Everything has change [SV]
Forum > Fanfiction > Everything has change [SV]
Användare | Inlägg |
---|---|
Hinny
Elev |
Skrivet av Siggan 09: OMG, nej!! HARRY FÅR INTE DÖ!! Jag sitter här och försöker låta bli att gråta, men jag är jätteglad att du uppdaterade! Men gud att det är någon som fortfarande läser efter fyra år eller vad det nu är. Tack!!! ♥ Visst är det sorgligt. Men snart är berättelsen slut och då får du veta hur det går Skrivet av Emmi: Helt fantastiskt, otroligt. IT'S BACK! On fire! Men du. Det skulle bli Harry & Ginny och det är lite svårt nu.. INTE OKEJ Helt otroligt att du fortfarande läser! Tack så mycket!! Lite svårt är det ju tyvärr. Men det är inte slut än 9 sep, 2018 20:48 |
Pride Potter
Elev |
Jag har sträckläst hela fanficen och den är såååå bra c: Längtar efter nästa kapitel (för tydligen kommer det ett till?).
10 sep, 2018 15:57 |
Hinny
Elev |
Skrivet av Pride Potter: Jag har sträckläst hela fanficen och den är såååå bra c: Längtar efter nästa kapitel (för tydligen kommer det ett till?). Åh tack så mycket!! Ja här kommer nästa kapitel! Kapitel 39 Ur tomma luften kände Ginny ett pang av smärta i bröstet. Det var som om någon hade stuckit henne med ett svärd, rakt genom bröstkorgen och in i hjärtat. Hon tappade andan och kippade efter luft samtidigt som världen snurrade. Alla ljud som för några sekunder sedan hade fyllt rummet tystnade totalt och byttes ut mot ett högljutt ringande. Det var så Ginnys värld såg ut i samma stund som Harry föll livlös ihop några våningar över henne. För henne var smärtan ännu oförklarlig. Bara några sekunder innan hade hon legat i sängen och grubblat över andra problem. Tills denna stund, när varje andetag gjorde ont och hon låg kvidandes på golvet. Harry. Det måste ha hänt något med Harry. Hon kunde inte heller förklara hur hon visste det, men en instinkt fick henne att känna sig alldeles panikslagen att ta reda på var Harry befann sig just nu. Hon torkade tårarna hon inte märkt hade fallit från ögonen till kinderna och klev ur sängen så snabbt hon förmådde. Sedan sprang hon upp mot Gryffindors sovsalar med ringandet i öronen fortfarande ekandes. När hon nått fram till den tjocka damen blev hon genast insläppt, utan att behöva ange något lösenord. Den tjocka damen snyftade i en näsduk och såg medlidsamt på Ginny. ”Åh, jag beklagar, köra du” utbrast hon, och sträckte ut handen som om hon skulle kunna klappa Ginnys axel i ett försök att trösta. Ginnys gissningar över vad som hänt förvärrades och för varje sekund som gick blev hon mer och mer orolig. Hon sprang upp för trapporna till pojkarnas sovsal och fick tränga sig förbi grupper av tonåringar som grät hejdlöst och förgäves försökte trösta varandra. Som om hennes panik kunde bli ännu värre. Hon fick kämpa för att ta sig fram genom den klunga som stod vid porten till badrummet. De verkade inte vilja släppa igenom henne, som om de ville skydda henne mot något. Oroliga blickar fyllda med sorg och medlidande mötte henne vart än hon vände sig. Det gjorde henne bara mer desperat, och arg på att de inte förstod att hon måste ta sig fram, Harry behövde henne. Hon fick syn på Ron. Han stod en bit bort från klungan alldeles likgiltig med blicken vänd in mot badrummet och ett ansiktsuttryck som av sten. Han kunde se vad som pågick där inne eftersom han var längre än de flesta där, medan Ginny förgäves fick armbåga sig fram. ”Ron, vad är det som händer?!” Utbrast hon. Han vände sig mot henne och hon kunde se all sorg och panik i ögonen på honom. Han verkade inte veta vad han skulle göra med händerna. De hängde lealöst vid sidorna av kroppen. Ron befann sig i chocktillstånd. Utan att säga något omfamnade han henne. Hon blev irriterad, han fattade inte att hon måste förstå vad som pågick. Hon hade inte tid att kramas, det var totalt nödläge, och hon visste att Harry måste träffa henne. Så hon tog hans hand och trängde sig vidare förbi klungan med folk tills hon fick syn på den bild som skulle