Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Sienna såg på honom, lite förvånad men på nåt sätt var man väl ändå alltid lite nöjd när man fick stanna kvar i sängen lite extra länge. Även om hon redan varit där länge.
"Borde jag byta om först?" frågade hon, om det var en kontroll var det ju inte särskilt nödvändigt kanske. Men hans oroliga blick och att han ens skulle dyka upp med så kort varsel kändes något oroväckande. Även om hon inte alls förstod varför - vad skulle vara fel? Barnet var ju redan förlorat, och även om hon haft lite ont hade hon trott att det var helt normalt.
"Varför skulle han då komma med så kort varsel?" frågade hon, lite förvirrad men ännu inte särskilt orolig - tanken att det skulle vara något med henne hade inte slagit henne ännu.

Edvard såg på henne och smekte hennes kind lätt.
"Nej det behöver du inte." Sa han och pussade henne lätt på pannan.
" Han hade väl mycket på schemat idag." Sa han tyst, han hade ingen aning egentligen bara att han hade otroligt dålig känsla av detta.

De satt en stund i tystnad, han höll hennes hand och snart var deras butler där för att berätta att de hade besök och sedan stod läkaren i deras sovrum.

Sienna log mjukt emot honom, än en gång glad över att ha honom hos sig - han var alltid så perfekt stöttande och positiv, vilket hon älskade. Hon kramade lätt hans hand och flätade ihop deras fingrar, satte sig mer upp i sängen och såg upp då läkaren kom in i rummet. Han hälsade genast på de båda men hade en orolig min, vilket bekymrade henne - hon förstod inte alls vad det var frågan om.
"Som ni vet tog jag ju några blodprover förra veckan för säkerhets skull och skickade till analys. Jag fick svaret nu, och jag är rädd att jag har ganska dåliga nyheter", sade han och Sienna kramade lätt Edvards hand, genast rädd för att det skulle bekräfta hennes farhågor om att hon inte längre skulle kunna få barn.
"Det visade sig att anledningen till att ni förlorade barnet var att Sienna har cancer", förklarade han lågmält och Sienna kunde först inte annat än att stirra på honom. Cancer?

Edvard hälsade vänligt tillbaka på läkaren för att sedan lyssna respektfullt.
Han höll Siennas hand hårt, nästan krampaktigt och när han hörde orden som läkaren sa kunde han inte tro det.
Han var i total chock- vad hade hon?
Men samtidigt som chocken nästintill paralyserade honom så kändes det som nått mörker omfamnade honom inifrån och ut, nästan slukade honom.
Var hon sjuk? Var det allvarligt?
Han försökte finna sin röst, försökte finna någonting att säga men han bara stirrade.
Han vet inte hur länge han bara satt där men tillslut lyckades han yttra några ord.
"Ursäkta va?" Var orden som kom ut ur hans mun. Han kunde inte tro det, han ville inte tro det.

Läkaren såg sorgset emellan de båda och nickade tyst.
"Jag är ledsen. Det är svårt att säga hur allvarligt det är, men eftersom det redan verkar ha börjat spridas i blodet så ska vi nog räkna med lite allvarligare. Men det är omöjligt att säga om det går att bota eller hur stora chanser hon har", förklarade han tyst, suckade lätt.
"Vi håller på och testar det lite mer, men det var egentligen allt som jag ville säga om ni inte har några frågor", sade han, och Sienna hittade åtminstone där något hon kunde svara på och skakade lätt på huvudet. Hon kände sig minst sagt chockad - hon kunde knappt ta in vad läkaren precis sagt. Cancer. Det var det sista hon väntat sig, men samtidigt nästan det värsta - av läkarens ord hade det inte sett alltför ljust ut, och konstigt nog var det inte rädsla för sin egen skull utan för sin familjs. För hur det skulle bli för barnen och Edvard. Om hon inte klarade sig, skulle barnen ens vara gamla nog för att komma ihåg sin mamma?

