Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Tiden som gått innan han reste hade varit ingenting, och Sienna hade inte heller lyckats hålla känslorna borta när han reste - det kunde vara sista gången hon sett honom, även om hon desperat försökte låta bli att tänka så. Han måste bara överleva, han måste klara sig hem till att få träffa sitt tredje barn. Det fick bara inte sluta på något annat sätt, men ändå var hon livrädd för det.
Hans brev var guld värda, det blev någon slags liten livlina av hopp - även om hon självklart blev orolig också, många dog där och hon var utom sig av oro över att Edvard en dag skulle vara en av de stupade. Så det blev som en slags lättnad varje gång ett brev kom. Och hon svarade flitigt, även om här inte hände jättemycket.
Förutom att det var otroligt tufft. Tufft att barnen var för små för att förstå var deras pappa var, och hela tiden frågade när han skulle komma tillbaka utan att Sienna hade några som helst svar på det. Samtidigt som hon själv blev större och större och blev mer påverkad av graviditeten ju längre in i den hon kom, vilket ändå gått bra såhär långt.
Men det var på ett vis också det sorgset. Hon önskade så innerligt att Edvard skulle kunna vara där när det var dags, både för hans stöd men också för hans egen skull, att få vara med om det. Det var ju trots allt ganska speciellt.
Men för varje dag minskade väl chansen, ju närmare hon kom förlossningen. Och kanske gjorde oron efter hans senaste brev att det snart blev dags. Den dagen då värkarna ungefär mitt på dagen satte igång hade han fortfarande inte kommit hem, men hon kunde inget göra åt saken. Hennes mamma hade varit en ängel och hjälpt henne här det sista när hon varit höggravid, och det var också hon som hjälpte till att kalla på läkaren och passade barnen så länge.
Själva förlossningen gick väldigt bra, iallafall ifall man jämförde med hennes första. Den var lättare och inte lika långdragen alls, men sen hade ju den första också varit lite speciell med tvillingar och den där läkaren som gjort så fel. Det dröjde inte alldeles för länge innan hon fick den lilla dottern mot bröstet, hon själv lite lätt utmattad och väldigt känslomässig - det var fantastiskt att få träffa den lilla dottern till slut, att få hålla henne i sin famn. Men samtidigt önskade hon så innerligt att Edvard också vore här, det gjorde ont i hjärtat att han inte fick vara där när hans dotter föddes.
Hon fick tvinga tankarna på lite annat efter att hennes mamma släppt in barnen där, själv gått vidare för att tala med läkaren medans de båda barnen förtjust kommit fram till sängen för att hälsa på mamma och nya lillasystern. Vilket var väldigt fint att se - Rafael var väldigt nyfiken och frågade en massa, medans MaryLou var lite mer försiktig men mer nyfiket såg på den lilla bebisen.

Edvard hade inte ens bytt om, han hade enbart satt sig på ett tåg till ett annat i dagar kändes det som och när det äntligen stannade i deras stads station var det som om en otroligt börda lyftes från hans axlar och han klev ut från tåget och försökte nå fram till nån bil som kunde köra honom hem men ingen kom. Ingen var där och han började beslutsamt vandra.
Trots regnet som började falla. Han ville bara hem. Han ville hem till sin älskade familj.
När han tillslut såg huset framför sig så började han springa och väl framme vid dörren så tryckte han den nästan våldsamt upp och kunde inte ens bry sig om tjänstefolket som var ofantligt chockade eller att hennes mamma var där eller läkaren. Han kunde inte riktigt processa utan han gick från rum till rum och letade efter dem.
Sista rummet han klev in i var deras sovrum. Och det första han såg var sin älskling. Ligga utmattad på sängen med en bebis mot bröstet och han tog av sig sin basker och allt hemskt han hade sett liksom sköljde av honom och han staplade fram mot sängen och sjönk ned på knä bredvid den.
"Älskade du." Viskade han och kysste hennes panna försiktigt och kände sedan Rafael och MaryLous armar omkring sig.
De bråkade nästan över vem som skulle klättra upp först och grät samtidigt som de skrattade och nästan skrek pappa om och om igen.
Han fångade in dem båda i sina armar och pressade dem mot bröstet och studerade det nya lilla miraklet.
En liten flicka. Han kände tårarna rinna nedför hans kinder men det var enbart av glädje.
Han var äntligen hemma.