förfölja henne tills hon dog. Harry, hennes älskade kärlek, hennes själsfrände, var död. Han låg alldeles fridfull på stengolvet, blå i ansiktet och med tårar fortfarande våta längs med kinderna, men med ett stilla leende på läpparna. Som om han sett någonting som gjorde honom glad, och låg och tänkte på det. Som om han inte alls var död. Ögonen var stängda, som om han sov och när som helst skulle vakna och sträcka på sig. Men hans puls var stilla och han var kall, och ingen kunde längre rädda honom. Allting blev tyst. Det enda som hördes var Ginnys hjärtslag. Det bultade högljutt i öronen på henne. Tinningarna slog hårt som om hennes huvud var en bomb som när som helst skulle explodera. Sedan ett hjärtekrossat, smärtfyllt skri. Ginny förstod inte att det kom från henne själv förrän det tog slut. Skriet studsade längs med väggarna och ekade i flera sekunder efter det tog slut. Hon sprang fram till Harrys kropp och höll om honom. Tog tafatt tag i hans axlar och ruskade om honom. Han vaknade inte förstås. Han luktade fortfarande som Harry, som skog och eld. Ginny begravde huvudet i hans hår och grät hejdlöst. Hermione, som stått bredvid Ron, sprang fram till henne och höll om henne. De storgrät, höll hårt om varandra, snyftade mot varandras axlar. Ron tog sig långsamt fram till dem och omfamnade dem båda, medan Ginny klappade på Harrys hår, som om han bara sov. Ingen kunde hantera det som hänt. Världen stod still. Det var omöjligt för alla i rummet att förstå att den starka smärtan de kände någon gång skulle kunna minska. Men så kände Ginny något varmt vid hennes fingertoppar. Från Harrys iskalla kinder föll en varm tår. Hon kunde inte förstå vad som hänt och slets mellan förundran och smärta. ”HAN GRÅTER! JAG KÄNDE DET!” Alla tystnade och kollade på Ginny. Sedan sprang de fram till Harry. Ingen utom Ginny, Hermione och Ron hade kunnat hålla i honom innan dess. Som om han var en könslig porslinsdocka man inte fick röra. Men nu samlades de hoppfullt runt honom. Alla höll andan i väntan på att något skulle hända. De flockades runt Harrys kropp och såg hur en ensam tår rullade ned från Harrys stängda ögon. Försiktiga kommentarer och mummel fyllde rummet. ”Jag är så hemskt ledsen Ginny, men det betyder ingenting. Han är död. Tårarna hade han förmodligen innanför ögonlocken innan han dog.” Sade professor McGonagall med en brusten skakande röst som darrade. Hon hade stått i ett hörn och gråtit tyst för sig själv. Ännu en hjälte hade fallit. En av alla andra hon sett gå. Hon hade ingen kvar, som kunde trösta henne. Det blev alldeles tyst, åter igen. Ingen ville tro på orden som nyss fyllt rummet. Den lilla glimman hopp som uppkommit dog långsamt. ”Till Harry Potter.” Sade Draco Malfoy, med gråten i rösten, och höjde sin trollstav. Vid änden av den lyste ett emeraldgrönt ljus. ”Till Harry Potter.” Svarade någon, sedan någon till, och till slut stod alla med trollstavarna riktade mot skyn, med ett emeraldgrönt ljus lysandes vid tippen. Alla utom Ginny Weasley. Hon kunde inte förmå att tro att Harry var död. Det kändes som ett bekräftande att höja sin trollstav. Till slut gjorde hon ändå det. Först kom inget ljust ur änden på hennes trollstav. Alla stod med andan i halsen i tio långa sekunder, innan plötsligt, då en mycket stark stråle med samma gröna ljus trängde sig ur trollstaven. Ginny rycktes med den och hoppade till litet. Och sedan hände något alldeles magiskt, ett mirakel som trollkarlsvärlden skulle prata om i hundratals år, tills det blev en legend som alla trollkarlar och häxor över hela världen skulle ha hört talas om, en händelse som var helt oförklarlig. Ljusen ur allas trollstavar möttes på mitten över Harrys kropp, och en stråle av ljus trängde sig in i Harrys hjärta. Rummet stod helt stilla med andan i halsen, och alldeles förundrat väntade de på vad som skulle ske. När en trollkarl var död, fanns det ingen möjlighet att väcka honom till liv igen. Trollkarlar och häxor kunde undgå nästan