Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Det kändes så katastrofalt fel att hon kanske skulle lämna det här. Lämna barnen innan de knappt ens var gamla nog att komma ihåg henne, lämna dem utan en mamma när de antagligen skulle behöva en. Lämna Edvard ensam med dem, hon hatade den tanken. Men hon skulle verkligen kämpa för att det inte skulle bli så, hon skulle göra allt vad hon kunde för att få stanna hos dem. Hon lyfte blicken från MaryLou för att märka hur påverkad Edvard verkade, sträckte försiktigt bort sin hand för att krama hans. På något vis hade hon bestämt sig för hur det än skulle sluta så måste de försöka göra det bästa av det och njuta av tiden - ifall hon skulle lämna dem ville hon inte att hennes sista tid här bara skulle vara sorgsen.

Edvard kände hennes hand och tog den, som om det varit en livboj som hon kastat ut till honom.
Han försökte flytta sig närmare henne vilket var ganska svårt med tanke på barnen men han lyckades i alla fall lägga en hand vid hennes midja och öppnade ögonen och log svagt.
" Du måste berätta för dina föräldrar." Viskade han och såg på henne.

Det hade varit en väldigt tuff period - visserligen hade Sienna måt fysiskt sämre också, men mest på grund av att det var psykiskt jobbigt. Att inte veta någonting egentligen, dem hade ingen aning om hur det skulle sluta. Men läkarna hade åtminstone haft förhoppningar. Hon var väldigt tacksam för deras läkare - han hade varit helt fantastisk emot dem och hjälpt dem hitta en specialist, som idag kommit dit för att avgöra hur bra behandlingen fungerat. Än så länge hade den verkat väldigt bra - saker och ting hade blivit bättre, och sista undersökningen hade han varit riktigt hoppfull. Ändå var hon väldigt nervös nu efter undersökningen, nervös över vad dem skulle få reda på.

Edvard höll Siennas hand i ett hårt grepp och väntade spänt, nervöst nästan så nervös att han var illamående på resultatet.
Veckorna hade varit otroligt jobbiga, de hade varit mycket upp och ned men de hade varit starka tillsammans och behandlingen hade verkat fungerat.
Ingen av läkarna, varken specialisten eller den andre hade påvisat något annat.
Så nog var han hoppfull men samtidigt fanns det en väldig oro.
Det kanske inte hade blivit bättre trots allt.
Han drog in henne närmare sig och la armarna mer om henne och pussade henne lätt på huvudet.
Samtidigt som läkarna kom in.
Specialisten slog sig ned och studerade dem.
" Detta var sista undersökningen för en tid framöver. Och efter intensiv behandling kan jag härmed friskförklara er." Sa han och log svagt.
Edvard hörde orden men kunde inte riktigt processa dem, var hon frisk? Hon var frisk?
När det väl landade så sken han upp och kramade henne hårdare. Ville ha henne så nära som möjligt.
"Men vi kommer behöva göra fler undersökningar allt eftersom för att hålla koll på det hela." Sa han allvarligt och Edvard nickade. Han fick gärna kolla henne varje vecka om det nu behövdes- så länge hon var frisk.
"Och jag vill gratulera. Ni är även gravid." Sa han och Edvard kände hur hjärtat slog hårdare.
Gravid? Han kunde inte riktigt svara på det, eller ens förstå det.

Sienna var väldigt glad och lättad över Edvards stöd, lutade sig emot honom och kramade hans hand. Hon var orolig, osäker, rädd för att förhoppningarna kanske varit falska. De hade hoppats så mycket nu på att det snart skulle vara över, men tänk om det inte var det? Tänk om den här tuffa prövningen inte var över ännu?
Men när läkaren väl börjat prata kändes det som en enorm lättnad - hon var alltså friskförklarad? Hon hade nästan svårt att ta in att det äntligen var över. Hon nickade genast åt det där med undersökningar - så länge hon äntligen var frisk igen fick dem göra vad dem ville. Hon kramade om Edvards hand igen, kom dock av sig av vad läkaren sade och såg på honom med stora ögon - skulle hon vara gravid igen? Det var sannerligen oväntat, men otroligt kul. Hon visste ju att de båda velat ha fler barn, och att det kommit nu kändes fantastiskt. Ett brett leende spred sig snart på läpparna och hon såg snabbt på Edvard, vände blicken till läkaren igen då hon insåg att hon borde säga något.
"Tusen tack, jag kan inte tacka er nog", sade hon glatt, lade sen armarna omkring Edvard för att krama om honom.

Edvard kände hennes armar omkring sig och kramade henne tillbaka men var så paff, så himla chockad att han inte riktigt hade någonting att säga.
Så var otroligt tacksam för att hon sa något till läkarna och de sa adjö och steg ut från rummet.
Först då kunde han vända ned blicken mot sin älskling och kysste henne mjukt.
" Du är frisk." Viskade han och smekte hennes höfter sakta och flinade till.
"Och bär ytterligare ett barn." Viskade han och smekte henne försiktigt över magen.

Det var nästan en lättnad då läkarna gick ut, för då kunde hon ägna sig helhjärtat åt Edvard. Hon besvarade mjukt kyssen och lät höra ett lyckligt skratt.
"Vi ska ha ett till barn", utbrast hon med ett stort leende, hon var lycklig bara över att ha blivit frisk men med det här också? Hon lade armarna om hans nacke.
"Vi får hålla tummarna för att det faktiskt bara är ett den här gången", sade hon med ett litet flin, visserligen hade hon inget emot fler barn så men två på en och samma gång blev ändå mycket.

Han skrattade lågt och kysste henne intensivt, passionerat.
" Vi håller tummarna. "Viskade han och såg på henne med ett brett leende.
" Men om det är två, får vi fyra barn totalt. Men vi kan ta det fjärde senare. " Viskade han flinande och ledde henne mot sägen och bäddade försiktigt ned henne.
"Du måste vila." Sa han och kysste henne igen.

Sienna log stort och besvarade intensivt hans kyss, tröttnade aldrig på dem. Dem var bara alltför härliga, perfekta. Hon skrattade till än en gång, han verkade tänka ganska likt hon själv i alla fall.
"Precis - även om jag föredrar ett i taget framöver", sade hon flinandes, hade väl åtminstone sina gissningar om att hennes första graviditet varit så pass jobbig just för att hon burit på tvillingar. Hon hade inte det minsta emot att bli nedbäddad - men hon tänkte definitivt ta med sig honom i fallet.
"Kan hända, men inte utan min man", viskade hon retsamt, besvarade hans kyss för att dra med sig honom intill sig istället.

Edvard skrattade till och följde med ned i sängen och kysste henne igen. La armarna tätt omkring hennes kropp och log brett.
"En i taget. Jag ska försöka och få din önskan att bli uppfylld." Viskade han leendes och smekte hennes kinder sakta innan han kröp ned under täcket med henne och la sig så nära henne han kunde och lät sina läppar utforska hennes ännu en gång.
Det fanns inget som kunde beskriva hans lycka just nu och han såg på sin älskade fru med lyckliga ögon.
Han hade ingen som helst lust att röra sig ifrån henne, han kunde spendera timmar med henne precis här.