Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Sienna flinade igen, kröp tätt intill honom då han gick med på att ta plats bredvid henne. Perfekt.
"Jag tror du redan gjort vad du kan om det", retades hon lätt, besvarade mjukt hans kyss för att sen lägga huvudet mot hans bröstkorg. En hand hade hon redan placerat vid hans nacke, den andra lade hon nu mer omkring honom samtidigt som hon såg på sin man med en kärleksfull blick.
"Jag måste vara världens lyckligaste kvinna som fått gifta mig med en sån fantastisk och härlig man", viskade hon mjukt, älskade honom av hela sitt hjärta och hon älskade alla de här små stunderna. Nyheterna gjorde det självklart många gånger bättre, men hon älskade att få ligga tätt intill honom och bara mysa.

Han skrattade lågt och nickade sakta.
"Du har helt rätt. Det är helt upp till din kropp nu." Viskade han och kysste henne mjukt.
"Och den kommer göra ett strålande jobb." Log han och smekte hennes kind sakta.
"Världens lyckligaste? Då måtte jag ha gjort mitt jobb rätt." Log han lyckligt och såg på henne.
"Älskar dig." Sa han sedan leendes och bet sig lite i läppen.
Allting kändes perfekt just nu, det fanns inget som kunde förstöra tiden som var framför dem.

Sienna log stort, normalt skulle hon kanske känna ett litet tvivel angående det efter missfallet men inte nu. Hon var alldeles för lycklig, plus att det var cancern som orsakat missfallet - och den var hon äntligen fri ifrån nu. Nu kunde dem äntligen få vara lyckligare igen, snart med ett tredje barn och som hon såg fram emot det.
"Det har du sannerligen", sade hon glatt, han var helt perfekt på alla vis ifall man frågade henne. Folk sade att själva förälskelsen lade sig efter ett tag och att man sen kunde se brister hos sina män även om man fortfarande älskade dem, men hon kunde faktiskt inte hålla med. Hon älskade honom otroligt mycket och kände sig nykär ännu nästan, och påpekade hon någon brist var det enbart på skämt eller för att retas.
"Älskar dig med", viskade hon mjukt, kysste honom mjukt för att sedan gosa in sig mer ordentligt igen.

Den närmaste tiden efter dessa två underbara nyheter, friskförklarad och barn på väg var otroligt lyckliga.
Det kändes som om ingenting kunde förstöra det dem hade tillsammans.
Deras familj som höll på att växa sig större.
Han var otroligt lycklig, allt var perfekt trots att omvärlden verkade vara i nått oroligt tillstånd.
Det var krig på flera fronter men han hade inte riktigt tänkt på det fören denna morgon då han fått ett brev.
Han var inkallad. Precis som många andra i hans ålder, även de yngre och de äldre och han satt där på sitt kontor.
En tidig grå morgon och det kändes som om någon hade tagit en stor slägga och krossat hela hans liv.
Han behövde åka. Han hade inget val.
Han var tvingad att lämna sin familj och smärtan var obeskrivlig.
Hur länge han satt där utan att veta hur han skulle berätta detta visste han inte.

Men det var timmar, för alla andra var vakna och höll på med sin morgon. Han hörde barnen, han hörde sin älskling och han tvingade sig att resa sig upp. Gå ut till henne och lägga armarna om henne för att sedan lägga brevet framför henne.
Han hade inga ord. Han kunde bara visa och hålla om henne.

Sienna hade varit alldeles överlycklig den senaste tiden, allt hade bara varit så bra nu när hon äntligen var frisk och ett till barn påväg. Än så länge hade graviditeten varit lättare än med tvillingarna - hon hade inte lika ont och var inte riktigt lika ofta illamående, så hon misstänkte åtminstone att det denna gången var "bara" ett barn hon bar på. Magen hade börjat synas lite - men inte så mycket ännu, inget man direkt tänkte på åtminstone. Visserligen hade det varit lite oroligt i landet, men hon hade inte bekymrat sig något större om det - hon var för lycklig för det, och hon hade tänkt att de var säkra här.
Så fel hon hade haft ändå. Hon hade just varit uppe och kollat till barnen och återvänt till sovrummet för att byta om, sin vanliga morgonrutin helt enkelt då Edvard dök upp. Först log hon lite då hon kände hans armar omkring sig, vilket snart byttes ut mot en rynkad panna utav brevet och hur tyst han var.
"Vad har hänt?" frågade hon lite förvirrat, förstod inget men det kändes definitivt inte bra. Hon tog upp brevet för att börja läsa, och det närmsta hon kunde komma på att beskriva hur det kändes var nog att marken verkade försvinna under hennes fötter.
Hur kunde det här ske? Borde inte adelsmännen kallas in i sista hand eller något, varför skulle hennes älskade man tvingas bort ifrån henne - och nu av alla tillfällen?
"Nej.." utbrast hon, bara tanken på att han skulle tvingas iväg gjorde ont. Hon såg upp på honom med stora ögon, ville inte tro vad det var hon läste.
"Du kan inte lämna mig, inte nu", nästan viskade hon, förstod inte hur någon kunde göra så emot dem.

Edvard ville säga något, förklara det på ett bra sätt eller ja på ett bättre sätt än med ett officiellt brev från militären.
Men orden verkade inte finnas. Det gick inte och bilda en mening, han kunde inte ens få ur sig ett enda ord.
Han hörde hennes utbrast och höll hårdare om henne, höll henne närmare sig och slöt ögonen.
Han hörde smärtan i hennes röst, förstod hur mycket hon menade den där mening. Du kan inte lämna mig.
Men han hade inget val.
Han kände några tårar rinna på hans kinder.
"Jag är så ledsen." Viskade han. För han tvingade sig att säga något.
" Jag måste. Jag kan inte komma bort från detta utan att vanära mitt namn, våra barns namn." Viskade han sorgset och smekte henne sakta över ryggen.

