Kraften (femte året)
Forum > Fanfiction > Kraften (femte året)
Användare | Inlägg |
---|---|
Mintygirl89
Elev |
Åh, så underbart detta kapitel var. Alvina ber om ursäkt för gångna tider. Nu minns jag henne inte riktigt superbra. (Mitt minne är bra, men lite kort! )
Jag tror jag vet vilken bok hon syftar på i början! Spoiler: Tryck här för att visa! Nu har Miriam fått höra om profetian, även om hon inte vet vad den handlar om. Jag hoppas hon får svar, och att de kan rädda trion, Ginny, Elvira, Neville och Luna! Sirius är i alla fall förvarnad, så jag hoppas han lyssnar. Men... Sirius är Sirius, så vem vet vad han hittar på! Jag längtar till nästa kapitel! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 17 aug, 2019 21:17 |
Avis Fortunae
Elev |
♥♥♥Viloss♥♥♥
Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Mintygirl89♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! Min man säger att han har copyright på Gorgelmorfen och att han förväntar sig att det blir många kommentarer om just den! Fortfarande är han övertygad om att om att den är berättelsens huvudperson, och inget jag säger kan ändra på detta. Nåväl - Gorgelmorfen tror nog också att den är huvudpersonen … Kapitel 66 - Förutsägelse Genom årtusenden har de varelser, som vandrar på jorden, blickat upp mot himlavalvet. Stundom har de endast fascinerats av dess skönhet, men naturligtvis har det inte alltid stannat vid detta drömmande betraktande. Olika släkten av varelser har alltid, vid olika tidpunkter i historien, försökt finna mening i himlakropparnas gåtfulla men regelbundna rörelser. “Vi kentaurer iakttar vanligtvis himlavalvet för att finna de stora förebud som ibland visar sig där”, sa Bane kärvt, “och under det senaste decenniet har det visat allt tydligare tecken på en kommande strid. Genom att bränna till exempel malört och malvsöta kan vi försöka förutspå ungefär hur snart den kommer att bryta ut, men vi kan aldrig vara fullständigt säkra på att vi tyder tecknen rätt.” “Sannolikheten blir större om tecknen sammanfaller med förutsägelser, som andra sorters varelser fått ta del av”, inföll Alvina med ett högtidligt uttryck i ansiktet. “Någon sällsynt gång händer det att en av oss får ta emot och uttala en profetia - oftast om den har ett visst samband med vårt släkte.” “Och det bar sig inte bättre än att jag var närvarande när profetian uttalades hos älvorna”, fortsatte Bane. “Den handlade om mörkrets tid och den strid som ska komma, men ingav ett visst hopp … eftersom den talade om något som ska komma att lindra i detta krig. Människor, ni har onekligen räddat mitt liv i natt, och det är min skyldighet att tacka er. Ni ska få ta del av profetian som kom till min och Alvinas kännedom, när älvorna slutgiltigt lämnat den mörke trollkarlen.” “Det var alltså ni som fick den till er?” frågade Severus lågmält, i det han vände sig till Alvina. Hon nickade: “I somras kom den till mig och sedan dess har vi funderat mycket över vad det kan tänkas betyda. Vissa av mina systrar tror på den, andra inte - men Bane var den ende som hörde den uttalas vid det tillfället.” “Du avviker ständigt från din flock”, sa han strävt och såg resignerat på henne. “Är du själv alltid med din hjord, Bane?” kontrade hon och hennes tunna vingar skälvde till i månljuset. “Nåväl, nu ska ni få höra hur profetian löd, så att ni kan fortsätta söka efter fölen”, sa kentauren skyndsamt. Severus och jag såg på varandra. Det var sant att vi omgående måste fortsätta sökandet, men samtidigt förstod vi att det som nu skulle hända var mycket ovanligt och kunde vara synnerligen viktig information. Högtidligt såg vi på Alvina när hon började tala, långsamt och tydligt på vers, medan hela skogen runtom tycktes tystna. Den, som föddes utan vår förmåga, den, som icke äger magisk kraft, kommer under julens natt att våga spela med det enda liv hon haft, vinna styrka från bevingat släkte, tränas till försvar i mörkrets tid, ge av kraften offrets värde väckte till essens som lindrar sår i strid. Hon hämtade andan ett kort ögonblick och såg på mig med kolsvarta, mandelformade ögon. Mitt hjärta hamrade - det var så mycket som stämde. Vad var det som var på väg att hända? Andlöst hörde jag fortsättningen: Den, som föddes med en rik förmåga, den, som har vår kraft i överflöd, kommer att, med skenet från sin låga, ge essensen sin begåvnings glöd, få dess kraft att lindra stridens plåga, få den att förhindra tragisk död. Det var minst sagt otroligt, men samtidigt svårt att helt ta in. Vad i all världen kunde det betyda att det hos älvorna