Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Sienna vände upp blicken till honom då läkaren gått igen, försökte smälta allt det här. Vilket kändes omöjligt. Hur skulle man kunna vänja sig vid tanken av att vara sjuk på det viset? Vid att kanske lämna sin man och barn när som helst? Den tanken kändes nästan värst, tillsammans med rädslan. Rädslan då hon inte hade en aning om vad som komma skulle eller hur allvarligt det ens var. Utan att säga något mer, drog hon försiktigt ner honom intill sig för att lägga armarna omkring honom i en kram, ville aldrig behöva släppa honom igen.

Edvard följde med ned tätt intill henne och la armarna om henne och slöt ögonen.
Gjorde allt för att minnas denna känsla. Att hålla om henne.
" Älskar dig." Viskade han och öppnade ögonen och lät blicken vila på henne.
Hur kunde de få sån otur? Vad hade de gjort för att förtjäna det?
Att veta att hon var sjuk var hemskt, det var en obehaglig smärta i hela hans kropp.
Tanken på att hon kanske skulle lämna dem så tidigt var så skrämmande.
Och barnen? De behövde sin mamma.

Att få vara så nära honom och ha hans armar omkring sig var åtminstone lugnande, och det enda ställe hon för tillfället ville befinna sig på. Hur hade det kunnat bli såhär, varför skulle all möjlig otur drabba just dem? Hade inte de varit med om mer än nog av det redan efter missfallet? Hon kunde tycka att de redan fått sin beskärda del av sjukdom och skador efter dramat efter barnens förlossning.
"Jag älskar dig med", viskade hon tillbaka, lade huvudet emot hans bröstkorg och drog bara in hans älskade doft.
"Vad ska vi säga till barnen?" viskade hon tyst, de var för små för att förstå ännu - vilket i sig gjorde ont, att ifall det gick dåligt skulle de inte ens förstå vad som hänt deras mamma. Men något måste de säga, ifall hon nu måste vila och inte längre skulle kunna vara med ute och leka med dem på samma vis som tidigare.

Edvard svalde hårt och drog henne närmare intill sig och smekte henne sakta över ryggen.
Frågan hon ställde var nästan för mycket.
Det kunde de inte tänka på, han vägrade att tänka på det även om han visste att de egentligen måste tänka på det.
"Låt oss inte tänka på det älskling. Jag klarar inte att tänka på det."Viskade han ärligt och slöt ännu en gång sina ögon och bara höll om henne.

Sienna önskade så innerligt att hon kunde göra något. Kunde på något vis stoppa det här, på något vis lindra det för sin älskade man. Hon visste att de nog borde tänka på det, men ändå var hon lättad att Edvard inte ville det för stunden - med att tänka på sånt blev det på nåt sätt verkligt, vilket hon önskade att det inte vore. Istället lade hon bara tyst armarna mer om honom, kände snart några tårar rinna lugnt nerför kinderna. Hon kunde inte sätta fingret på exakt varför - om det var rädsla, oro för vad som skulle hända barnen och honom, eller att se hur han reagerat på det.

Edvard svalde hårt, kände att hon grät och det gjorde allting så mycket svårare.
Han ville bara trolla bort detta, göra allt bra igen- kanske till och med spola tillbaka tiden och göra allt för att detta inte skulle inträffa men han kunde inte göra något.
Han kände sig väldigt maktlöst och det var nästan värre än allting annat.
Han kunde inte hjälpa henne, inte hjälpa barnen eller sig själv. Han kunde bara vara här, finnas och hoppas på det bästa.
Han pussade henne flera gånger på huvudet och smekte hennes rygg i cirklar.
" Det får bli en innedag idag, med barnen. Jag kan ta hit dem." Viskade han och öppnade ögonen för att se på henne.

Sienna var så innerligt tacksam för honom, för att han fanns där för henne i allting. Vad som än hänt hade han alltid stått vid hennes sida, och det var mer värt än någonting annat - att få veta att hon skulle ha sin klippa med sig i det här, hur det än skulle sluta. Det ingav åtminstone någon slags tröst i allt det här eländet. Hon kramade om honom mer och lyfte på huvudet för att kunna se på honom mer och nickade tyst.
"Det låter som en bra plan", viskade hon tyst tillbaka.

Han nickade sakta och kysste henne mjukt på läpparna för att sedan släppa taget om henne och resa sig upp från sängen.
"Jag hämtar dem." Sa han på vägen ut från deras sovrum iväg till barnens sovrum.
De hade börjat att vakna och han tog upp först den ena sedan den andra och gick in med dem till deras rum och satte sig på sängen och la ned dem mellan sig själv och Sienna.

Sienna besvarade mjukt hans kyss och nickade lätt, för att seadn följa honom med blicken och sucka för sig själv. Hur i hela friden skulle det här sluta? Hon önskade att hon visste så mycket mer än vad hon gjorde. Att hon kunde svara på alla de här frågorna. Då han kom med barnen log hon svagt, MaryLou som fortfarande verkade lite småtrött gosade genast in sig hos Sienna som log lite svagt och lade armen omkring henne.

Edvard studerade dem båda samtidigt som han höll en arm om Rafael som verkade vara på myshumör också.
Hon var så vacker, det såg så rätt ut med henne och deras barn tillsammans.
De borde vara fler, de borde få bli äldre och träffa deras vackra små barnbarn.
Han slängde bort blicken, slöt ögonen hårt och försökte tränga undan dessa tankar för de gjorde bara hennes situation så mycket sorgligare. Så mycket värre.