Att tvingas välja (1:a generationen)

Mer.

Åhhhhh vad är det som har häääääänt??? *sliter mitt hår*

SNÄLLA JAG VILL HA MER, jag typ spricker av längtan!

Er väntan är över. Har nedan följer svaret.
Kapitel 50
Vi har varit på middag hemma hos någon av Averys pappas vänner. Det var en tryckt stämning och jag var den enda som inte förstod varför. Alla satt som om de satt på nålar. Blickarna runt bordet var nervösa och samtalet flöt inte riktigt på. Det påminde mer om en upprepande radio istället för flytande vatten. Orden var kalla. Någonting ska hända. Eller så har det redan hänt.
- Det där kallar jag verkligen en lyckad middag, säger jag ironiskt.
- Jag tyckte inte att det var så dåligt, säger min svärfar och häller upp varsitt glas whiskey till oss alla.
- Jag håller med pappa, säger Avery.
Jag tittar på dem. Det syns mycket väl att de båda ljuger men jag säger inte emot dem. Vi sätter oss ner i varsin del av soffan och sen är det som om stämningen från middagen har följt med oss hem. Ingen säger något. Averys pappa sveper whiskyn och tittar sen ner i sitt tomma glas.
- Jag tror att jag går och lägger mig. Ha inte ihjäl varandra nu, säger han.
Jag vet att han menade det på ett skämtsamt sätt men blicken han ger oss innan han lämnar salongen helt får mig att inse att det även låg lite oro i hans ord. Avery har redan tömt sitt glas, själv har jag bara smuttat på mitt, och går mot dryckesvagnen. Jag ställer ifrån mig mitt glas och går runt lite i rummet. Stryker handen över soffans ryggstöd och tittar lite extra på tavlorna.
- Ut med det Claire. Vad vill du säga? frågar Avery.
Han står med ryggen mot mig men jag är inte särskilt förvånad över att han känner mig vid det här laget. Vi har trots allt varit gifta i tre år.
- Den där middagen var verkligen hemsk. Har det hänt något? Eller kommer det hända något? frågar jag.
- Det angår inte dig Claire, så det är ingen idé att du frågar, säger han.
Jag fnyser. Om han verkligen tror att det där kommer tysta mig så känner han mig uppenbarligen inte så väl som jag trodde.
- Har det med Voldemort att göra? Vem vet, han kanske ska välja ut sin efterträdde och vem skulle inte vilja ha platsen som magivärldens hemskaste trollkarl? Eller håller ni på och planerar en stor plan mot att ta över ministeriet? Det kan vara vad som helst egentligen, för ni gör ju allt som han säger åt er. Om Voldemort bad dig hoppa, skulle du då fråga hur högt? frågar jag.
Avery tittar på mig över sin axel.
- Håll tyst Claire. Snälla, håll bara tyst, säger han.
Okej, nu vet jag att jag är nära. Jag står nu bara ett par steg ifrån honom.
- Men det är ju sanningen Avery. Ni är alla livrädda för honom. Det ni tror att ni visar när ni möter honom, det är inte respekt. Det är rädsla. Helt öppen och naken rädsla. Och det är orsaken till varför han har er och låter er göra hans smutsjobb. Han är ju inte dum, han vet att han kan säga åt er vad som helst för ingen utav er kommer säga emot. Och återigen, det beror inte på respekt, det beror på rädsla. Eller ja, i Bellatrix fall så är det mer en förälskelse. Jag undrar vad hennes herre skulle säga ifall han fick höra det, jag menar, kärlek är väll bara för dumma häxor. Äktenskap är ju bara ett tecken på lojalitet, säger jag.
Avery tittar på mig. Han går fram mot mig med snabba steg och tar tag i min axel. Med en otrolig styrka trycker han mig mot väggen och håller sin stav mot min hals. Jag håller andan. Averys ögon är mörka. De ser inte ens ut som ögon. Bara svarta hål.
- Jag sa håll tyst! skriker han.
Avery andas andfått och jag kan se hur pulsådern pulserar med snabba slag på hans hals. Det här är exat samma sak som hände i biblioteket på Hogwarts för fyra år sedan. Han trycker till och med sin stav mot samma ställe som Evan gjorde.
- Så det är så här din mörka sida ser ut. Jag undrade faktiskt när och om jag skulle få se den. Är det nu du dödar mig Avery? Är det nu det händer? frågar jag svagt.
Han svarar mig inte men håller mot kvar mot väggen. Jag känner hur en ensam tår rinner ner för min kind.
- Döda mig. Döda mig precis som du lät vår son dö, säger jag.
- Jag dödade inte Theo! Sluta säga att jag dödade honom! skriker Avery och släpper till min förvåning taget om mig.
Han drar fingrarna genom sitt hår.
- Du satt intill hans säng och lät honom dö, skriker jag.
- Botaren sa att det inte fanns någonting som jag kunde ha gjort. Det fanns inget som kunde ha hindrat det. Ingenting. Så sluta behandla mig som ett monster som tog din son från dig. Bara sluta.
- Jag förlorade min son. Så klart att jag är arg, ledsen och förbannad!
- Jag är också arg, ledsen och förbannad. Du var inte Theodors enda förälder. Jag förlorade också min son den kvällen. Men till skillnad från dig så ville jag att vi skulle sörja honom tillsammans. Jag saknar honom också. Jag är också arg över att det hände men din ständiga påminnelse om att jag dödade vår son har gjort det väldigt svårt för mig att sörja honom. Varför tror du att jag aldrig är hemma? Varför tror du att jag sover i gästrummet? Allting är för din skull. Så att du ska slippa se mig. För jag har sett hur dina ögon blir när de tittar på mig. De blir fulla av smärta och jag vet att det är samma smärta som du kände den kvällen. Jag känner igen den där smärtans så himla väl, för jag känner den också. Jag saknar vår son lika mycket som du gör. Jag har till och med besökt botaren. Flera gånger sedan Theodor dog så har jag dykt upp på botarens tröskel och frågat ifall det fanns någonting som jag kunde ha gjort för att förhindra det. Men han lägger alltid bara en hand på min axel och skakar på huvudet. Vi kunde inte ha räddat honom Claire. Det fanns inget vi kunde ha gjort, säger Avery.