fanns en profetia som tycktes syfta direkt på mig, Elvira och essensen? Vi hann aldrig fundera på det. Plötsligt skälvde hela marken till i en jättelik darrning som tycktes sträcka sig från varje trädrot och ända upp i de prasslande trädkronorna. I nästa sekund befann jag mig i Severus beskyddande grepp medan han kramade om trollstaven med vaksam blick. Hela jorden skälvde åter som om om den skulle öppna sig och sluka oss levande. “Ta er härifrån!” utropade Alvina genom det muller, som genljöd från den vibrerande marken. “Det är Gorgelmorfen!” Mitt medvetande registrerade svagt att namnet var bekant på något sätt. I nästa ögonblick såg jag otydligt Alvina på bevingad flykt mot trädtopparna och hörde Banes kraftiga hovar avlägsna sig. Genom det skakande synfältet såg vi det, som jag tagit för en närliggande bergknalle, långsamt röra på sig. Den var täckt med mossa och annan växtlighet och djupt inifrån ljöd en röst, skrovlig som själva berget: “JÄTTAR … KENTAURER … ÄLVOR … MÄNNISKOR ... “ Oändligt långsamt, men desto mer kraftfullt, började den glida mot oss, medan rösten åter hotfullt vibrerade genom allt som fanns i närheten: “GORGELMORFEN ÄR SKOGENS RÄTTMÄTIGA HÄRSKARE. NOG NU MED INKRÄKTARE I GORGELMORFENS SKOG.” Severus tog ett ännu stadigare grepp om mig och mitt synfält var suddigt när han rörde på trollstaven, innan allt blev svart under några få sekunder. När jag åter kom till sans befann vi oss högt uppe i en mycket kraftig, uråldrig ek, dolda i en djup trädklyka. Trädet vibrerade men stod stadigt förankrat i marken. Flera bergknallar under oss hade börjat röra på sig och långsamt glida från sina positioner. “De tror att de äger hela skogen!” hördes en frän röst i närheten av oss och plötsligt kunde jag urskilja flera svartälvor, rätt väl kamouflerade på grenarna runt omkring. “Vad gör ni här, era fladdermöss? Det var säkert ni som väckte dem!” skriade ytterligare en av dem, en liten som pekade finger åt oss och inte verkade fullvuxen. Den tystades också snabbt ner av de andra. Severus tog ingen större notis om dem men kramade hårt om trollstaven. Mitt i alltsammans kunde jag inte låta bli att för en sekund njuta av hans trygga, varma närhet. “Vi måste ta oss tillbaka och efter ungdomarna”, sa jag lågt tätt intill hans öra. “Du klarar inte en längre transferens just nu”, mumlade han tillbaka. “Hela Orden och Albus kommer till Potters hjälp. Bättre bistånd än från Albus kan de inte få. Han är den ende Mörkrets herre fruktar. Han är den mäktigaste.” “Du är också en av de skickligaste, Severus! Vi kan hjälpa …”, genmälde jag och smekte osynligt hans rygg under manteln. “Mina order från båda sidor är att hålla mig utanför strid just nu”, förklarade han allvarligt och drog mig lite närmare, medan han betraktade den skälvande marken. “Oroa dig inte, Miriam. Albus låter ingenting hända dem. Jag kan nästan lova dig att alla redan är i säkerhet när du och jag väl är tillbaka härifrån.” Redan ljuset mellan de glesnande stammarna mot Hogwarts gjorde mig övertygad om att Severus hade haft rätt. Vi kom vandrande på marken, som låg stilla igen efter den oroliga natten. Pärlorna av dagg vilade nu orörliga på växtligheten, som inför en ljus högtid. Det syntes redan på de hissade fanorna, som glänste i morgonsolen i alla elevhemmens färger. Man såg det även på den slingrande, tunna men lysande pelaren av rök från Dumbledores kontor. Ovanligt mycket liv och rörelse syntes också på området trots den tidiga morgontimman. Detta var ett slott i seger. Vi stannade till några sekunder i skogsbrynet för att ta in den otroliga synen. Så vände sig Severus mot mig och lyfte högtidligt av det osynliga, skyddande repet. “Jag är ju din fånge?” sa jag med ett retsamt leende som omedelbart återspeglades på hans läppar då han svarade: “Saker och ting kommer att förändras drastiskt. Med Albus på plats kommer din frihet aldrig att inskränkas, tack Merlin.” Så tillade han lite lägre med sin sträva sammetsröst: “Även om jag skulle kunna vänja mig vid att vara sammanlänkad med dig.” “Det behöver vi inget rep för.” “Sannerligen inte”, viskade han med en blick mot det gyllene slottet. “Jag förstår inte hur jag ska kunna hålla mig på avstånd från dig längre.” Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 18 aug, 2019 10:54
Detta inlägg ändrades senast 2019-08-21 kl. 19:40
|
Mintygirl89
Elev |
Oh, gode Gud! Vilket mäktigt kapitel! Jag satt och höll andan, så spännande var det! Gorgelmorfen var väldigt... bestämd med vem som var härskare i skogen! Hehe! Hoppas allt ordnar sig.
