Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Det är du som är ♥ ♥ ♥



Men guu, jizzes! TACK!
Så himla härligt att du tycker om det! ♥



Hehe, ingen fara gummz, vet att du inte alltid kommer ihåg mugglis och vet ju att du vill läsa min FF ♥

Aww, gummz, tack tack tack älskade du ♥

Tack älskade du, ja jag vill ju inte göra mina läsare beskriva trots omständigheterna... Försöker mitt bästa. ♥ Kan inte gör så mycket mer tyvärr, hoppas bara att allas tår ut med det ♥

Studiedag så jag vill ha två kapitel idag att läsa gumman!
SNÄLLA? *puppy-eyes*

Hej guldisar!

Är det fler än Coraline Black som har studiedag eller ledigheter idag? ^^
Eller vill ni kanske bara ha något att avsluta dagen med? Ni ska iaf få två kapitel utav mig idag, ett nu och ett senare ikväll. Kap 32 är ganska långt Eftersom att jag är hemma denna helgen så kan jag nog tänka mig att det kommer upp flera kapitel under helgen Om ni vill ha det förstås?

Hoppas iaf att ni ska gilla detta kapitel även om det leder till något man kanske inte vill...





~Kapitel 32~

Jag vaknar långsamt upp, mitt huvud vilar på Severus bröstkorg. Jag kan höra hans hjärta slå och känna hur hans fingrar pilar i mitt tjocka hår som nu är fyllt utav tovar. En suck undkommer mina läppar och jag drar mig närmre honom.
”Jag kommer sakna dig...” mumlar jag sömnigt, jag har ännu inte öppnat mina ögon. Jag kan känna hans leende, det är som om hela hans kropp ändras när han ler.
”Och jag dig.” viskar han tillbaka, hans fingrar fortfarande i mitt hår.
”När åker du?” frågar jag med hes röst,
”Om en liten stund...” svarar han med den där professor rösten, rösten som är hård och kall, frånvarande. Jag suckar ännu en gång, lägger min arm över hans bröstkorg och begraver mitt ansikte. Jag börjar långsamt att fälla tårar.

”Penelope... Gråt inte.” säger han fortfarande med samma bestämda röst.
”Förlåt...” mumlar jag in i hans bröstkorg och Severus lägger sin arm om mig med handen på min revbenskorg och drar mig så nära han bara kan. Jag försöker kväva tårarna med viljestyrka och lyckas efter ett par minuter.
”Kommer du klara dig?” frågar han när jag ser upp mot klockan,
”Jag... Jag vet inte. Jag vill vara med dig, jag kommer sakna dig och...” Jag ser på klockan, kvart i åtta står visarna på,
”Och..?” frågar Severus, jag ser upp på honom och våra blickar möts.
”Jag kommer oroa mig varje dag för att jag inte kommer få träffa dig igen...” säger jag med så stark röst jag bara kan frammana.

Severus ser oförstående på mig, jag fortsätter att se in i hans ögon med bara några få ögonkast mot hans ljuvliga läppar. Läpparna som för bara några timmar var på mina med het passion och stark iver. Jag minns hur ljuvligt han smakade, hans sträva men samtidigt lena tunga mot mig.
”Penelope, vi kommer träffas. Jag kommer oroa mig var dag att du finner någon mer lämplig.” säger Severus till mig och en rysning färdas ner för min rygg. Blotta tanken på att vara med någon annan än Severus får det att knyta sig i magen på mig.
”Penelope...” viskar Severus och innan jag hinner svara hamnar hans ljuvliga läppar på mina i en lugn, bestämd och ärlig kyss.

Jag slappnar av i kroppen och låter mina sinnen förföras av mannen jag älskar. Känslan av hans läppar mot mina, hans hand på min kind, hans andra hand runt min kropp vilandes på sidan av min bröstkorg... Det är nästan överväldigande vilka känslor jag har för mannen bredvid mig. Hans läppar är bestämda mot mina, som om han måste kyssa mig, som om det är livsnödvändigt för honom. När vi väl delar på oss har en varm pöl samlats i botten av min mage, mina ben känns som gelé och allt förutom han är suddigt.
”Penelope, jag måste ge mig av.” säger han med mörk röst och magin som omslöt oss är förlorad.