Att se honom gråta gjorde det på något vis ännu värre, han var den absolut starkaste personen hon kände som alltid varit en klippa för henne och att se honom sån här gjorde så ont. Ändå visste hon ju att han varken ville lämna eller hade något val, han måste helt enkelt vilket gjorde det så svårt. Varför nu, när de äntligen väntade sitt tredje barn? Hon skakade lite på huvudet, som på nåt tyst sätt försöka få fram att det ju inte var hans fel. Hon borde kanske säga något, men istället klamrade hon sig fast vid honom i en kram samtidigt som hon kände också sina egna kinder bli våta av tårar. Vad hade de gjort för att förtjäna såhär mycket olycka egentligen?
"Du måste lova mig en sak." viskade hon tyst, ville att han skulle lova en hel massa egentligen men visste att han kanske inte skulle kunna hålla det. Och hon önskade så innerligt att han inte behövde åka, men i vilket fall som helst kom tillbaka i tid innan barnet föddes - hon ville inte behöva gå igenom det utan honom. Hon vände upp blicken till hans ansikte igen.
"Kom tillbaka hel", bad hon viskandes, kunde inte med att inte ta med hel. Självklart var hon orolig för att han skulle bli skadad, eller ännu värre inte komma tillbaka alls. Det fick bara inte hända.

Edvard höll henne tätt emot sig och kunde inte förstå.
Om något kunde spräcka deras lyckobubbla var det garanterat detta.
Och han avskydde tanken på att lämna henne och barnen, det var så smärtsamt samtidigt som en otroligt rädsla greppade honom.
Att bli ivägskickad till nått så hemskt? Men samtidigt som alla dessa negativa känslor och tankar snurrade så fanns det även tankar och känslor om stolthet.
Självklart behövde han göra sitt för att skydda sitt land- nått annat fanns inte ens på kartan.
Han hörde hennes ord, och ville där och då lova henne allt och lite till men samtidigt så visste han att löftena han gav kunde inte han helt och hållet själv kontrollera att de skulle hållas.
Kom tillbaka hel. Han önskade inget annat men samtidigt visste han att det var på nått sätt ett tomt löfte.
Men hon behövde det.
"Jag lovar. "Viskade han och pussade henne flera gånger på huvudet.

Sienna ville inte behöva inse det här, även om hon visste att de inte skulle ha något val. Han måste iväg vad hon än ville eller sade, det var bara så - men hon hatade det. Hon ville ha sin älskling hos sig, och nu mer än annars när hon var i det här tillståndet. Men som sagt, vad kunde hon göra?
Och hon visste att han kanske inte skulle kunna hålla det löftet. Men det betydde ändå så mycket att höra det, att ha någonting att hålla fast vid. För det skulle bli tufft, det var hon helt säker på. Istället för att svara lutade hon ansiktet emot hans bröstkorg, drog in hans älskade doft - tänk om hon aldrig skulle få känna den igen? Tänk om han aldrig återvände igen?
Nej, hon fick inte tänka så. Han måste bara komma tillbaka till henne och barnen.

Tiden från det han fått brevet till det att han satt på ett tåg iväg från sin familj kändes som bara en sekund.
Och även till denna dag, där han satt under ett vindskydd mitt i natten så hemsöktes han av det hemska farväl de alla genomgått.
Han hade varit i tusen bitar, hon hade varit förstörd- barnen hade varit förvirrade men också de hade varit förstörda trots att de inte förstått varför.
Han skrev brev varje kväll till henne, och skrev i sin lilla dagbok och veckorna förvandlades till månader och det var ofantligt många som fallit i strid.
Han själv hade varit nära att bli dödligt skadad några gånger men inte berättat om det för Sienna. Utan valde att tacka någon övermäktig kraft för att han hade haft turen att få en chans till- flera gånger om.

Det enda som höll honom uppe var tanken på Sienna och barnen, även det han ännu inte träffat. Och de brev han fick ifrån henne.
Även om han visste att det bara gått några månader så kändes det som år och ingenting indikerade att kriget snart skulle vara över.
Han hade klättrat väldigt fort upp i rang vilket mestadels antagligen berodde på hans namn.
Han visste att hon började närma sig slutet av sin graviditet och han avskydde tanken på att det fanns en chans att han aldrig skulle få träffa sitt tredje barn.
Han höll ögonen hårt slutna och pressade bilderna han hade på familjen mot sitt hjärta och sände varenda kärleksförklaring till dem genom skyn i hopp om att det skulle nå dem.

Den senaste tiden hade det varit väldigt mycket mer spänt men samtidigt också avslappnat och han började hoppas- kanske var det äntligen över?
Han hade skickat hem ett brev ganska nyligen som inte alls hade varit hoppfullt eftersom det just då inte varit hoppfullt men nu. Nu var det kanske äntligen det.
Dagen övergick till natten för att sedan bli morgon igen och han hade varit borta i kanske åtta månader och ville inte stå ut ens en enda dag till.
Och glädjebeskedet kom- hans grupp var de första att få åka hem.
Det hade tagit ungefär ytterligare en vecka innan han satt på tåget på väg hem men han var inte riktigt lycklig ännu.
Samma stund som han fick se henne och barnen så skulle det bli verklighet för just nu kändes det fortfarande som någon dröm.