privat mellan Nepflite och Rei Hino

Jane skrattade och sa
- Ja när man snubblar i sådan hastighet så blir kraften i fallet även högre.
Men eftersom vi vampyrer är ganska hårdhudade så får vi knappt någon skråma.

"Det är otroligt" sa han

Jane skrattade och sa.
- Det var bara tur att ingen såg när jag for in i berget, ja förutom den andra vampyren då.

"Var det en annan vampyr där?"

Jane nickade och sa.
- Ja, jag och hon var och sprang tillsammans.
Men det var inte hon som berättade för nyheterna att det blivit ett hål i berget.
Det var en människa.

"Kan du berätta om några intresant saker du upplevt?" Frågade han

Jane log och sa.
- Ja jag reste med Titanic, fick uppleva paniken ombord.
Men jag stannade ombord tills fartyget sjönk och sedan simmade jag till närmaste land.
Det kanske låter hemskt....men jag fick uppleva Titanic förlisning.
Men ett annat var en äldre kvinna som jag var en vän med och jag berättade aldrig för henne att jag var vampyr.
Men den natten hon dog....så dog hon i min famn och jag sa åt henne att jag ville berätta något för henne.
Men hon sa att hon redan visste vad jag var....och att jag inte behövde förklara.
Hade jag kunnat gråta så hade jag nog gjort det, den gången.

"Oj jag beklagar" sa han fast han inte riktigt visste vad han igenligen skulle säga.

Jane nickade och sa.
- Hon hade släktingar i livet...men hon gav alla sina pengar till mig.
Jag tog emot dem för att visa min respekt till henne.
Visst jag är vampyr...men... jag har aldrig ens varit i närheten av att röra innehållet hos en vän.

Han nickade.
"Finns det något du alldrig har gjort som dy skulle vilja göra?"