Undrar när ungdomarna kommer tillbaka, så Miriam får höra hur det gick, samt att hon får höra vad profetian handlar om. Tips: Severus tog ett ännu stadigare grepp om mig och jag såg suddigt hans trollstav röra sig innan allt blev svart under några få sekunder. Meningen låter lite skum i mina öron. Ett komma-tecken vore bra. Severus tog ett ännu stadigare grepp om mig och mitt synfält var suddigt när han rörde på trollstaven, innan allt blev svart under några få sekunder. I övrigt gillade jag kapitlet! Hoppas hon får veta vad som hände med den vidriga Umbridge! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 18 aug, 2019 11:17 |
Trezzan
Elev |
Äntligen.
Kapitel 65. Hela början (när jag läste det för ett par dagar sedan) påminner starkt om Ronja Rövardotter - det måste ju vara det? (Jag är döpt till Ronja i mellannamn efter henne!) Det är så intressant hur man kan ändra på utfallen när man ändrar om saker. Som det här med Bane nu. Han öppnar väl upp sig åtminstone litet när han blir räddad av människor. Och direkt när jag läste att han hade ett oläkbart sår förstod jag att Miriams essens skulle användas!!! Självklart! Åååh Miriam - hon tänker sig inte för och får svaret på det hon redan vet. Såklart! Och roligt att det länkas sammas igen - LÄNKEN! Jag är lite nyfiken på din bakgrundshistoria om älvorna i din story! Flock??? Jag tänker mig älvor som självständiga flickor dansandes i dimmorna som flyr in i sina egna mossiga mörka hål när dagen gryr. Bara tillsammans i dansen. Jag gillar däremot att du påminner oss läsare om Adriana - om det skulle vara någon ny som läser, eller om vi bara glömt henne. PROFETIAN!?!?!?!? OM SNAPE OCH MIRIAM!?!?!?!? ELLLER!?!?!?!? MISSAR JAG NÅGOT!?!?!??! GAH . Och drömska älvor och kunniga kentaurer går samman och läser i stjärnorna om deras öden. Kap 66. Jag har nog aldrig berättat för dig hur mycket jag älskar stjärnor. När jag var elva eller tolv skrev jag en dikt ”taket” om himlen och min katt. Och numer om kvällarna när jag blossar på döden så synar jag dem noga. Hösten närmar sig och dess stjärnklara nätter likaså. För att inte tala om alla foton på stjärnorna. Det är något magiskt över dem. (Sirius♥) Oerhört intressant att höra Bane berätta om hur det går till att spå för framtiden i hans ’kultur’. Och ÄNNU mer intressant att Alvina och Bane verkar samarbeta för att få ännu precisare fakta. Snacka om nyanserat. Meee like! BANE OCH ALVINA BRÅKAR LITE SMÅTT KÄRLEKSFULLT!!!! JAG SHIPPAR ALVANE!!!!! OMG (Påminner sjukt mycket om Malfurion & Tyrande från World of Warcraft av någon outgrundlig anledning) Mycket bra gestaltat hur profetian talas i vers. Och att allt runtomkring tystnar. Som att alla ord måste höras grundligt. Jag är verkligen där. I stjärnors och månens sken med denna älva, kentaur och vårt udda men vackra par. F*N vad du är bra på att rimma och skriva dikter. Wow. Du gör det med sådan finess att ingenting av det känns påtvingat eller forcerat. Varför syftar profetian på Elvira? Inte Adriana? Är det fel här? GORGELMORFEN! Vad i sjuuuutsingen kan detta vara! Men hälsa din man att det var ett mästerligt sätt att introducera den på. Jag visste inte vad jag hade att förvänta! Först när jag läste det (innan kapitlet) så trodde jag det var en bägare… Den heliga graalen. ÅÅH SAMMANLÄNKADE! Som hennes länk runt halsen!!!! GAH Nåååågot jag funderade på - var om det var en för en snabb övergång. Visserligen kanske inte Miriam kan göra något annat där. Eller så behövs det mer än tre meningar för att påvisa att det är ett slott i seger. Hade velat ha ett par meningar till för att inte göra hoppet onödigt. Då hade man kunnat avsluta på Snapes mening ovanför! Ååååh blir Snapes och Miriams relation officiell nu!?!?! I DONT THINK SO. Men man kan ju hoppas på det! Spoiler: Tryck här för att visa! 21 aug, 2019 00:28 |
Avis Fortunae
Elev |
♥♥♥Mintygirl89♥♥♥
Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Trezzan♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 67 - Framtid “Så nu är du ‘Pojken som överlevde’ igen.” Hermione såg på Harry över kanten på The Sunday Prophet, som darrade lite lätt i hennes händer. Även om hennes sinne tycktes skarpare än någonsin efter erfarenheten, som torsdagsnattens dramatiska händelser på ministeriet gett, var hon fortfarande fysiskt utmattad. Söndagens gyllene sol föll in genom sjukhusflygelns fönster och fick hennes yviga hår att likna en gloria. Tänk om jag hade förlorat min bästa vän häromnatten, när hon och de andra kämpade mot Dödsätarna på ministeriet? Dolohov, en av dem, hade riktat en förbannelse rakt mot bröstet på henne, och nu måste hon ta tio olika elixir varje dag för att repa sig. Jag hade naturligtvis genast tänkt på essensen, men hur undergörande den än verkade vara, var den inte officiellt registrerad. Tack och lov repade sig Hermione snabbt och var tämligen trött på att ligga stilla. Hon läste alla nyheter som fanns att läsa. Överallt tillkännagavs Voldemorts återkomst med feta rubriker. Eller, som de kallade honom, Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Det faktum att han och hans anhängare hade lyckats ta sig in på ministeriet den där natten fick skräcken och vaksamheten att sprida sig. Vägledningar i försvar för person och egendom skulle inom kort levereras till alla trollkarlshem. “Ja, nu skriver de så fint om dig igen, kompis”, sa Ron, som låg i den andra sängen och mumsade på chokladgrodor. Hans armar var fulla av ärr. “Nu är du ingen knäppis längre, va?” Han kastade en handfull chokladgrodor åt Harry, Ginny och Neville, som satt runtomkring hans säng. Nevilles näsa hade en lite ovanlig form även om svullnaden gått ner betydligt, medan Ginnys vrist läkts nästan omedelbart och hon endast bar ett lätt stödbandage. “En ensam sanningsröst”, läste Elvira som satt tätt intill Hermione och kikade ner i tidningen. “Uppfattades som sinnesförvirrad men vek ändå aldrig från sin historia … Tvingades att utstå förlöjligande och förtal … Helt otroligt, det var ju de själva som förtalade honom i The prophet.” Trots att hon var flera år yngre än de andra, var Elvira den enda som klarat sig ur striden utan en enda skråma. “Varför ingen lyssnade till Albus Dumbledore, sidorna 6-8, exklusiv intervju med Harry Potter och Miriam Silver, sidan 9 …”, läste Hermione medan hon bläddrade i den omfångsrika tidningen, “detta har verkligen gett dem massor att skriva om.” “Den där intervjun är inte ens exklusiv”, inflikade Luna, som satt och läste Hört och sett uppochner och först nu verkade uppfatta vad vi sa. “Den är densamma som pappa publicerade för flera månader sedan och The Sunday Prophet fick ge honom ett mycket bra pris för den. Nu kan vi åka på semester till Sverige i sommar för att studera skrynkelhornade snorkackor.” Hermiones min var obetalbar, men Luna fortsatte oberört: “Det ska finnas stora stammar av Gorgelmorfar i skogarna där också. Du kanske redan har sett några, Miriam?” “Nja”, sa jag med ett sorgset leende, “det är faktiskt bara i Förbjudna skogen här som jag har träffat på dem, och då var de inte så intresserade av att få besök.” Hermione tittade eftertänksamt på mig, som om hon innerst inne fortfarande kämpade med att erkänna dessa gåtfulla varelsers existens. Det blev tyst ett ögonblick, för det kändes fortfarande märkligt att vi varit åtskilda under den händelserika natten, de på ministeriet och jag i skogen. De visste att jag varit där och sökt dem, tillsammans med Severus som skenbar fångvaktare på order från Umbridge, och hade reagerat ganska olika på hans roll den kvällen. Hermione, Elvira och - något förvånande - Neville, hade visat störst förståelse för dubbelspelet, medan syskonen Weasley och framförallt Harry fortfarande såg på Severus med stor skepsis. Luna tycktes strunta fullständigt i det hela. “Vad händer i skolan?” frågade Hermione, antagligen för att bryta den obekväma tystnaden, och ungdomarna lyste genast upp. “Allt har återgått till det normala, nu när Dumbledore är tillbaka”, sa Neville glatt. “De på ministeriet måste ju ha tappat hakan, när han fångade in alla de där Dödsätarna åt dem, så nu är det trolldomsministern som får dansa efter hans pipa!” “Det är så mycket som kommer att bli bättre nu”, inföll Ginny. “Hagrid kommer tillbaka, inga fysiska straff får utdelas - även om det faktiskt aldrig hände under den tiden som det var enligt reglerna …” “Du får börja undervisa igen, Miriam”, fortsatte Elvira ivrigt, “och ingen kommer att bry sig ett dyft om var din magi kommer ifrån. Alla som känner dig vet att du behärskar den.” “Och Sirius är rentvådd!” fortsatte Ron, lyckligt mumsande på sina chokladgrodor, medan högen av kort som hörde till blev allt högre på hans sängbord. “Fri som fågeln, är du inte lycklig över det, Harry?” “Det är klart att jag är.” Harry log stilla och jag såg forskande på honom. Det var något han bar på, som han av någon anledning inte berättade för oss. Kunde det vara