vad som helst med hjälp av magi, men aldrig döden. Den var helt obekämplig och omöjlig att förhindra. Tills detta ögonblick. I trettio sekunder strålade ljuset in i Harrys kropp, och han glödde samma emeraldgröna ljus. Sedan slocknade det. Det var ringande tyst i hela skolan. I två minuter väntade alla på att något skulle ske. Badrummet var proppfullt med minst sextio personer och stämningen var tjock som blod. Harry jämrade sig. Sedan öppnade han försiktigt ögonlocken. Ginny tog försiktigt tag i hans kalla händer. Hon vågade inte krama om honom, det kändes som att han var känslig som tunt glas, som skulle gå sönder bara man snuddade vid det. Han log och mötte hennes blick. ”G-Ginny....” sade han långsamt och raspigt. Tårar rann ned för de bådas kinder. Ginny snyftade hejdlöst och Harry hade bara energi till att fälla ensamma tysta tårar. Hermione, Ron, Luna, Neville och alla andra i rummet suckade lättat, många jublade, andra grät, men alla var så otroligt lättade. Deras hjärtan kunde börja slå igen. De kunde andas, och stämningen i rummet som tryckt ned dem släppte. Situationen var så bisarr och oväntat lycklig. Det hade gått från en hemsk förtvivlad smärta till en avlastande lättnad som fick folk att snyfta och skratta på samma gång. Det var som om ingen hade förstått vad som egentligen hade hänt. Ingen hade förstått att för bara några ögonblick sedan hade Harry Potter varit död. Och som från en barnsaga med ett lyckligt slut hade han vaknat tillbaka till liv, som om han bara tagit en tupplur. Senare skulle madam Pomfrey undersöka Harry och mycket riktigt se, att hans hjärta hade varit stilla i flera minuter innan det började slå igen. Det var helt enkelt ett mirakel. Till en början kunde Harry bara ligga stilla och prata långsamt. Han var utmattad och tärd, och fick dricka en trolldryck som Snigelhorn kvickt bryggt. Efter den, nya rena kläder och några förtrollningar från professor McGonagall kunde Harry ligga i sin säng och prata som vanligt. Ginny, Hermione, Ron och Neville lämnade aldrig honom ensam. De kunde inte, de var för rädda för att något skulle hända. Efter allt de genomlidit var det svårt att smälta att han låg där och var sitt vanliga Harry igen. Levande. De var så tacksamma. Alla grät, skrattade, kramades och förundrades över det som hänt. Hundratals med elever och många lärare kom och hälsade på, för att smälta chocken och höra allt om den fantastiska händelsen. Att Harry Potter hade dött, och sedan återlivats. Harry själv? Han kunde inte smälta någonting av allt som hänt. Dean, hans förre detta nära kompis, hade försökt strypa honom. Han hade dött och hamnat i vad som verkade vara himmelriket, själva livet efter döden, och tiden hade gått så långsamt där att han bara hann vara där i kanske en minut innan han hade ryckts upp ur sömnen, av en stark kraft som skakade om hela hans kropp. Det var som att vakna med ett ryck i mitten av en dröm där man faller, innan man hinner träffa marken. Där han låg på golvet kändes det som att han skakade i hela kroppen och skrek högt, men Ginny och Hermione hade förklarat det som att han bara jämrat svagt och darrat litet i händerna. Och sedan hade allt varit okej igen. Han hade kommit tillbaka till livet, han behövde inte längre skiljas ifrån sina bästa vänner, de som han räknade som sin familj. Han fick en till chans, något som aldrig förr hänt i en trollkarls historia. Hermione och Ron hade hjälpts åt att lyfta upp Harry i hans säng innan han hade kunnat stå på benen och nu satt han där med täcket uppe till huvudet och två stora kuddar bakom ryggen. Han hade fått dricka två bedrövligt äckliga trolldrycker som lämnat honom varm och trött i kroppen. Snigelhorn hade stolt förklarat att de skulle få honom att piggna till, efter en lång monolog om hur modig och stark Harry varit, och vilket fantastiskt mirakel det var. Ginny, Hermione, Ron, Luna och Neville stannade med Harry vid hans säng i flera dagar. Professor McGonagall trollade