Kraften (femte året)

Precis som vanligt trollbinds jag av detta kapitel! Det var magiskt och mysigt att läsa.

Jag älskar stunderna Miriam och Snape har tillsammans!
Nu har hon fått veta att Umbridge äntligen har gett sig iväg. Vi får se hur det går, ifall det är fler kapitel kvar.

Ja, vi får hoppas att profetiorna Elvira tog, innehåller goda nyheter. Det är roligt att du vill spinna vidare på det.

Tips:

“Det är någonting som tynger Harry”, sa jag nu till Severus, medan jag förstrött smekte över hans arm.

Ta bort ett ord och ändra meningen på slutet, så det låter lite bättre.

“Det är någonting som tynger Harry”, sa jag till Severus, medan jag smekte honom försiktigt över armen.

I övrigt har jag inte mycket att säga, annat än att jag längtar till nästa kapitel!
Hm... det är bara något jag har fått för mig, men det känns som om hon har glömt bort Snapes morbror. Den mannen nämns i kapite 62l, och det visar sig att kontakten bröts efter att han lärde Snape simma. Vi var överens om att det är något man kan spinna vidare på, och som kommer att komma i "Sjätte året", men jag funderar ifall man kanske ska ge hintar om honom redan nu? jag tänkte, så att man sår ett litet frö inför kommande berättelse.

Vill du inte att hon ska tänka på morbrodern redan här, behöver du inte ta med det. Det var bara en tanke jag fick.

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥

♥♥♥Trezzan♥♥♥


Kapitel 70 - Korp

Den omfångsrika grottan bär många spår av att någon nyligen huserat där. Diverse redskap och kärl, stora som hinkar, ligger i ett av de skumma hörnen. Tjocka djurhudar, klädda med päls, ligger staplade i ett annat skrymsle och strax utanför öppningen, där den magnifika utsikten breder ut sig, finns resterna av en eldstad. Hans vän, halvjätten Hagrid, fick ha sin vistelse här ett tag, när det såg som mörkast ut. Själv har han också bott här i perioder, då klappjakten på honom varit som svårast. Det är tämligen svårt att ta sig hit till fots, trots att man faktiskt kan se konturerna av Hogwarts härifrån.

För en hund är det lättare att i viga språng ta sig fram på de bergiga stigarna. Han har alltid känt sig lättare, mer sorglös och okomplicerad, i sin djurskepnad. Trots att den numera inte ska behövas. Han är rentvådd, fri från skuld. När Albus gjorde sin insats på ministeriet var de helt enkelt tvungna att lyssna.