ånger över att han låtit sig duperas av Voldemort? Drömmen om att Sirius var fången på Mysterieavdelningen hade ju inte varit verklig. Å andra sidan hade kanske inte så många Dödsätare kunnat infångas, om de inte gett sig in till ministeriet för att ta profetian från Harry. Det hade varit denna profetia de så desperat ville åt - förutsägelsen som i fysisk form av ett glasklot förvarades på mysterieavdelningen och bara kunde hämtas av den det hela gällde. Innehållet i den hade dock gått förlorat, då den krossades i striden. “Ja, nu är det många på Hogwarts som är lyckliga”, sa jag tankfullt för att hålla fast vid de hoppfulla tankarna. “Inte Filch”, sa Ginny med ett fniss och sänkte rösten: “Han säger att Umbridge var det bästa som någonsin hänt Hogwarts.” Vi sneglade diskret mot ett hörn i sjuksalen, där Umbridge låg och stirrade upp i taket, med några enstaka kvistar och löv kvar i håret. Dumbledore hade ensam gått in i förbjudna skogen för att rädda henne för kentaurerna, men ingen av dem hade yttrat ett ord om hur det gått till. Den före detta rektorn var fysiskt oskadd, men hon talade inte. Madam Pomfrey påstod att det var ett chocktillstånd. “Vem blir lärare i spådomskonst nu, förresten?” undrade Hermione med en illvillig blick på Umbridge. “Kentaurerna låter väl knappast Firenze komma tillbaka till dem?” När hon uttalade ordet kentaurer, ryckte Umbridge till och fick något vilt i blicken. “Firenze och Trelawney ska nog dela på undervisningen”, trodde Ginny. “Äsch, spådomskonst är värdelöst”, avgjorde Ron, idogt mumsande. “Firenze är inte mycket bättre än Trelawney.” “Men”, protesterade Hermione något oväntat, “nu har vi ju faktiskt upptäckt att det finns riktiga profetior! Det var synd att den gick sönder, Harry, men … ehm, Voldemort … fick åtminstone aldrig veta vad den innehöll!” Mitt hjärta började bulta häftigt. Mina vänner var inte ensamma om att ha upptäckt profetior. På något sätt borde Elvira få veta om innehållet i den förutsägelse som uttalats inför mig och Severus. Den innefattade ju med största sannolikhet henne - och den sekretessbelagda essensen. Jag ville dock ha Severus samtycke till det hela och behövde även hans minne och sållet för att vi skulle kunna höra den uttalas ordagrant igen, men tillfället att sammanföra honom och Elvira hade, i dessa bråda dagar, ännu inte uppstått. Elvira såg oavvänt på mig, som om hon kunde läsa mina tankar, och eftersom hon var så ovanligt begåvad hade det inte förvånat mig om hon faktiskt kunde det. Jag måste snarast tala med henne om profetian. Nu blev vi dock avbrutna av Harry, som hade blivit blek och häftigt rest sig upp från Rons säng. “Jag … måste dra till Hagrid”, mumlade han. “Lovade hälsa på honom och berätta hur det är med er.” “Jag önskar att vi kunde följa med”, sa Ron moloket med en blick på den blå himlen. “Hälsa Hagrid och hans lille vän Graup.” “Vänta!” utropade Elvira, för Harry var redan halvvägs ut genom dörren. “Miriam och jag följer med. Ni andra kan väl stanna lite längre, så inte Hermione och Ron behöver ha tråkigt?” Harry såg trött på oss och det märktes att han helst hade velat vara ensam. Något var det han bar på. Hans tungsinne stod i tydlig kontrast till den strålande sol som vällde in genom slottsfönstren i de tysta korridorerna. Alla var ute och njöt av ledigheten efter proven. Precis när vi kommit ner i den likaledes tomma entréhallen hörde vi dock fotsteg i den trappa som ledde ner till Slytherins uppehållsrum. Sekunden därefter dök Malfoy, Crabbe och Goyle upp framför oss. Vi tvärstannade och det gjorde även de. Efter en snabb blick runt den tomma hallen såg Malfoy på mig och Harry och hans ögon var som glödgat järn, då han sakta tog till orda: “Potter och Silver … kärleksparet ... ni är så gott som döda redan.” Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 22 aug, 2019 18:28
Detta inlägg ändrades senast 2019-10-14 kl. 19:20
|
Viloss
Elev |
Åh ledsen att jag inte hann kommentera på andra kapitlet! Så bra kapitel!!!♥♥♥♥♥♥♥
23 aug, 2019 09:16 |
Mintygirl89
Elev |
Så underbart kapitel! Nu har gänget kommit tillbaka och vårdas i sjukhusflygeln. Men jag hoppas det inte har hänt Sirius något! Ja, det är bara att läsa vidare. Ett tips:
“Önskar att vi kunde hängt med”, Lägg till ett ord och byt ut ett annat. "Jag önskar att vi kunde följa med", När vi kommer till slutet: Åh, nej! Malfoy och hans vidriga vänner är där! Hur ska det gå?! Det får vi se i morgon. Jag längtar till nästa kapitel! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 24 aug, 2019 08:10 |
