var som om hans ord ekade i det stora rummet. Han märkte att han hade tårar på kinderna.

McGonagall såg på honom med en medlidsam blick.

”Symptomen du beskriver låter väldigt likt en imperioförbannelse. Jag ska kalla hit Madame Pomfrey så att hon får kolla på dig. Rör dig inte ur fläcken.” sade hon och kastade en fastlåsande förtrollning över honom. Som om han skulle kunna flytta på sig om han ville.

Dean fick svara på många frågor och genomgå tester innan Madame Pomfrey kunde uttala sig om vad Dean drabbats av.

”Det är mycket som tyder på en sorts Imperioförbannelse. Trollkarlen som utsatte pojken för den måste ha gjort det förhastat och slarvigt, i samband med en röstförhäxning. Det är förmodligen därför förbannelsen inte betett sig riktigt som den brukar. Har du upplevt att du kunnat tränga bort rösten litet när du försökt?”

”Ja! Vissa stunder kunde jag stå emot röstens order, men du måste förstå att jag gjort allt jag kan. Jag stod emot så mycket jag kunde den natten.”

Antingen var det något McGonagall såg i hans ögon som gjorde att hon förstod att han talade sanning, eller så var det Madame Pomfreys mycket noga undersökning som gjorde att de trodde på att Dean inte ljög.

McGonagall satte sig bakom sitt skrivbord igen och kollade värderande ned på Dean.
”Thomas, vi har stor anledning till att tro att du är skyldig till mordförsöket av Harry Potter. Det är utom vår kontroll att bedöma om du ska straffas eller inte och hur. Det mesta pekar mot att du är skyldig. Men om vi lyckas bevisa att det inte var under din kontroll blir ditt straff betydligt mildare.”

Det var mer än vad Dean hade kunnat hoppas på.

Under natten fick Dean sova i en säng i sjukhusflygeln. Han visste inte var han skulle ta vägen eller hur han skulle bete sig i Hogwarts. Han visste inte vad han skulle säga till Harry. Allt han ville var att somna in och inte vakna på många dagar. Hans liv var en enda röra.

Alltså LYCKA att logga in till ett nytt kapitel ♥3!!!!

det känns sjukt att någon blir glad av att läsa men tack så mycket!! jag blir så glad ♥

Jättebra kapitel! Tänk om Harry kommer upp till sjukhusflygeln (vilket är högst troligt, för han har ju typ en reserverad säng för alla de gånger han varit där) och ser Dean där ... Men tror ändå att han kommer förstå när Dean berättar. Ifall det händer alltså Men nu får vi se om det händer eller inte senare. Längtar till nästa kapitel