Sjunde året på Hogwarts

- Klart jag vill att du ska döda honom, det har jag alltid velat, men jag hatar att spela med och låtsas att jag gått över på hanns sida för det har jag inte.
Men jag vet att du inte tänker öra det och det är inget jag begär av dig, jag bara önskar att det hade slutat annorlunda, sa jag irreterat åt henne.

Jag såg på henne
"ja det vill ni alltid och i så fall kunde du gjort det själv" sa jag trött "jag kan inte ändra det som är och jag kan inte göra det bättre men om ni nu inte trivs flytta då eller börja slås igen" sa jag och lämnade henne och transfererade mig hem till min far och gick in i huset och han såg på mig när jag kom in
"hej Cara" sa han vänligt
"dra år helvete!! Allt är ditt fel" fräste jag och gick upp på mitt rum och smälde igen dörren. Jag hatade att vara osams med Laura men de är aldrig nöjda. Jag har till och med gett dem quidditch, vad mer vill de ha?

- Visst då gör vi det, vi startar upp fenixorden igen, sa jag argt och såg henne försvinna.
Det var ju änddå något vi pratat om så varför inte?
Jag gick tillbaka till de andra.

( Ska äta, kommer strax ♥ )

(okej, ha så kul ♥ )

Jag stirrade upp i taket och hörde det knacka
"nej" sa jag argt
"men Cara jag vill prata med dig" sa min far
"jag vill inte prata med dig" fräste jag och jag hörde honom gå. Allt var hans fel

Jag kom tillbaka till de andra.
- Vart är Cara?, sa Draco.
- Inte vet ja hon transfererade sig härifrån, sa jag argt och såg på de andra.
- Vi åker tillbaka till Kråkboet vi genomför det vi planerat det är ingen idé att vänta sig något från henne, sa jag ilsket och vi transfererade oss från familjen Malfoy.

Jag hörde snart en knackning till och jag reste mi surt upp
"sluta störa mig" fräste jag men såg snart att det var Draco och Aidian och jag släppte in dem och satte mig sen surt i fönstret
"ja vi tänker sitta här tills du pratar med oss" sa Aidian
"du och Laura bråkade om allt det här eller hur?" sa Draco
"ja det gjorde vi" sa jag men blev sen tyst. De förstod ändå inte, ingen av dem förstod

Vi transfererade oss till Kråkboet och Bill såg på oss.
- Okej, jag samlar övriga Fenixorden, ni alla i DA och de som stödjer vår sak, sa Bill och försvann.
- Okej, jag skickar iväg ett medelande, sa Hermione och tog fram den falska galleonen.
Och vi satte oss för att vänta.

"Cara varför blev ni så sura på varandra?" frågade Draco vänligt
"För att jag tyckte att de aldrig var tacksamma, vad jag än gör är de inte nöjda och nu tänker de fortsätta slås" sa jag trött
"Du borde kanske varna din far" sa Aidian och jag nickade
"Ja jag vet men jag vill inte ha ettkrig till, jag vill inte se fler dö" sa jag trött och det knackade på dörren igen "ja" sa jag irriterat och Bella kom in
"Vad är det vildkatten min?" frågade hon
"Jag har bråkat med Laura och du bör kanske varna pappa att hans så kallade undersåtar tänker försöka göra uppror, så får han ta hand om det" sa jag och log elakt
"Ja ska minsan visa dem" sa Bella surt och lämnade rummet
"Vad ska du göra nu?" fårgade Aidian och jag reste mig upp
"Vad jag skulle gjort för länge sedan, visa vem som bestämmer och sluta leka snällt. om du inte vill stanna så kan du få åka" sa jag till honom
"Du är min syster, även om du inte är min riktiga så stannar jag" sa han och jag nickade och log elakt

Snart så var alla samlade och Kingsley såg ut över dem.
- Att anpassa sig till detta samhälle har inte fungerat, nu ska vi kämpa tills vi dör om det ska vara så, sa han och folk gjorde sig berädda det var det här de hade väntat på.

jag lämnade rummet och de andra kom efter och jag gick in till min far och han såg på mig
"Du verkar inte så glad?" sa han undrande
"Nej jag är trött på dem just nu. är du berädd?" frågade jag och han nickade och log elakt
"Tror de verkligen att de har nån chans?" frågade han
"Jag vet inte, lika bra att krossa deras drömmar" sa jag elakt
"Kanske bäst om du gömmr medaljongen nån stans?" s Draco och jag nickade
"Jag vet precis vart jag ska gömma den" sa jag
"Vart då?" sa min far
"på ett ställe som bara jag kan öppna om nån annan försöker dör de" skrattade jag elakt
"Gör du det så tillkallar jag dösätarna" sa min far och jag nickade och transfererade mig till shettlandsöarna och såg på grottan jag hittat för många år sedan och jag gick in och rakt igenom den osynliga väggen och la medaljongen i en gropp i marken och la stenarna över och lämnade sedan grottan, det kunde bli kul att se dem försöka, jag transfererade mig hem till min far och log sen elakt och väntade på att de skulle göra sitt första drag