Avis Fortunae
Elev |
♥♥♥Viloss♥♥♥
Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Mintygirl89♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 68 - Klot Malfoy var alldeles mörk i ögonen. Det var bara mig och Harry han tittade på, som om Elvira inte existerat. “Ni ska få sota för det det här”, sa han lågt med hårt knutna händer. “Ni ska få betala för det ni har gjort mot min pappa.” “Å, vad rädd jag blir”, sa Harry med tillgjord röst. “Voldemort är väl bara lite uppvärmning jämfört med er tre? Oj, sa jag något olämpligt?” De tre pojkarna hade ryggat tillbaka då Harry uttalade namnet. “Han är ju kompis med era farsor, så varför är ni skraja för honom?” “Det är ni som kommer att bli skraja”, väste Malfoy mellan sammanbitna tänder. “Dementorerna har lämnat Azkaban, så pappa och de andra kommer lätt att kunna fly, och när rätt sida får makten …”, han såg plötsligt illvilligt från Harry till mig, “ … då är det bäst att ni vänjer er vid repen igen, Silver.” Harry drog fram sin trollstav så snabbt att jag inte hann förstå vad som hände, och vid en snabb blick på Elvira såg jag att även hon var stridsberedd. I detsamma fick jag syn på de jättelika timglasen på väggen, där elevhemmens poäng syntes, och fick en plötslig ingivelse. “Nog nu”, sa jag och försökte låta myndig. “Du har uttalat dig olämpligt, Malfoy, men om vi avbryter detta här och nu behöver jag inte dra av poäng för Slytherin.” Förmodligen kunde jag inte alls dra av poäng, men hoppades att han inte tänkte på det. “Vad händer här?” En välbekant röst ekade genom entréhallen och i nästa sekund dök Severus upp från trappan. Han stegade fram mot oss, med manteln böljande om sig och kvällssolens guld som en kontrast bakom sin mörka silhuett, så vacker att jag nästan tappade andan mitt i allt. “Stoppa undan staven, Potter”, sa han kort och gav mig en snabb blick. Luften mellan oss sprakade till, trots att vi båda försökte se oberörda ut. “Professorn, hon tänkte dra av poäng från mig!” gnällde Malfoy med ett ynkligt ansiktsuttryck, som om han var säker på att han skulle få medhåll från Severus. Han såg försiktigt på mig och allt gnistrade till igen. Jag skyndade mig att säga: “Här behövs inte dras några poäng alls, om ni lägger undan trollstavarna och mr Malfoy vaktar sin tunga.” “Det behövs snarast läggas till poäng, ser jag”, hördes en kraftfull stämma från entrédörren och när vi såg dit, stod professor McGonagall där i egen hög person. Hon stödde sig på en käpp men såg annars ut som sitt vanliga jag, med självklar auktoritet. Misslynt betraktade hon Gryffindors tomma timglas och skakade på huvudet. “Professor McGonagall!” sa Severus hövligt. “Ni har återvänt från Sankt Mungos!” “Det stämmer, professor Snape.” Hon skakade av sin resmantel och slängde den till Goyle samtidigt som hon utan ett ord räckte kappsäcken till Crabbe. “Ni båda, ta upp de här till mitt kontor, är ni snälla.” De klampade beskedligt iväg uppför trapporna med sina bördor. “Då så”, sa McGonagall och såg åter på timglasen, “jag tror att vi alla är överens om att Potter och hans vänner borde få femtio poäng var för att ha väckt världen till insikt om Ni-vet-vems återkomst …” Ett stort antal rubiner började falla ner i det röda elevhemmets timglas och ett visst antal även i Ravenclaws, vilket måste vara på grund av Elvira och Luna. “Ja, och så har ju miss Faded åter blivit först i sin årskurs”, fortsatte McGonagall oberört, “vilket också måste vara värt ett antal poäng, eller vad säger ni, professor Snape?” “Onekligen.” Han lät mycket neutral och hövlig, säkerligen på grund av Malfoys närvaro, för jag visste hur högt han som trolldrycksprofessor värderade Elviras begåvning. Hon strålade mot honom och McGonagall bakom sitt blyga leende. “Ut i solen med er nu, ungdomar”, återtog Gryffindors föreståndarinna och mina vänner lydde tacksamt uppmaningen utan att ens se på Malfoy och hans favoritlärare. Jag passade på att glida med dem ut, men tyckte mig känna Severus brännande blick i ryggen. Hjärtat slog hastigt och oroligt medan vi gick genom det doftande gräset mot Hagrids stuga. Besöket hos Hagrid blev inte långt. Vi hade knappt hunnit dricka upp maskrossaften förrän Harry ville iväg igen. Det låg en underlig rastlöshet över honom. Lyckligtvis kom en stor uggla flaxande just då med ett brev, som av Hagrids milda ansiktsuttryck att döma måste vara från