fram tre extra sängar bredvid Harrys så att de skulle kunna stanna där även över natten. De spelade spel, åt chokladgrodor, pratade och skrattade, grät om det som hänt, och ingen av dem kunde ännu fatta hur det hade gått till. Kvällen efter allt som hänt kände Harry sig äntligen att han kunde berätta vad som hade hänt egentligen. Ingen utom honom hade innan vetat om anledningen till hans död. Han berättade allt om Dean, hur han legat still på det iskalla golvet och verkat vara mycket skör och svag, till hur han plötsligt hoppat upp och strupit Harry till döds. Hur han verkade ha slitits mellan två identiteter. Hur han en sekund varit ledsen och trött och inte ens kunnat tittat åt Harrys håll, till att nästa vara grym och hård utan någon nåd. Han berättade om hur hans röst ändrats från den Harry kände igen som Deans, till en låg raspig stämma som mumlade för sig själv om hur han skulle gå till väga. Hermione satt och lyssnade lika spänt och oroligt som de andra innan hon plötsligt slog händerna för munnen och skrek till. ”Åh Harry, jag tror jag förstår vad som... men så kan det inte vara, det är nästan omöjligt...” hon började nya meningar innan hon var klar med andra och verkade snubbla över sina egna tankar. Harry, Ginny och Ron kollade oroligt på och väntade på att hon skulle berätta vad det var hon kommit på. ”Harry, det du beskriver är en hemsökning. Dean måste ha varit hemsökt. I ena sekunden verkade han vara en helt annan person, till att förvandlas till en annan, eller hur?” Harry slutade andas för ett ögonblick. En hemsökning? Men vem var då så hemsk att hen ville strypa någon, och tar över någon annans kropp för att göra det? Den enda Harry kunde tänka på var död. Alla Voldemorts dödsätare var för svaga. Det var egentligen anledningen till att de var just Mörkrets Herres följetonger. De var aldrig modiga nog att stå emot den onda kraften. Dessutom hade de alla skyllt på att vara förvandlade eller hotade. Ingen vågade stå för den hemskhet de utsatt världen för. Så någon av dem kunde det inte ha varit. Dödsätarna hatade aldrig Harry så som Voldemort hade gjort. De var helt enkelt för fega för att stå emot honom. ”Det kan väl inte vara...?” ”Han är ju död, nej det kan det väl inte vara...?” Hermione stirrade bara utåt med rädda oroliga ögon. Lika rädd som resten av dem. Ingen ville tro på att den hemska kraften de praktiskt taget ägnat sina liv åt at bekämpa skulle vara tillbaka. ”Vi måste prata med McGonagall. Det här kan vi inte bära på ensamma.” Föreslog Ginny, och de andra höll med. Ron och Hermione gick iväg för att hämta henne, medan Ginny stannade hos Harry. De vågade inte lämna honom ensam, speciellt på grund av den teori de nu hade. Minerva kom tillbaka och hade tagit med sig Slughorn för att reda ut vad som hänt. Harry berättade samma historia för dem. Det kändes konstigt att de kom och hälsade på honom i hans sovsal. Elever och lärare träffades aldrig så avslappnat, men eftersom Harry var sängliggande var det det ända sättet. De hörde gravallvarligt på och satt tysta tills Harry berättat färdigt. Sedan satt Minerva fundersamt kvar och verkade vara djupt insjunken i tankar. ”Har du någon aning om var Dean befinner sig?” Frågade hon till slut. Men vart han befann sig behövde de inte undra länge. I samma ögonblick rusade nämligen Neville in med nyheter. Han var alldeles andfådd och röd i ansiktet som om han sprungit dit så fort han kunde. ”Hörni! Jag vet var.. oj, ursäkta mig professorn, men.. jag vet var Dean är!” Så det var kapitel 39. Jag sa förut att det skulle bli ett eller två kapitel till men jag tror att det förmodligen blir lite mer än så. Jag har tänkt lägga upp alla kapitel i samma inlägg när jag skrivit färdigt hela berättelsen så att man kan streckläsa allt om känner för det, vad tycker ni om det? Tack så så mycket till er som fortfarande läser. Det är helt otroligt. Snart kommer nästa del! ♥ 14 sep, 2018 17:10 |
Pride Potter
Elev |