”Jag vill inte... Jag vill inte att du ska resa, jag vill inte... Jag vill inte att du ska lämna mig. Inte nu.” mumlar jag och ser honom i ögonen. Regnet fortsätter att falla utanför fönstret och allt ser mörkt, grått och trist ut. Severus smeker min kind med sina kalla fingrar och jag får gåshud över mina armar.
"Jag klarar mig inte utan dig, inte nu. Inte efter mina föräldrar, efter Vingfåle... Jag klarar mig inte utan dig Severus, du får inte lämna mig. Alla lämnar mig alltid..." snyftar jag fram.
”Jag lämnar dig inte. Jag finns alltid hos dig.” säger han och reser sig graciöst från den stora dubbelsängen efter att han get mig en lätt kyss och torkat bort tårarna från mina kinder med sina grova tummar. Jag ser efter honom, följer hans kropps konturer med min blick och förundras över hur vacker han är i bara frackrocken.

Han vandrar bort till det lilla bordet med de två gamla stolarna och plockar upp en bok som jag igår inte såg låg där. Han håller den mjukt i sina händer när han går tillbaka till mig. Severus har samma respekt för böcker som jag, vi är så lika, på så många sätt. Jag sätter mig på sängkanten och ser upp på honom där han står framför mig, nästan lutandes över mig. Det skapar generande bilder i mina tankar när han står lutad över mig på det där sättet, hans bastanta och raka kropp. Hans grova händer som med bestämda rörelser rör vid mig... Penelope, sluta innan du blir illröd i ansiktet. Han räcker mig boken,
”Till dig. Jag kommer alltid att finnas hos dig Duvan.” säger han med den där otroligt sexiga rösten som är både varm och kall, mjuk och sträv, mörk och hes, allt på samma gång.

Jag tar boken i min hand och läser titeln högt.
”Den Vita Duvans Kraft av Nicolai Duchannes...” Jag ser förvånat upp på Severus,
”När...” mumlar jag men innan jag hinner fortsätta sätter han sig bredvid mig,
”När vi var på utflykten, jag hittade den i en liten bokbutik i en gränd. Jag hade varit i en annan tidigare men de hade den inte. Jag visste att du ville ha den, det var den du läste i biblioteket.” svara han mig och ser med mjuk blick på mig, jag ger honom ett stort leende och kramar honom mjukt, han kramar mig stelt tillbaka.
”Så, tycker du om den?” frågar han och om jag inte visste bättre skulle jag säga att han är orolig för att jag inte skulle vara nöjd.

Min hand smeker över det vita omslaget med en guldgul duva inristad.
”Jag var i samma bokhandel efter dig och letade efter den men hon sa att hon inte hade den. Jag ville verkligen ha den, tack Sev.” viskar jag mjukt mot honom och kramar boken mot min bröstkorg.
”Men, hur visste du att jag läste den på biblioteket? Följde du efter mig?” frågar jag försiktigt,
”Jag kan ju inte låta dig gå vilse eller vandra in i fel avdelning av misstag. Det du såg, utav biblioteket, det var endast en bråkdel av hur stort det verkligen är med alla dörrar som leder till nya rum och alla gångar mellan alla hyllorna...” Han ser på mig och ger mig ett utav sina Severus-leenden innan han reser sig från sängen. Min blick följer honom, mitt hjärta varmt från hans omtanke och idén att han bryr sig så mycket om mig. Att han kände ett behov av att skydda mig, vaka över mig, för att inget ska hända mig. Känslan är värmande från hjärtats mitt och ut.