en viss Madame, så uppbrottet blev ändå någorlunda naturligt. “Vi ses snart, hörni”, sa han gråtmilt och fumlade för att få upp det stora kuvertet, medan vi satte efter Harrys raska takt över gräsmattan. Folk ropade och vinkade till honom, säkert angelägna om att visa att de nu var medvetna om att han var något av en hjälte, men Harry brydde sig inte om dem. Först när vi närmade oss sjön slog han av på takten, och vi gick inte till den strand där eleverna solade och simmade med jättebläckfisken, utan istället mot den avlägsna klippa där jag tidigare suttit ensam med svåra tankar. Tysta sjönk vi ner på marken och såg ut över det glänsande vattnet. “Hur blir det nu, tror ni?” undrade Elvira till sist. Jag skakade långsamt på huvudet: “Svårt att veta. Men med Dumbledore på skolan blir det bättre.” Jag noterade att Harry såg nästan ännu mer sorgsen ut när jag nämnde rektorn. Vad i hela världen var det han bar på? Elvira, däremot, lyste upp då hon sa: “Din ställning kommer att bli så mycket bättre nu, Miriam. Nu vet ju alla hur det är och Dumbledore kommer att gå i god för dig, så att du kan börja undervisa igen.” “Ja, det kan ju verkligen bara bli bättre!” utbrast Harry med plötslig hetta. “Hur kunde Snape hålla dig fången på det där sättet, bara för att Umbridge sa det? Så fruktansvärt vidrigt!” “Det var ett spel, Harry, det förstår du väl?” försökte jag förklara, sorgsen över denna händelsernas utveckling. “Vi kom överens om att agera på det sättet för att lura Umbridge. Det var till fördel för oss med tron att professor Snape var på hennes sida.” “Han verkade gilla det”, vidhöll Harry, alldeles svart i ögonen nu. “Tro mig, det gjorde han verkligen inte.” Jag försökte fånga Harrys blick och tillade efter några sekunders övervägande: “Professorn har en talang för dubbelspel, som ni säkert anar.” Elvira nickade respektfullt, medan Harry ryckte på axlarna. Han var blank i ögonen. “Tänker du på profetian, Harry?” undrade Elvira försiktigt och han ryckte till, såg träffad ut. “Att den gick sönder?” fortsatte hon allvarligt. “Ja, jo … precis”, sa Harry och kramade hårt om några grässtrån som han drog upp med rötterna. Elvira och jag tittade bekymrat på honom och hon såg ut att fundera noga. Så sa hon högtidligt: “Kanske kan jag vara till lite hjälp. Det är något jag inte berättat för er ännu, men jag tror att det är bra om ni två vet.” Sakta drog hon fram ett glasklot, som var i ett äpples storlek, ur sin klädnad. Harry fick stora ögon och pekade på det: “En … profetia?” Hon nickade med klotet varsamt vilande i de små, lite trubbiga händerna. Det var inte bara ljuset från det nedåtgående solen som fick det att glöda. “Det är alltså så de ser ut?” viskade jag andäktigt. “Hur fick du tag i den?” undrade Harry spänt. “Inne på ministeriet”, berättade hon lågmält. “På en hylla i närheten av din profetia såg jag plötsligt mitt namn på ett annat av kloten. Jag smög in det under min klädnad och lyckades hålla det helt genom striden med hjälp av magi.” Hon såg skuldmedveten ut. “Jag kom aldrig åt din profetia på samma sätt, utan att Dödsätarna skulle se det, annars hade vi kunnat skydda din också.” Harry nickade förstående och sa sedan: “Har du kunnat höra den?” “Ja, eftersom det är mitt namn på kan jag höra den när jag vill.” “Det är bara man själv som kan röra vid sin profetia, eftersom andra riskerar att bli vansinniga”, förklarade Harry för mig. “Det var därför det var så viktigt för Voldemort att jag själv kom till Mysterieavdelningen, så att han var tvungen att lura mig dit.” “Vill du dela den med oss, Elvira?” undrade jag andlöst. Hjärtat hade börjat slå hastigt av förväntan, för jag visste plötsligt vad som komma skulle - redan innan hon rörde med sin trollstav vid den gyllene kulan och en lysande skepnad steg upp ur den och började läsa: “Den, som föddes med en rik förmåga … “ “Det verkar hoppfullt”, sa Harry när de sista orden uttalats. “En ljus profetia.” Av någon anledning såg han vemodig ut. “Ja, och Miriam förstår säkert varför jag ville att hon skulle höra den”, sa Elvira. Hon och Harry såg på mig och jag nickade bekräftande då jag delgav dem nästa pusselbit av min vetskap: “Jag har den första delen.” Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 25 aug, 2019 07:03
Detta inlägg ändrades senast 2019-08-27 kl. 18:48
|
Mintygirl89
Elev |
Underbart kapitel som vanligt! Ja, det var tur att McGonagall kom tillbaka. Skönt, nu stod Malfoy med lång näsa. Hehehehe!