Han ser ut över dalen, där en svart prick lyfter mot himlen och långsamt blir större. Med stiligt utbredda vingar närmar den sig klippan där han sitter. Hjärtat börjar bulta av förväntan, fortfarande, efter alla dessa år. När korpen landar på en stor sten, en bit ifrån honom, återtar han sin mänskliga skepnad. Kastar tillbaka det mörka håret och ler snett när han nitar fast fågeln med blicken. Den ser dock föga imponerad ut och tar ingen notis om honom. Han slänger en blick ner i den stora vattenpölen bredvid sig, för att vara säker på att den djärva skönheten i vattenytans reflektion finns där.
“Ja, nog är du dig lik, Black. Lika fixerad vid din egen spegelbild som alltid.”
Han rycker kraftigt till, då han ser hennes stilrena ansikte dyka upp bakom sig i vattnet. När han vänder sig om står hon där på klippan, med den vida huvan tillbakadragen över det mörka håret.
“För helvete, Raven.”
Hon ler det där leendet som smälter isen i de blå ögonen och går rakt in i honom. Korpen betraktar dem skeptiskt, innan den avger ett kort, kraxande läte och lämnar dem åt sitt öde. De betraktar dess luftburna färd över dalen.
“Du trodde väl aldrig att jag ändrat skepnad?” frågar hon med spefullt beslöjad röst.
“Man vet aldrig med dig, Raven. Du har alltid varit föränderlig.”
Hennes leende dröjer kvar, men med ett uns av vemod, när hon frågar:
“Apropå fåglar, hur är det nu i ert fenixnäste?”
“Tillfälligt ljusare tider, som du förstår.” Han kan inte ta ögonen ifrån henne, den enda kvinna som någonsin fått honom att förlora fokus. I sin tunna, svarta resmantel med stor huva är hon inte helt olik den vackra korpen. Fri, buren av egna vingar som, närhelst hon vill, tar henne bort från hans verklighet. Lämnar honom i frustration, vånda och en åtrå han aldrig känt för någon annan.
“Du stirrar på mig, Sirius.”
Stormen när deras ögon möts står i skarp kontrast till den stilla junibrisen. Hon ser hans sårbarhet, att det numera finns någon han faderligt vakar över där i nästet, och att denna känsla blivit ännu djupare med åren.
“Jag tänker bara”, säger han långsamt, “att det är en förbannad jävla tur att vi kan lita på dig, Jess.”
“Efter ministeriet hoppas jag verkligen ha förtjänat din tillit”, svarar hon strävt och han ler erkännsamt: “Tack för att du höll ett öga på Harry.”
“Din gudson betyder allt för dig, eller hur?” frågar hon allvarligt och han nickar mot henne:
“Så vakta din tunga när du flyger iväg. Till var det nu är du har din vistelseort.”
“Spela inte så oskyldig, Sirius.” Han kan känna igen uns av aristokratisk högdragenhet när hon knycker på nacken. “Du har vistats på ett antal mindre trovärdiga platser själv. Om jag känner dig rätt, flirtade du säkert med mugglarflickan när hon var hos er. Såg du hennes ärr med egna ögon?”
Han ler snett, uppenbart tagen på sängen:
“Så nyfiken man kan vara. Du vet alldeles tillräckligt redan.”
“Du fann henne tilldragande, eller hur?”
Han rycker på axlarna:
“Snälla flickor har aldrig kunnat få mig på fall någon längre stund. Det vet du bättre än någon annan, Raven. Men som sagt, nu får du hålla tand för tunga. Jag förlåter aldrig mig själv om något händer James son.”
Hon nickar sakta. Mannen framför henne är den ende som någonsin fått komma riktigt nära. Som känner platser i hennes själ ingen annan kan ana, speciellt inte i det liv hon numera lever. Det är därför det kan vara nästan outhärdligt att träffa honom. På mer än ett sätt. Så många minnen. Han sa alltid att hon hade ett val och kunde aldrig förstå hur omöjlig, hur på förhand dömd, hennes situation var.

Men faktum kvarstår att för Sirius Blacks skull kan hon bevara vilken hemlighet som helst. Att hålla tyst om någon mugglare med stulen magi är en petitess i sammanhanget. Betydligt större är vetskapen om att mugglaren har ett ärr som är identiskt med Potters. Hon begriper, mer än någon annan, vilken livsfara flickan svävar i om herren skulle få kännedom om det. Tur att hon är en av de få i årgången som lyckades lära sig ocklumenering ordentligt. Till och med de skickliga, beundrade marodörerna låg långt efter henne. Hon fick lika goda vitsord som Severus.

Så många minnen, som sagt.

De kan fortfarande se korpen sväva över det kuperade landskapet. Med lätthet glider den över tillvaron. Som om gränserna inte existerade. Som om världen inte var en komplicerad plats.

Den svarta konturen avtecknar sig tydligt mot horisonten.



Detta var det sista kapitlet i Kraften. Tack till alla som läst, kommenterat och plussat.

Trezzan
Nepflite
PansyMalfoyParkinson
SweeneyTodd
Viloss
Gabrielle Weasley Lupin
c8aina
YellowFlowers
Nymphie
isabelleh
Ginerva2003
Elzyii
Pride Potter
Mintygirl89
Noraaa_5
MTEL
Annabeth the Chaser
emilyx

Ert stöd har varit den bästa belöning man kan få. ♥

Länk till uppföljaren Prinsen (sjätte året).