Edvard såg på läkaren, och orden fick hans chock att släppa och ren och skär ilska tog kontroll istället.
Han ställde sig upp i samma stund han släppte sin älsklings hand och stirrade på läkaren.
"Ni vet ingenting, ni ska testa lite mer? Det du ska göra är att ringa hit varenda expert i detta område som finns i världen om det så är från de yttersta hörnen på vår jord som ska bota min fru. Förstår du?" Sa han upprört och kände nästan för att skrika.
Detta var en mardröm. Detta fick inte hända- hans älskling- sjuk? Han vägrade att acceptera det.
"Kosta vad det kosta vill. De ska ta sig hit gärna igår." Fräste han och började vanka av och an i rummet.
Det var det enda alternativet- bota henne.

Läkaren såg på honom och nickade genast, egentligen inte särskilt förvånad av hans reaktion - tvärtom förstod han den ganska väl.
"Självklart, jag ska leta upp de bästa jag kan hitta", sade han - han hade hjälpt dem en hel del och önskade också han att kunna hjälpa dem så mycket det bara gick för att kunna rädda Sienna. De hade redan varit med om mer än tillräckligt.
Sienna själv kände det närmast som om tankarna stod still men ändå rusade i ilfart - hon visste inte vad hon skulle ta sig till, göra, ingenting. Det gjorde ont i hjärtat att se hur Edvard reagerade, se hur han var så mån om att rädda henne - det var fint att han brydde sig så, självklart, men det gjorde ont då hon förstod hur rädd han måste vara för att förlora henne. Men på ett vis gav det henne också något att tänka på, något att rikta in sig på att göra, föröska lugna honom lite. Hon reste sig upp och gick tyst fram till honom för att krama hans hand.

Edvard såg på honom och var långt inne tacksam över hur bra han förstod. Att han tänkte sitt bästa för att ta hit experterna.
Det betyder mer än mycket annat just nu.
"Under tiden, finns det nått vi kan göra? Nån ting som kan hindra det?" Sa han tyst och såg på läkaren och kände sedan sin älskling hand och den var underbar.
Han ville inget hellre än att krama om henne, att hålla henne. Att kyssa henne men att hon ens stod upp ökade bara hans oro.
Hon om någon behövde vila.
Han ledde tillbaka henne till sängen och bäddade ned henne, ganska bestämt.
Han ville göra något för att ändra allting men det fanns inte mycket han kunde göra så han satte sig bara på sängkanten och höll hennes hand.

Läkaren skakade lite lätt på huvudet åt honom, önskade att han visste mer och kunde göra mer än vad han kunde.
"Vila är nog det enda jag vet ni kan göra. Jag har ingen större erfarenhet inom ämnet, men så fort jag ringt och hört mig för så hör jag av mig igen", svarade han tyst men vänligt för att sedan ursäkta sig och dra sig undan ur rummet igen - han skulle ha att pyssla med och ringa runt, och de hade då ingen tid att förlora för det.

Sienna var först nära på att protestera då han bäddade ner henne igen, men fann att hon inte hade hjärta till det - hon visste att han gjorde det av oro. Och det hade han all rätt till, medans hon faktiskt gärna lät honom hållas. Han kunde kanske behöva känna att han åtminstone gjorde något, och om hon då fick bara vila och ta det lugnt för att lugna honom så fick det gå. Sen hade ju faktiskt också läkaren sagt att det vore bra. Då läkaren gått ut kramade hon hårt hans hand.
"Vi ska ta oss igenom det här", viskade hon. På ett eller annat sätt måste dem det - hon ville inte lämna dem, bara tanken på det var hjärtskärande.

Edvard följde läkaren med blicken när han gick ut från rummet för att sedan låta den vandra tillbaka till sin älskling.
Han såg på henne och smekte hennes kind försiktigt.
"Du måste vila." Viskade han.
Det kändes som om dessa två hemska händelser, barnet och henne som om det bröt sönder allt inom honom.
Smärtan var nästintill outhärdlig.
Att de skulle ta sig igenom detta tillsammans ville han svara på, han ville säga några rätta ord men han kunde inte.
Orden fanns inte i hans huvud för han såg bara alla möjliga hemska scenarion framför sig.