Sienna var just påväg att svara på nån av alla Rafaels frågor då dörren öppnades, och då hon först drog blicken dit trodde hon det skulle vara läkaren eller hennes mor. Men istället såg hon chockat på sin älskling.
Först trodde hon nästan att hon drömde, att läkaren gett henne fel medicin iallafall och att hon hallucinerade. Men han var verkligen där, han var tillbaka efter den här tiden som känts som en evighet. Hon kom på sig själv med att först bara stirra på honom medans barnen blev så glada, vilket var helt fantastiskt att se.
Hon kunde inte låta bli att lyfta en hand till sin mun, kände genast tårarna rinna nerför kinderna i en strid ström.
"Edvard, herregud.." utbrast hon, lyckligt. Hon kunde knappt förstå att han var hemma igen, något som sannerligen var helt fantastiskt - bara att se honom igen i ett stycke var helt fantastiskt. Som hon saknat honom och längtat, och så kom han just nu. Hon var rätt utmattad efter förlossningen och hade den lilla dottern i famnen, annars skulle hon utan tvekan ha kastat sig runt halsen på honom och aldrig velat släppa igen, som för att vara säker på att han verkligen var där. Istället fick hon nöja sig med att räcka ut en hand och stryka över hans kind, fortfarande gråtandes av ren lycka och oro som släppte.

"Jag älskar dig." Viskade han och när han kände hennes hand över kinden så fångade han upp den och log lyckligt över att han faktiskt kunde röra vid henne. Han vände runt hennes hand och kysste hennes handled sakta och det kändes omöjligt att släppa taget om henne.
Han ville aldrig släppa taget om någon av dem. Rafael hade tusen frågor rörande allt från saker om hans nya syster, om vart han hade varit till varför han hade så konstiga kläder och grät. Det fanns absolut ingen möjlighet att svara på någon av frågorna och han pussade sin son lätt på kinden och kramade om honom.
Såg på MaryLou som var betydligt mer försiktig och bara gosade sig in mot hans bröst och klamrade sig fast.
Och allting var helt perfekt.
Han såg mot sin älskade fru och såg sedan på dottern.
"En liten flicka alltså?" Viskade han och log stort. Lutade sig fram och kysste hennes kind sakta och drog in hennes ljuvliga doft.
"Jag är så ledsen att jag inte varit här älskling, för allting." Viskade han och smekte henne sakta över magen och såg sedan på dottern.

Sienna kunde inte beskriva lyckan över att han äntligen, äntligen var här igen. Hon hade saknat honom något enormt, och nu var han äntligen tillbaka. Och nu av alla tillfällen, det var bara perfekt. Visserligen hade hon velat ha honom hos sig under förlossningen, något annat kunde hon inte säga, men han var här nu och det var vad som spelade roll. Hon grät ännu - men det var väl inte särskilt underligt efter att han dykt upp och särskilt inte nu. Hon var ju ändå extra känslosam redan innan han kom dit tack vare förlossningen. Hon kramade lätt hans hand och log stort.
"Jag älskar dig med" viskade hon tillbaks, såg på barnen och log lite igen. Deras glädje var fantastisk att se, för som de också hade längtat efter sin far - de här åtta månaderna hade känts evighetslånga. Hon nickade lätt, leendes, åt hans fråga.
"En liten flicka. Hon kom ut för knappt ens en halvtimme sedan", sade hon, han hade egentligen precis missat det hela. Då han ursäktade sig skakade hon lätt på huvudet istället.
"Du är här nu iallafall." Det var vad som spelade roll, det var ju ändå inte hans fel att han kallats in.
"Och hel", tillade hon med ett litet leende.