Så underbart slut på storyn, om än att det känns sorgligt att ta farväl av den! Roligt att läsa om Sirius och Raven. Det ska bli spännande att läsa uppföljaren. Egentligen skulle jag be dig vara konsekvent. Det vill säga, att du skriver i dåtidsform, som du alltid gjort, istället för nutidsform. Men är det meningen att det ska vara skrivet i nutidsform, blundar jag självklart för det. Får se hur det går för din uppföljare.

Angående Quirinus: Inget att tacka för! Det var ju ett förslag jag hade, och du nappade på det! Det var bara kul att läsa din version av honom.

När det gäller morbrodern: Roligt att du ville så ett frö om honom redan i föregående kapitel. Det var som sagt bara en tanke jag fick, då det kändes som om Miriam hade glömt bort honom. Jag fastnade som sagt vid meningen att det var sista sommaren Snape tilläts träffa mannen.

En sak förbryllade mig dock lite, när du lade till tankarna om morbrodern:

Tids nog skulle jag få veta vad som orsakat dem. Det kändes som om den vetskapen kunde vara nyckeln till mycket annat sorgligt som hänt honom, till exempel varför kontakten med morbrodern brutits. Släktingen, som brytt sig om honom som barn och lärt honom simma så skickligt. De långa skårorna hade en historia och hur mörk den än var ville jag ta del av den, eftersom den hörde till Severus liv.

Om du ser den del av texten som är kursiv, understruken och har fetstil: Hur kan hon veta att Snape simmar skickligt? (Alltså, att han dyker, crawlar, tar sig fram utan svårigheter, etc.) Vi har ju aldrig läst om hur han i vuxen ålder tar sig en simtur, så Miriam borde egentligen inte veta hur skicklig Snape är. Det var som sagt bara något som fick mig att fundera, men du skriver så klart hur du vill. Jag menar inte att lägga mig i.

Du minns kanske att jag hade teorier om Snape och simningen. Annars kan du skicka en uggla, så kan vi diskutera ostört!

Det har varit roligt att följa denna berättelse från början till slut. Vi får som sagt se hur det går i nästa berättelse.

Spoiler från sjätte boken:

♥♥♥c8aina♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥

TACK FÖR KRAFTEN!!!!! Bland den bästa ff jag läst! Du är underbar!!!♥♥♥♥♥

Okej, okej, förlåt igen! Det har varit mycket med universitetsstart etc. som gjort att jag inte hunnit läsa fastän jag har velat dyka ner i denna fantastiska värld sedan jag senast var där. Råkade se att jag alltså har missat så mycket att berättelsen är slut… SLUT!? Hur kan något fantastiskt bara sluta helt plötsligt? – Nu måste jag ju få veta vad som ska hända och hur det ska knytas ihop fastän jag som Jane Austen står fast vid; ”If a book iis well-written, I often find it too short”…

Harry satt i besöksstolen med Umbridges trollstav riktad mot sig och samma trotsiga uttryck i ögonen som när han mött Voldemort.

Bara det att Harry bemöter Umbridge på samma sätt som han gjorde med Voldemort säger ju ett och annat om henne… och även ett och annat om Harry förstås… men ändå…

Du håller väl flickan ordentligt bunden, både fysiskt och till sinnet?”

Det finns ju de som vill hävda att kärlek är ett gift som förgiftar kropp och själ så… hon är ju inte helt ute och cyklar. Samtidigt kan det inte heller, om man utgår från den definitionen, påstå att Snape ljuger när han svarar att han just har det… smart.

“Hon är fängslad för sin egen säkerhets skull”, svarade Severus och jag såg hur han, mycket intensivt, fixerade ögonen på Harry.

Den där blicken måste tala tusen ord. En varning om att om Harry fortsätter yttra sig kan det få ödesdigra konsekvenser för Miriam. För det kanske skulle avslöja att hon inte alls är bunden eller bara ge Umbridge mer värdefull information att gå på om Harry i sitt upprörda tillstånd fortsätter att ifrågasätta Miriams fängsling…

Hon är en mugglare som genom en incident råkat få oerhört starka magiska krafter, vilka hon med sitt ursprung omöjligt kan tänkas behärska fullt ut.”