Det har regnat i flera dagar nu. Men inte så mycket som det gör i kväll. Jag plockar upp mitt paraply ur väskan och fäller upp det. Avery gav mig paraplyet i födelsedagspresent förra året. Det är svart och gjort i spets. Jag älskar det. Åskan mullrar i kanterna och jag förstår att det kommer bli ett hemskt åskväder i natt. Hoppas att Theodore kommer kunna sova trots ovädret. Jag kan aldrig sova ordentligt när jag vet att han ligger i sin säng och är orolig. Avery säger att jag är mesig, att han behöver lära sig att kunna somna om själv. Jag skyller på mina moderliga instinkter. Jag mår som bäst när jag är intill min son. Men just ikväll så är det Avery som är hos honom. Han ville ha lite far och son tid, så jag passade på att åka in till Diagongränden för att handla nya kläder. Det lyser i alla Herrgårdens fönster och den ser varm och inbjudande ut, vilket den inte gör särskilt ofta. När jag sätter min fot på trappan upp till entrén hör jag ett kraxande ljud. Jag lyfter blicken och får syn på en korp. Han sitter på ett av fönsterblecken och tittar på mig. En lätt rysning går igenom mig och hans blick får mig att känna mig väldigt illa till mods, så jag skyndar mig in. Det är tyst. Klockan är lite över halv åtta, så jag förstår att Mrs Parker är i köket och gör klart middagen. Jag känner mig glad över att vara hemma igen och känner hur det nästan kliar i fingrarna över att få röra vid min son. På lätta fötter går jag upp för trappan och genom korridoren. Dörren står lite på glänt och jag tittar in. Avery sitter i gungstolen intill vaggan. Han sover. Jag ler och smyger fram. Theodore sover också. Han ligger fridfullt med slutna ögon och det små fingrarna är böjda i små knytnävar. Men någonting är fel. Jag tar ett steg fram och känner hur paniken får tag i mig. Theodor andas inte. Hans läppar är svagt ljusblå.
- Avery! skriker jag. Avery!
Min man vaknar med ett ryck och tittar förskräckt på mig.
- Vad är det?
- Han andas inte, snyftar jag.
Averys ansikte blir likblekt och han lämnar snabbt rummet. Jag lyfter försiktigt upp Theodor. Han känns lättare. Någonting rör sig utanför fönstret och när jag tittar dit får jag syn på korpen. Den tittar på mig ett par sekunder innan den brer ur sina vingar och flyger iväg. Jag faller gråtandes ner på knä med min sons livlösa kropp mot mitt bröst. Han är död. Han är borta. Min son är död.
_______________________________________
Nästa kapitel är the Big Finale, som sedan följs utav en kort epilog. Jag hoppas att ni gillade det här kapitlet, kommentera gärna! :*

Åh herregud vad jag grinar. ;_;

Antar nästan att Theo dog i spädbarnsdöd eller något, och omg allt är Claires fel, allt är hennes fel. Tack vare henne så har Avery gått och blivit själlös och hatisk, skyller fan allt på henne, stackars Avery. Kan dom inte bara älska varandra igen och leva lyckliga för alltid. Remus kan dra åt helvete för han har inte brytt sig de senaste fyra åren ändå.

Tror verkligen inte att Remus kommer att komma tillbaka i the big finale, men längtar trots allt till den för jag har ingen aning hur det här kommer sluta, det kanske inte ens slutar lyckligt. ._. ♥

(Men jag kommer i alla fall inte få sluta läsa det du skriver! ♥ )

Neeeeej snälla sluta aldrig skriva! Ser dock framemot "finalen" hihi.

Jamen jaha. Var han snäll ändå.

Har inga ord för hur bra du skriver. ♥

ja mitt huvud funderar just nu på vad som kan va the big finale

OMG!! förvåningen!!!
Hm. Tycker forrfarande inte om Avery dock. Men saknar inte Remus. MEN JAMES!! Hur kan hon bara ha dumpat sin bästa vän??

Har en on föraning om vad finalen kan tänkas vara, och är det så så kommer detta slutet vara jobbigt

Så jävla bra. Skriv mer!