Life - Lupple & Medi PRS

"Men mormor sa att det kunde vara bra att hålla sig på er bästa sida." Hon log och gick ut. Hon började följa stigen som ledde in mot skogen och såg sig om.
Det hade verkligen blivit höst nu och hon slöt ögonen där hon sakta gick. Löven under henne när hon gick och hon glömde för en minut vem hon var.

Gabriel såg henne när hon gick iväg och följde henne med alla sina sinnen. Han ville gå dit, han ville inget hellre än att vara med henne i detta tillfälle men han låg kvar, helt stilla och försökte få sina tankar på något annat.

När hon kom tillbaka så började hon bära ut all mat, ställde fram de olika maträtterna där folk skulle sitta,
När klockan slog tolv stod K´h vid Gabriels sida och log.
"Så ska du kliva upp Gabriel?" Han log och såg upp.
"Du ser sliten ut."

Klockan tickade, minuterna sniglade förbi och helt plötsligt var mat på de olika borden och han kände igen doften av alla andra varelser. Med en kort blick tittade han upp på Kíh och frustade till. Han hade inte alls någon lust att resa sig upp men han gjorde det och gick mot bordet på tunga tassar. Sammy mötte honom och log. "Ska du skifta?" Frågade han tyst och Gabriel stirrade ilsket på honom men gick mot sovrummet. Skiftade, satte på sig kläder och gick tillbaka ut och intog sin plats.

Olivia slog sig ner och Kíh slog sig ner vid hennes andra sida. Oroat såg han mot Gabriel och såg en ung man sätta sig. Han hade långt ljust hår och såg väldigt vacker ut. Han log mot Olivia och såg sedan på Kíh.
"Ska änglarna komma?" Frågaade han och Kíh nickade.
"Klart de ska."

Gabriel hälsade på de som kom, var vänlig och intresserad. Mi klev ut från huset och log mjukt som en hälsning på de hon mötte och satte sig sedan vid Olivias högra sida. "Andas." Viskade hon mjukt mot Olivia innan hon riktade blicken mot de andra. Det hördes skratt från skogsbrynet och sedan en liten, skimrande kvinna som flög upp och satte sig på bordskanten. Älva. Med ett finurligt leende såg hon på de andra, nästan beräknande. Men reste sig upp och tassade över bordet mot Olivia och neg. "Var hälsad åh du väktare." Kvittrade kvinnan.

Hon drog ett djupt andetag och lutade sig tillbaka innan hon såg älvan. Nickade innan hon såg en ung man med svarta vingar sätta sig lite längre bort. Han log svagt och såg på Gabriel.
"Hej pälsboll." Han log retsamt.

Älvan tassade tillbaka till sin plats och satte sig ned. Gabriel studerade henne, med ett snett flin. Hon kunde anta en annan form- som en människa. Men antagligen var hon som mest bekväm på detta sätt. Han vinklade huvudet mot den som pratade och flinade till. " Åh tyst med dig." Flinade han.

Hon såg på henne och reste henne.
"Jag kan hämta ehm... docksolen. Du synns inte där." Hon såg skamset bort och gick mot huset men K´h såg och hindrade henne.
"Oroa dig inte hon kan göra sig stor. Hon vill bara visa sig liten."
Han ledde henne tillbaka och såg ut över bordet. Det saknades några och han gick tillbaka.
"Jag vill att be om ursäkt." Olivia såg ner och bet sig i läppen.

Älvan såg på henne, fnissade till och flaxade upp med vingarna. Gjorde några varv i luften och i stolen satt en kvinna. " Jag ber om ursäkt väktare, jag menade inte.. Strunt samma. "Tillade hon.
Gabriel blängde lite på henne, älvor var luriga- busiga och han hade en känsla av att hon tyckte att detta var roande. Han såg på Olivia i ett försök att visa henne att hon bara kunde andas. Men Mi var snabbare och tog hennes arm mjukt. "Andas." Viskade hon för att sedan harkla sig. "Vi är här för väktarens skull, vi är skyldiga att vara på vårt bästa uppförande." Log Mi men hennes ton var klar- de skulle bete sig. "Instämmer." Log Gabriel och ganska snart instämde dem flesta att de skulle bete sig.