Umbridge säger att det är för alla deras skull, vilket vi bara genom att känna till hennes karaktär vet är en lögn. Men något slog mig… hon måste ju känna samma sak om alla mugglarfödda också och på så vis även Hermione. För Hermione är ju också en mugglare som besitter krafter som inte hör till hennes ”ursprung”. Vad hon säger egentligen är ju att endast de med trollkarlsblod kan behärska sina krafter fullt ut… Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, mest att jag tänkte tanken.

“Den här skolan måste åter bli en trygg plats”, sa hon milt.

Älskar att den som utsatt skolan för påtaglig fara och torterat elever etc. vill återställa skolan till en trygg och säker plats… hon kan ju börja med att avlägsna sig själv så löser sig nog resten av sig självt…

“England är nerlusat med förrymda Dödsätare och ni tycker att Miriam är en säkerhetsrisk?”

Jag tror vi kan låta Ron tala för oss alla, ”She needs to sort out her priorities,”

Hon log åter ljuvt mot honom och svarade:

Jag blir nästan lite obekväm av att Umbridge ler ’ljuvt’ mot Snape… irk. Tänk om hon… jag tänker inte ens avsluta den meningen, tanken är för hemsk.

Umbridge rodnade som en skolflicka under hans blick.

Okeej… jag är officiellt creeped out… Jag ville inte föreställa mig detta för mitt inre öga men gjorde det och det var hemskt… Umbridge borde verkligen inte ens få lov att existera ens i ett fiktivt universum…

“Visst kan jag det, men dessvärre tar det en måncykel för det att mogna och det finns inget annat tillvägagångssätt, är jag rädd.” Han såg uppriktigt beklagande ut.

Det hade varit roligt om Snape bara gett henne en flaska med lite grumligt vatten och sedan gjort ett tecken mot dem andra eleverna som sedan tvingas dricka och bara börjar berätta världens sjukaste historier… under vad Umbridge tror är veritaserum… haha

“Nå, då får jag ta till andra metoder”, sa Umbridge

Det första som man tänker på när Umbridge säger det är tortyr… väldigt ironiskt om hon skulle använda sig av det när hon nyss ville att skolan skulle bli en trygg plats igen…

Jag darrade i hela kroppen av rädsla och panik och plötsligt hördes ett högt krasande ljud när flera tallrikar började falla från väggen.

Oh oh… bara inte Umbridge förstår att Miriam inte alls är under förtrollning.. Då kan det gå riktigt illa…

“Han har Tramptass!”

Nu ska det bli intressant att få veta hur resten ska yttra sig… för vi vet ju alla vilken vändning det tar i boken. Det ska bli så roligt att få veta hur Miriam sammanvävs i detta och vad som blir the outcome av det hela…

“Tramptass?” skrek Umbridge och såg ivrigt på Harry och Severus. “Vad är Tramptass för något? På stället där det finns gömt? Vad menar han, Severus?”

Umbridge påminner här om ett litet barn som drar sin mamma eller pappa i ärmen samtidigt som dessa försöker föra en konversation… ”Vad sa han?, Vad sa hon? Vem är det? Vad sa han? Vad sa hon? … Komiskt men samtidigt blir paddan exremt irriterande och jag är förvånad över att inte någon dängde till henne med handen. (Inte att säga att riktiga barn som gör sådant går att likställas med den fruktansvärda karaktären som är Umbridge. Barn är barn men Umbridge är… Umbridge och hon är djävulsk).

Vi måste genast försöka kontakta Black och se om han är i säkerhet.
Måtte inte ungdomarna hinna frigöra sig innan Snape kan komma med goda nyheter till de. Om ett liv kan räddas blir jag glad. Jag måste erkänna att jag inte tyckte om att man dödade Sirius i böckerna. Stackars Harry liksom! =( ♥

“Det är vad de tror, ja. Låt oss säga att Orden har sina kommunikationsmetoder. Kom nu, min skatt, vi har ingen tid att förlora.”