Edvard ville så mycket, han ville hålla om henne i timmar, till och med dagar och umgås varje minut med barnen och det kändes som om det inte riktigt fanns tillräckligt med tid.
"En halvtimme sen? åh lilla prinsessa. " Viskade han och pussade hennes kind igen och studerade hennes små små händer, och hon var vacker.
Hon var väldigt lik Sienna precis som MaryLou.
Han såg på Sienna sin älskling, och studerade henne med blicken. Det såg ut som om allt gått bra. Hon verkade inte alls lika dålig som sist utan bara trött och det var i alla fall normalt.
"Och hel." Viskade han och log mot henne.
"Jag håller mina löften älskling." Viskade han. Han hade för länge sedan bestämt att han inte skulle berätta några detaljer för henne och inte heller hur illa det hade varit vissa gånger.
Han slog undan varenda sån tanke och bara ägnade sig åt att krama om barnen.

Sienna var överlycklig av att han dykt upp, att han faktiskt var där. Det kändes nästan overkligt, och helt fantastiskt. Kunde denna dagen bli bättre? Först hade den lilla dottern beslutit sig för att komma till världen - och hon var väldigt lättad över hur bra det gått jämfört med gången innan, nu var hon mest bara utmattad och trött men inte mycket mer än så. Och så hade han dykt upp, helt oväntat och hon kunde verkligen inte tänka sig något bättre som skulle kunna hända än att hennes älskade man återvänt.
"Jag vet", viskade hon mjukt, hon litade ju självklart helt på honom men det var sådant ingen av dem egentligen kunde råda över. Och så rädd hon varit för att aldrig få se honom igen, eller vilket skick han då skulle vara i.
"Hur kommer det sig att du fick komma hem nu?" frågade hon leendes, med blicken på honom och barnen.

Edvard såg på henne, flyttade sig lite närmare och kysste henne passionerat och kärleksfullt och det var perfekt. Hon var verkligen där, han var verkligen hemma.
"Min grupp var den första att få åka hem. Jag lovar att min familj har nått finger med i det spelet men det är över. Kriget är slut. Ingen vann egentligen utan förlorade bara stora delar av denna generations män. "Viskade han ärligt och kramade hennes hand.
"Men låt oss inte prata så tråkiga saker. Jag ska skölja av mig och sedan kan vi alla krypa ned tillsammans." Viskade han och smekte hennes kind sakta. Men kunde inte riktigt resa sig från där han satt.
Han ville inte lämna dem igen ens för att gå in i ett annat rum.

Sienna log ännu bredare av hans kyss, hade saknat hans läppar. Eller ja, allt med honom egentligen. Hon besvarade den passionerat, såg på honom och bara tog in sin älskades ansikte som hon saknat så.
"Jag kan knappt fatta att du är här", viskade hon leendes, var otroligt lycklig - hon hade äntligen det lilla barnet och sin make hos sig igen. Kunde det bli annat än perfekt? Hon nickade instämmande, längtade nästan redan efter att få vara i hans famn igen - och att få ha honom hos sig och barnen igen var bara underbart.
"Skynda då", sade hon med ett litet leende, ville helst ha honom där hela tiden men skulle han skölja av sig ville hon ha honom tillbaka så snabbt som möjligt.

Han såg på henne och log bredare.
" Du är vacker. " Log han och smekte hennes kind lätt innan han försiktigt lirkade loss barnens grepp om sig själv, gav dem en varsin puss på kinden och berättade att han älskade dem innan han reste sig upp och gick iväg mot badrummet och tog av sig kläderna och gick sedan för att skölja av sig.
Det tog längre än han ville för han behövde bara fatta att han faktiskt var hemma- äntligen.
När han väl var klar kom han ut från badrummet med en morgonrock omkring sig och gick fram mot sängen.
" Behöver du skölja av dig?" Frågade han och såg på henne. Hon var ju den som nyss genomgått en förlossning.