Everything has change [SV]

Självklart! Enda fanfiction jag ennu följer typ hahah..!!

JA VAD KUL!! jag tänker att antingen lägger jag ut ett kapitel nu eller så skriver jag klart hela historian så lägger jag ut hela fanfictionen (inkl alla tidigare delar) när den är klar, vad tycker ni?

♥ vilket skulle du föredra?

Hela alltihopa som pånytt eller i sträck? Jag är glad i vilket fall men kanske hela så får man som en bild av det igen?

så tänkte jag också

Håller med.

Så bra!

Det finns verkligen ingen ursäkt för att jag inte har skrivit färdigt den här berättelsen tidigare så jag kommer inte ens försöka.
Jag vet heller inte om någon kommer läsa färdigt men jag fick skuldkänslor och kände för att skriva färdigt så här kommer slutet, äntligen, på Everything has changed!
Det som har hänt är att Ginny ligger inne på sjukhusflygeln och Ginny och Harry har bråkat. Dean har betett sig mycket märkligt på senare tid och ingen vet varför. Han verkar vara ute efter att skada Harry, helt oprovocerat. Där vi lämnade Harry sist hade han precis gått in i Gryffindors badrum och stött på Dean, som låg på golvet och såg ut att vara i en hård smärta. Här kommer det näst sista kapitlet!

Kapitel 38

Harrys hjärta stannade i bröstet. Det kändes som att något lagt sig mellan halsen och huvudet och täppt till så att han inte kunde andas. Han kände sig svimfärdig. Paniken dunkade i tinningarna.

Plötsligt hördes ett svagt, brustet jämrande. Dean Thomas' jämrande.

Harry visste inte vad han skulle göra med sig själv. Hans fötter stod som fastlåsta stela kvar på golvet och han kunde inte röra en muskel.

Deans händer fördes mot sitt hjärta, han tog ett hårt grepp om bröstkorgen som för att känna om hjärtat fortfarande slog. Han hade inte fått syn på Harry, som stod fem meter framför honom och pulserade av skräck.

Harry lyckades på något sätt pressa ur sig ett svagt och tunt "D-Dean?" Dean tog ett djupt rivigt andetag och Harry kunde nästan själv känna hur ont det måste ha gjort.

I krängande, långsamma krälande rörelser lyckades Dean vända på sig så att han låg på mage och kunde stirra Harry i ögonen med sina svarta, brännande ögon.
Harry kände hur fasan klättrade upp för nacken på honom och tvingade honom att möta Deans blick.

Det var hemskt. Harry andades i skakiga, korta andetag och det kändes som att hans ögonlock vägde kilon. Det var som om Deans blick försökte förgöra honom, slå ned honom på golvet. Ändå var det något i honom som tvingade sina ögonlock att hålla sig öppna.

Att han kände sig så förfärligt panikslagen bara av att möta Deans blick var helt ologiskt, men det var som om något onaturligt hade satt sig i Harrys bakhuvud, som om pojken framför honom inte längre var den klasskamrat Harry delat skolgång och minnen med så länge, inte den kompis Harry en gång haft.
Harry kunde bara inte tro att Dean kunde få honom att känna något så hemskt.

"Hh..."
"H- Harry Potter..."
Pressade Dean ur sig. Ur honom kom inget mer än en mycket svag väsande röst. Hans käkar var så hårt spända att musklerna i kinden på honom darrade. Ögonen var alldeles blodsprängda.

Förvånansvärt nog kände Harry ett otroligt starkt medlidande för Dean. Han satte sig långsamt ned på knä och hasade sig litet närmare den smärtfyllda pojken framför honom.

På nära håll såg han hur illa Dean mådde. Han luktade förfärligt av gammal svett och något som liknade ruttet ägg, så som ett lik kunde tänkas stinka. Det var som om han var en levande död. Ådrorna i hans armar och hals bultade, hans tänder var pressade hårt mot varandra och hans andning var mycket ostadig och häftig.

"Vad har hänt med dig?" Viskade Harry förskräckt. Han kände det som om hans röst inte hade använts på dagar. Halsen var alldeles torr.

Deans ögon var alldeles kolsvarta. De glimrade inte ens i det gyllene ljuset från de majestätiska kristallkronorna i taket.

Så plötsligt var det som om något ändrades, hans ansikte blev mjukare för en sekund, han såg rentav ångerfull och ledsen ut. Harry satte sig ännu närmare honom, sträckte ut en hand för att klappa honom i håret, visa att allt skulle vara väl.

Allt hade förändrats på en sekund. Alla gränser och faror som bara för en sekund sedan varit så tydliga försvann. Luften blev lättare. Harry tog ett djupt andetag och det kändes som att komma upp över ytan efter att drunkna.