Menar han sättet de kommunicerar med patronusar eller har de ett annat knep?

“Min korp”, viskade han skrovligt och sög på cigaretten. “Min diamant … vi kan varken leva med eller utan varandra, kan vi?” [/ı]

Jag läste för fort och missade fotografiet och trodde att Sirius satt och talade till en korp… jag tänkte att det var en annorlunda interpretation av Sirius kärleksliv men okej… Haha glad att jag misstog mig. Glad för kärlek men drar kanske gränsen mellan människa och korp…

[i] “Det tror jag inte, Black”, sa Severus med mycket allvarligt röst, “men nu vill vi faktiskt be dig om just detta. Att stanna kvar där du är, oavsett vad som händer de närmaste dygnen. För pojkens skull.”

Om vid ett enda tillfälle Sirius bör lyssna på Snape så är det här definitivt det. För risken att Harry förlorar honom är för stor. När man bara börjar fundera på det trauma och den sorgen Harry som karaktär måste upplevt i femte boken får jag ont i hjärtat. Tänk att missta så mycket och ändå fortsätta kämpa för det goda. Kärleken övervinner verkligen allting.

“Nåväl”, sa han med ett flin och tände en ny cigarett, “jag ska försöka hålla mig lugn. Ge er iväg och hjälp Harry nu.”

Tycker ändå det är rätt gulligt att Sirius förstår vad det är frågan om och inte rätt ut retar Snape för det utan faktiskt visar någon forma av respekt mot honom. Kanske nu när Sirius vet att Snape har ändrats och bättre förstår sig på kärlek och andra så kan de kanske om inte bli vänner åtminstone tåla varandra.

Kapitel 64 - Beslut

“rektorn gav sig av till skogen med Potter och Granger.

Åh, nej! Undrar hur det hela kommer urarta nu när de har lyckats få med Umbridge ut från skolan in i förbjudna skogen till det ’hemliga vapnet’.

“Vi tar oss direkt till ministeriet!” ropade Tonks

Är det måhända i sådana här situationer man brukar benämna den ungdomliga ivern?

“Ja, ja, jag ska stanna här! Men du måste söka efter Harry även på ditt håll, Snape!”

Hoppas verkligen innerligt att Sirius inte blir uttråkad och orolig och sticker ut ändå…

Kapitel 65 - Skog

Att vara sammanlänkad med honom var en oerhörd trygghet

Även om Miriam syftar till det faktiska rep hon har kring midjan tänker jag också på den själsliga länken dem emellan som också måste fungera som en oerhörd trygghet. Den kärlek som binder de vid varandra med inga mänskliga rep utan osynliga trådar som sammanlänkas med varandra och skapar en länk. En länk emellan två individer som vandrar med varandra på livets väg jämlika i kärlek.

Men den silverskimrande varelse,som uppenbarade sig, var inte längre en hind utan en älva.

Okej, nu dör jag. Sötdöden har tagit mig som offer. Detta var helt underbart att få läsa. Att han genomgått en sådan stark förändring inuti att hans patronus förändrats från något i det förflutna med Lily till det i nuet med Miriam. Det känns som en sorts bekräftande för den kärlek han håller för Miriam och för det faktum att han äntligen kunnat gå vidare från sitt förflutna.

Så strök han mig mjukt över kinden.
“Hinden är med sin hjort”, sa han lugnt [/ı]

Alltså arghh vad fint! Jag gråter typ. Han har verkligen genomgått en förändring sen i början av berättelsen och ja, allt detta är bara ett bevis för det. Sedan är jag väldigt svag för sådana där kindsmekningar. Det känns alltid så ömt och ja, mjukt.

[i] Förundrat kunde vi iaktta hur motgiftet, som han stänkte över bettet, fick den sårade huden att dra ihop sig.

Mäktigt ändå att deras motgift har en sådan kraft! – Ett revolutionerande motgift!