Ååååh så bra, precis som i filmer! Jag vill SÅ gärna veta hur
Spoiler: Tryck här för att visa! Du kanske inte ens vet själv? Hur som helst måste jag VERKLIGEN gå nu. Superbra, som sagt. ♥ 14 sep, 2018 18:03 |
Hinny
Elev |
Skrivet av Pride Potter: Ååååh så bra, precis som i filmer! Jag vill SÅ gärna veta hur Spoiler: Tryck här för att visa! Du kanske inte ens vet själv? Hur som helst måste jag VERKLIGEN gå nu. Superbra, som sagt. ♥ Det kommer ni att få veta, det som hände i det hör kapitlet kanske inte var så sannolikt men jag kunde helt enkelt inte Spoiler: Tryck här för att visa! Tack för att du läste, vad kul att du gillade det!! ♥ 14 sep, 2018 21:21 |
Pride Potter
Elev |
Skrivet av Hinny: Skrivet av Pride Potter: Ååååh så bra, precis som i filmer! Jag vill SÅ gärna veta hur Spoiler: Tryck här för att visa! Du kanske inte ens vet själv? Hur som helst måste jag VERKLIGEN gå nu. Superbra, som sagt. ♥ Nä, och jag skulle helt enkelt inte förlåtit dig om det hände. Vad skulle då hända med Scorbus? Det är roligt att du skriver den här ff:en. ♥ Det kommer ni att få veta, det som hände i det hör kapitlet kanske inte var så sannolikt men jag kunde helt enkelt inte Spoiler: Tryck här för att visa! Tack för att du läste, vad kul att du gillade det!! ♥ 14 sep, 2018 23:16 |
Emmi
Prefekt |
Va. Vad hände nyss? Men.. VA!
Okej no joke, jag tänkte nästan börjra gråta där ett tag. Det har inte hänt med en fanfic tidigare 18 sep, 2018 00:17 |
Avis Fortunae
Elev |
Nu har jag också läst hela och vill väldigt gärna veta hur det ska sluta - vilken cliffhanger i det senaste kapitlet!
Berättelsen har ju funnits i några år och det är häftigt att se utvecklingen som skett i de sista kapitlen. Som Pride Potter skrev, är det som i filmer. Det är en intensitet som byggs upp, som om en kamera följde med bakom personen vars perspektiv man får se ifrån. Längtar efter nästa kapitel, där man kanske får veta Spoiler: Tryck här för att visa! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 23 sep, 2018 15:45 |
Hinny
Elev |
Skrivet av Emmi: Va. Vad hände nyss? Men.. VA! Okej no joke, jag tänkte nästan börjra gråta där ett tag. Det har inte hänt med en fanfic tidigare Åh vilken komplimang ♥ Hoppas att ni gillar historians utveckling även om den inte är realistisk! Skrivet av Avis Fortunae: Nu har jag också läst hela och vill väldigt gärna veta hur det ska sluta - vilken cliffhanger i det senaste kapitlet! Berättelsen har ju funnits i några år och det är häftigt att se utvecklingen som skett i de sista kapitlen. Som Pride Potter skrev, är det som i filmer. Det är en intensitet som byggs upp, som om en kamera följde med bakom personen vars perspektiv man får se ifrån. Längtar efter nästa kapitel, där man kanske får veta Spoiler: Tryck här för att visa! Vilka fina ord, tack så mycket ♥ Nästa kapitel kommer snart. Jag har haft det ganska stressigt på senare tid bara men jag ska nog hitta tid till att skriva färdigt. 23 sep, 2018 23:14 |
Pride Potter
Elev |
Skrivet av Hinny: Skrivet av Emmi: Va. Vad hände nyss? Men.. VA! Okej no joke, jag tänkte nästan börjra gråta där ett tag. Det har inte hänt med en fanfic tidigare Åh vilken komplimang ♥ Hoppas att ni gillar historians utveckling även om den inte är realistisk! Skrivet av Avis Fortunae: Nu har jag också läst hela och vill väldigt gärna veta hur det ska sluta - vilken cliffhanger i det senaste kapitlet! Berättelsen har ju funnits i några år och det är häftigt att se utvecklingen som skett i de sista kapitlen. Som Pride Potter skrev, är det som i filmer. Det är en intensitet som byggs upp, som om en kamera följde med bakom personen vars perspektiv man får se ifrån. Längtar efter nästa kapitel, där man kanske får veta Spoiler: Tryck här för att visa! Vilka fina ord, tack så mycket ♥ Nästa kapitel kommer snart. Jag har haft det ganska stressigt på senare tid bara men jag ska nog hitta tid till att skriva färdigt. Yay! Nytt kapitel! Stressa inte bara. 24 sep, 2018 14:43 |
Du får inte svara på den här tråden.