Sjunde året på Hogwarts

jag såg på Laura "inga problem, jag får ut henne på något sätt lita på det" sa jag och transfererade sen dem hem till huset och pappas arbetsrum. han såg undrande på oss
"Laura vill prata med dig" sa jag lätt och han la ner papprerna och vände sig mot henne
"Jag lyssnar" sa han uttråkat

Jag såg på honom och bad en tyst bön om att hon skulle vara vid liv.
- Har du min lillasyster, Vilma Pevensie?
Hon är 13år och ser ut som jag fast mindre?, sa jag och såg bedjande på honom.

han sträckte på sig och lutade sig tillbaka i stolen och låtsades tänka efter, jag visste att han redan visste svaret
"Namnet låter bekant, kanske." sa han efter en stund "Hur så?" sa han och såg på Laura och jag ville helst slå honom i huvudet men jag låt honom hållas

Jag såg hoppfulllt på honom och hoppades att hon levde.
- För jag vill att du släpper henne isådanna fall, hon är ändå min syster, snälla, sa jag bedjande till honom.

"Varför använder alla ordet snälla när de pratar med mig?" sa min far och såg på mig och jag ryckte på axlarna och tog ner en bok från en av hyllorna
"Du vill att jag släpper din syster om jag har henne? och om jag säger attjag inte har henne då?" sa min far och såg på Laura
"Då ljuger du" sa jag utan att titta upp från boken
"Och hur vet du deT?" sa han undrande
"för att jag kan läsaav dig, du skulle inte göra dig allt detta besvär för att sen säga att du inte har henne" sa jag
"Okej men om jag inte vill släppa henne då?" sa han undrande och såg på oss

- Jag använder ordet snälla för att det låter trevligt när man pratar med en annan person, sa jag och såg leende på dem.
- Så ni menar att hon lever?, sa jag hoppfullt och såg sedan på Voldemort.
- Jag tycker du borde det ändå, jag har faktiskt räddat ditt liv.
Jag säger bara medaljong, så kanske du fattar, sa jag leende till honom.

"det är ett patetiskt bedjande ord" fnös han och ställde sig sen argt upp "så du försöker använda det mot mig" sa han argt
"wow nu lugnar ni er båda två" sa jag till dem och ställde mig i mellan och såg sen på pappa så han satte sig ner
"kan du ite bara släppa henne" sa jag
"nej" sa han och vände sig om och jag suckade
"jag önskade jag skulle slippa göra det här" sa jag och han såg på mig "Yaxley" ropade jag och han kom in i rummet
"jag vill att du byter ut mig mot Vilma" sa jag och min far stirrade på mig
"det kan du inte göra! Jag förbjuder dig" sa han
"vadå? Du vill ju inte släppa henne så då tar jag hennes plats" sa jag och stirrade på honom och han tystnade och verkade fundera och jag väntade på ett svar

- Jag menade inte att använda det emot dig, jag mena bara ett liv för ett liv, sa jag och backade bakåt.
Jag såg sedan på Cara och visste inte vad jag skulle göra.
Jag ville ha tillbaks Vilma, men inte att Cara skulle hamna där istället.
Nej det här fick han sköta och jag hoppades att det skulle ordna sig.

min far fnös och jag undrade vad han tänkte
"Du är villig att byta ut dig mot nån du inte ens känner" sa min far
"Om Laura blir glad så är jag det ja" sa jag enkelt och min far funderade
"Vad vill du att jag ska göra? du vet att jag inte kan låta dig sitta där,jag vill knappast att du ska råka ut för det hon utsäts för." sa han och suckade "Hon sitter i Rodolphus fängelsehåla" sa han och jag nickade och kramade om honom
"Tack" sa jag och kramade om honom och vände mig mot de andra och log "ska vi åka?"

Jag såg ilsket på honom när jag hörde orden "det hon utsätts för".
Men sa inget han hade ändå gett med sig och jag log mot Cara.
- Tack, sa jag med tårarna rinnan de utav glädje och kramade om henne.
- Ja, vi ska åka nu, hon ska inte vara där mer än nödvändigt, sa jag bestämt och vände mig mot Voldemort.
- Tack för att du släpper henne, men jag tyckte du kunde gjort det innan hon är trotts allt min syster, sa jag och tog tag i Cara.
- Transferera oss dit nu, sa jag bestämt och log lyckligt.