“Vi var många som aldrig ville”, sa hon med en röst som lät liten och skrämd, medan hon tvinnade det långa, svarta håret mellan de smala fingrarna. “Fruktan drev oss att följa Adriana och den Mörkrets herre

Hur ofta är det inte såhär? – Att fruktan och rädsla drivit folk att göra fruktansvärda saker, misstag etc. Titta bara på nazi-tyskland. Många av de människorna blev tvingande in i något, skrämda in i något de inte ville. Sedan blev de kvar att leva med konsekvenserna och mardrömmar som plågar huvudet långt efter att kroppen lämnat platsen.

“Och … förlåt för gångna tider.”

Förlåtelse är något av det vackraste jag vet. Det känns fint och värdigt att hon fick lov att be om förlåtelse även om hon själv kanske inte var aktiv i handlandet. Men hon fick lov att tvätta rent sitt samvete och en möjlighet att få lov att gå vidare i tanken och öppna upp för ljuset i livet ännu en gång.

Jag nickade sakta och tänkte på att svartälvorna faktiskt också hade gett mig mycket.

Allt är inte enbart av ondo, för det mesta kommer något gott ur det.

Så vände de sig långsamt mot varandra och viskade samtidigt:
“Profetian.”

Kan det bli mer spännande än såhär? – Rös.

Kapitel 66 - Förutsägelse

eftersom den talade om något som ska komma att lindra i detta krig.

Intressant… kommer alltså detta motgift dem skapat kunna lindra många av dem skador etc. som kommer med kriget? – Hur många liv kommer det rädda och vad kommer det att innebära egentligen för den goda sidan av striden?

Det var minst sagt otroligt, men samtidigt svårt att helt ta in. Vad i all världen kunde det betyda att det hos älvorna fanns en profetia som tycktes syfta direkt på mig, Elvira och essensen?

Ville så gärna citera hela profetian för att jag tyckte att den var så bra skriven och spänningen är enorm. Men det ska bli så oerhört spännande att få veta hur detta kommer utspela sig. Hur den kommer te sig i ’verkligheten’. Som sagt vad kommer detta att ha för betydelse för slutet? – Argh, spännande!!!

Redan ljuset mellan de glesnande stammarna mot Hogwarts gjorde mig övertygad om att Severus hade haft rätt. Vi kom vandrande på marken, som låg stilla igen efter den oroliga natten. Pärlorna av dagg vilade nu orörliga på växtligheten, som inför en ljus högtid.

Jag gillar hur man redan här kan smaka på den ljuva sötman av seger. Hur underbart det är beskrivet. Särskilt den sista meningen… fantastiskt fint formulerat!

Detta var ett slott i seger.

Ett slott i seger låter förvisso fantastiskt, frågan är bara till vilket pris? – Vad hände innan segern var vunnen? – Vilka fick sätta sina liv till? Vem skadades?

“Sannerligen inte”, viskade han med en blick mot det gyllene slottet. “Jag förstår inte hur jag ska kunna hålla mig på avstånd från dig längre.”

Ah, vid sådana här tillfällen önskar man att det inte vore så förbannat komplicerat med dubbelspion akten etc. För jag shippar dessa två så hårt och jag vill inget mer än att deras kärlek ska få blomma ut till fullo och få leva utan hämningar i alla dagar.

Kapitel 67 - Framtid

Tänk om jag hade förlorat min bästa vän häromnatten, när hon och de andra kämpade mot Dödsätarna på ministeriet?

Just det jag tänkte på innan med slottet i seger. Även om den goda sidan vinner en strid är den inte ofta utan förluster. För Miriam är tanken oumbärlig att hon skulle kunna ha mist sin bästa vän och detta träffar något i mig. Tänk vad många som i krig – även på den vinnande, goda sidan, förlorar människor de älskar med varje sekund. Bästa vänner, älskare, släktingar… Krig är aldrig barmhärtiga för någon sida. Den kollektiva vinsten kan också vara upphov till en individs totala förlust.
Tänk vad lyckligt lottad man är som lever i ett land i fred.