Du har så mycket kunskap Severus, så mycket du vet som jag vill veta, som jag vill lära mig utav dig... Jag tror, att en stor del utav mina känslor för dig är baserade på hur otroligt skicklig och kunnig du är. Kunskap är attraktivt. Hihi, lyssna på dig själv Penelope, en riktig bokmal är du! Jag biter mig i läppen för att hindra fnittret som byggts upp i min hals. Severus tar på sig den stora rocken och kommer sedan fram till mig, jag reser mig upp från sängen och våra kroppar är bara en decimeter från varandra, min blick stiger och möts till slut av hans. Allt fnitter i min hals som bortblåst när Severus försiktigt lossar min underläpp från mina tänders mjuka grepp med sin breda kalla tumme.
”Måste du åka..?” mumlar jag blygt medan min kropp känns ned tyngd.
”Ja, jag måste. Jag kan inte stanna här.” svarar han och ser på mig,
”Okej...”

Vi tar skilda vägar genom slottet, vi möts upp i vagnen som ska föra Severus till perrongen. Jag sitter redan i den när han graciöst kliver in och stänger dörren bakom sig. Jag byter sida och sätter mig bredvid honom. Jag tar fram min axelremsväska där jag har alla mina block och pennor. Jag letar fram porträttet jag målade av Severus. När jag var på rummet och lämnade boken skrev jag en hälsning till honom på pappret. Jag räcker honom pappret och han ser oförstående på mig.
”Jag har gjort den...” mumlar jag generat och mina kinder blir alldeles röda, han studerar tekningen gjord av blyerts.
”Till min Sev, Din för Alltid – Penelope.” Läser han upp med sin vackra röst. Jag älskar sättet mitt namn liksom rullar över hans tunga, hur det låter som ett vackert och otroligt viktigt ord bara för att han säger det.

”Den är underbar Penelope.” viskar han och kysser mig på toppen av mitt huvud med bestämda läppar.
”Det gör mig glad att du gillar den, jag ville ge dig något efter att du gav mig boken. Något, så att du inte glömmer mig när vi inte ses...” säger jag med sorgfylld röst. Resten av resan till perrongen spenderar vi i tystnad. Bara jag och mannen jag älskar, mannen som jag inte kommer få se på länge. Jag har ingen möjlighet att resa till honom på vinterlovet och nästa lov är inte fören detta skolåret är över. Sorgen lägger sig tungt om mitt hjärta och mina axlar sjunker ihop. Hur ska vi klara detta..?

ÅHHHH GUMMAN! Vad håller du på med?!
Det är så himla ljuvligt underbart men ska Snape verkligen åka?!!!!! Han akn ju itne lämna henne! Hon har ju ett och ett halvt år kvar på Hogwarts ju! Hur ska dom kunna klara det?! Asså gumman du skriver så jävla underbart! Jag älskar hur du skriver men detta är så sorgligt, så sjukt bra men så sjukt sorgligt! ♥

Aw, gumman ♥
Förlåt men kan inte avslöja det, då förstörs ju all spänning. Ni får helt enkelt vänta och se ifall de klarar det eller ifall Penelope kanske lockas av närmare frestelser Eller så kanske Snape helt enkelt ger upp Penelope och glömmer bort det hela. Ni får helt enkelt vänta och se gummz ♥

VA?!?!?!?!?!?!??!?!!!???!?!?
Vad ärd et du säger?! Nej men nu får du ge dig, nu kommer jag ju vandra på nålar tiull ajg får veta vad som hädner mellan Snape och Penelope, sluta upp att hålla mig på helspänn såhär!!! Fuskigt ju, du vet ju redan vad som kommer hända med tanke på hur många kapitel du har skrivit klart redan! FUSKISSSSS! Jösses va spännande!!! Vill ha alla kapitel nu ju! ♥

Och, du får itne göra så! Snape och Pene måste hålla ihopä! Dom bara måste! Du får itne splittra doem nu efter allt dom gått igenom tillsammans! ♥

superwesome ♥

Aww, tack ♥

Verkligen jättebra som alltid!

Oh, tack så himla mycket ♥