Dean var tillbaka igen. Där var hans ögon, glimrande och fulla av känslor. Lättnaden som såg ut att skölja över honom verkade total.

Som om ingenting skett försvann han igen på en millisekund och bakom hans ögon fanns inte längre någonting mänskligt. Trots att han inte hade transformerats fysiskt hade auran i rummet förändrats totalt. Den som förr hade varit ljus och lätt och full av empati vägde nu ton och tycktes krossa Harry. Han hade blivit tryckt ned under ytan igen.

Dean stängde sina ögon och Harry kunde se hur pupillerna rörde sig hektiskt bakom ögonlocken.

Som från ingenstans fick varelsen, Dean, kraft till att fara upp i sittande position. Han höjde sig till samma höjd som Harry, och allt som skedde näst skedde egentligen på en mikrosekund.

Men Harrys liv gick i slow motion. Plötsligt blev han medveten om alla mekanismer och rörelser inom sig, hur hans hjärta slog, hur hans lungor växte och krympte, tömdes på luft, fylldes på igen. hur blodet forsade genom hans vener, hur hela han skakade.

Dean for upp som ett rovdjur på jakt efter ett byte och tog ett hårt grepp om Harrys bultande hals. Grep sina valkade händer runt hans flämtande strupe och stängde av hans luftväg totalt.

Harry fick panik. Han sparkade och krälade i Deans grepp men ingenting hjälpte. Dean var som en robot. Hans ögon var helt döda, det ljus som en gång funnits där var inte längre kvar. Han var ett monster, som besatt, och kunde aldrig släppa sitt stålgrepp.

Och långsamt blev Harry svagare och svagare. Han såg stjärnor och hans synfält suddades ut av små mörkbruna prickar, tills det ända han kunde se var mörker.

De riviga, djupa, oregelbundna andetagen från Dean snurrade runt i hans huvud, det var det ända han var medveten om, hans kropp kunde inte längre behandla känslan av den genomsyrande ångesten han känt tidigare.

Han såg Hermione framför sig. Han tänkte på hennes tröstande kramar och på hennes fantastiska skarphet, som aldrig kunde mäta sig med någon annans. Hur hon alltid räddat honom och sett till att han varit i säkerhet. Hur hon alltid funnits där för honom, hur han alltid har kunnat ta det för givet, och han visste att hon var en av de allra godaste personerna han någonsin träffat.

Han såg Ron framför sig, med sitt gyllene skimrande hår och sina fräknar. Han kände hans kärlek och kom att tänka på hur han alltid tagit hand om Harry, hur han visat honom trollkarlsvärlden när andra sett ned på honom. Hur han stöttat och hjälpt honom, hur han funnits vid hans sida.

Han såg Ginny framför sig, leende, med sina ljusbruna glittrande ögon och sitt varma ansikte. Han visste att allt skulle ordna sig, allt skulle bli bra så länge hon andades. Det var allt som spelade roll. Harry älskade henne mer än själva livet.


Harry kände sig rofylld och lugn, han visste att det inte fanns något att vara rädd för.

Och så såg han Sirius, hans saknade, älskade gudfar, han såg Dumbledore med sitt silverskägg och sina halvmånsformade glasögon.

Han såg Fred, så lik sina bröder, med lättsam uppsyn och välkomnande varma ögon.

Han såg Lupin och Tonks, och de båda såg så lyckliga och fridfulla ut, deras hud lyste av värme.

Han såg sina föräldrar, med tårar i ögonen men samtidigt oändligt med kärlek, som visade så tydligt hur mycket de hade saknat honom, hur mycket de älskade honom och hur otroligt stolta de var.

Dean släppte stelt och långsamt sina skakande händer ur det hårda greppet och lutade sig utmattad mot en vägg. Han andades långsamt ut. Kände hur kylan i hans hjärta växte, makten i hans ådror forsade mer kraftfullt än någonsin förut, hur ondskan i hans huvud bultade.

Allt var stilla. Allt var tyst. Harry James Potter låg orörlig på golvet, med ett fridfullt ansiktsuttryck, ett leende på läpparna och tårar som fortfarande var varma på kinderna.

Dean var klar med sin uppgift. Pojken som överlevde var äntligen död.



Sorgligt va?
Nu är det bara ett eller två kapitel kvar

OMG, nej!!
HARRY FÅR INTE DÖ!! Jag sitter här och försöker låta bli att gråta, men jag är jätteglad att du uppdaterade!

Helt fantastiskt, otroligt. IT'S BACK! On fire!
Men du. Det skulle bli Harry & Ginny och det är lite svårt nu.. INTE OKEJ