“Och Sirius är rentvådd!” fortsatte Ron,

Låt mig bara ta en stund för att få utbrista ett HALLELUJAH!!! AH, YES, denna historia var redan fantastiskt bra och jag trodde inte den kunde bli bättre men ack, det lyckades!

“Inte Filch”, sa Ginny med ett fniss och sänkte rösten: “Han säger att Umbridge var det bästa som någonsin hänt Hogwarts.”

Man måste ändå tycka lite synd om Filch och känna lite sympati. För man kan inte ha ett roligt liv om Umbridge är det bästa som hänt en…

Kapitel 68 - Klot

“Ni ska få sota för det det här”, sa han lågt med hårt knutna händer. “Ni ska få betala för det ni har gjort mot min pappa.”

Lite sorgligt ändå hur missriktad Malfoys ilska är… för det måtte väl ändå vara Lucius själv som satt sig i den positionen. Han som frivilligt tagit mörkrets märke och handlat i dess namn. Inte Harry och Miriam. Handlingar har som känt konsekvenser…

“Jag har den första delen.”

Alltså… spänningen trappas upp och egentligen brinner mina ögon av trötthet men jag kan inte sluta läsa… jag bara måste få veta hur det har ska urarta sig!

Kapitel 69 - Solljus

Jag hade bestämt att hans hud skulle bli kysst tusenfalt mer än den blivit misshandlad. Även om ingenting kunde suddas ut, var min förhoppning att den kärleksfulla beröringen skulle lämna lika synliga spår i hans själ som ärren på hans kropp.

Detta förtjänar lite extra uppmärksamhet för att tanken är så himla vacker. Att man genom kärleksfulla handlingar sakta men säkert kan hela gamla sår och ärr. Att man kan märka någon i själen med kärlek.

“Våga inte tycka synd om henne.”

Jag tror jag vågar tycka en aningens synd om henne nu. Kanske för att jag inte har en Snape som ber mig att inte göra det. Men jag tycker mest att det är tragiskt och sorgligt att någon inte kan uppleva kärlek, vänskap och glädje kanske på grund av en traumatisk barndom eller en naturlig avsaknav av känslor till efterföljd av en psykisk åkomma.
Tänk er att leva ett liv med ett hål inom sig, ett hål där själen borde vara men inte finns. Ett helt liv utan kärlek – är det ens värt att leva om inte för just det? – Jag menar inte bara romantisk kärlek utan all typ av kärlek. Kärleken jag ser varje dag värmer mig och jag hade inte kunnat tänka mig ett liv där jag inte var kapabel till känslan.
Tänk att vilja välja ondska? – Vilken tragisk människa. Vilken sorglig typ och ja, jag tycker synd om den människan.

Kapitel 70 - Korp.

“För helvete, Raven.”

Okej, så Sirius pratade tekniskt sätt med en korp innan… vilket känns betryggande – varken jag eller Sirius är på gränsen att bli galna…

Tur att hon är en av de få i årgången som lyckades lära sig ocklumenering ordentligt. Till och med de skickliga, beundrade marodörerna låg långt efter henne. Hon fick lika goda vitsord som Severus.

Har jag missat något? – För jag kan inte minnas henne från tidigare… Oavsett blev jag sjukt intresserad av att veta mer och framförallt vad hennes ’förbannelse’ är. För hon verkar ju inte kunna slå sig ner utan ständigt vara i rörelse… på flykt.





SLUT? Redan!? Detta får bara inte vara sant! Jag hoppas och ber att du skriver en uppföljare för vi måste ju få veta vad som händer föröver. Vi har ju bara precis börjat på denna resan!
Oavsett, tack för denna fantastiska berättelse. Den har skänkt mig mycket nöje, humor, och lugna stunder. En underbar undanflykt i vardagen!
Tack för allt.

Ett privilegium att få en tjuvtitt. Nu är det äntligen helg för mig! Åååh vad jag ska läsa. ♥

♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥

Tagga gärna mig då om och när fortsättning kommer.
frivilligt naturligtvis.

♥♥♥Nepflite♥♥♥