Nu är frågan vad profetiorna som Elvira har tagit, handlar om. Precis som med Snapes morbror, känns det som om man kan spinna vidare på den delen. Vi får se hur det blir. Tips: “Professorn, hon tänkte dra av poäng från mig!” gnällde Malfoy med ett ynkligt ansiktsuttryck, uppenbart säker om att få medhåll från Severus. Han såg försiktigt på mig och allt gnistrade till igen. Jag skyndade mig att säga: Jag skulle ändra meningen lite, så det låter bättre när man läser texten högt. “Professorn, hon tänkte dra av poäng från mig!” gnällde Malfoy med ett ynkligt ansiktsuttryck, som om han var säker på att han skulle få medhåll från Severus. Han såg försiktigt på mig och allt gnistrade till igen. Jag skyndade mig att säga: Läs gärna Tårar från himlen :D <3 27 aug, 2019 17:50 |
Avis Fortunae
Elev |
♥♥♥Mintygirl89♥♥♥
Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 69 - Solljus Jag hade bestämt att hans hud skulle bli kysst tusenfalt mer än den blivit misshandlad. Även om ingenting kunde suddas ut, var min förhoppning att den kärleksfulla beröringen skulle lämna lika synliga spår i hans själ som ärren på hans kropp. Jag kände varenda detalj hos dem, varje upphöjning och skiftning som syntes i morgonsolen. Det dova hummandet, som tydde på att han började vakna, ökade ivern i mina kyssar. Så slog han blixtsnabbt armarna om mig och jag befann mig plötsligt under honom, med händerna fångade i hans medan han strödde sina obarmhärtigt sköna kyssar över halsen och axlarna, sakta vandrande neråt medan han mumlade: “Ditt lilla odjur …du vaknar visst alltid tidigt?” “Bara när jag är med dig”, viskade jag hest. “Severus …” Min andning kom i korta stötar och jag kramade hårt om hans händer medan hela min varelse gjorde sig redo för honom, kvidande av längtan när hans läppar retfullt närmade sig ärret. Han upphörde för några sekunder med kyssarna och behöll mina händer i sina när han drog sig en bit uppåt, så att solskenet från hans fönster flödade fritt över mig, medan jag vred mig och darrade av förväntan, med åtskilda läppar och ögonen förlorade i hans. “Jag älskar att se dig såhär”, sa han outhärdligt långsamt, med låg och raspig röst. “Solljuset klär dig, skatten min.” Solen stod betydligt högre på himlen när vi en stund senare såg ut över Svartsjön genom fönstret, tätt omslingrade och lutade mot de mörka kuddarna. “Allt känns ljusare nu”, konstaterade jag. “Tänk att alla våra vänner klarade sig genom striden på ministeriet.” “Alla våra vänner …” Det var som om han smakade på orden med stor försiktighet, men han uttalade dem likväl. I många år hade det varit så självklart för honom att skydda människor han inte ens tänkte på som sina vänner. Han hade bara gjort det han ansåg vara rätt. Jag smekte honom instinktivt och tryckte läpparna mot hans solvarma hud, innan jag sa: “Ja, nu är de alla ute ur sjukhusflygeln och Tonks är tillbaka från Sankt Mungos.” “Hon har ett gott öga till dig”, sa han allvarligt och jag mindes hennes flammande blick innan hon gick ut i striden. “Hon är beundransvärd”, sa jag. “Det var Nymphadora som räddade dig från Dementorn. För det är jag henne evigt tacksam”, sa han lågt och höll mig lite hårdare. “Och nu stundar ljusare tider för oss, med bättre styre på Hogwarts. Dolores gjorde en snöplig sorti, må jag säga.” Han gav mig en blick: “Våga inte tycka synd om henne.” Umbridge hade försökt lämna slottet obemärkt, men blivit upptäckt av Peeves som jagat ut henne med en käpp, under jubel från eleverna. Jag fick bråttom att undvika Severus forskande ögon, men han tog mig mjukt om hakan. “Nej”, viskade han och kysste mig så att jag glömde både Umbridge och allt annat som hade med tid och rum att göra. Det måste ändå erkännas, att Umbridges avslöjande om min blodstatus på ett sätt kändes som en befrielse. Nu fanns en ökad öppenhet kring vem jag var, född mugglare men med magiska krafter som jag lärt mig behärska. De exakta omständigheterna kring min träning var dock inte kända och det var inget vi ville väcka intresse för, eftersom det utgjorde en koppling mellan mig och Severus. Gällande oss rådde ingen offentlighet och uppdraget fanns där som en tyst överenskommelse. Förmodligen skulle tiderna inte bli lättare för oss på sikt, men vi hade lärt oss att ta vara på de andrum som livet erbjöd. “Min oro för dig har varit så stor”, hade Severus erkänt, “men jag har insett att den styrde mig, och det är aldrig rätt.” Jag hoppades att relationen mellan Severus och Harry också skulle kunna få någon form av befrielse över sig, en lättnad för dem båda att kommunicera. De var båda oumbärligt viktiga för de kommande tiderna och så många fördelar skulle kunna vinnas om den yngre och den äldre trollkarlen lärde sig att samarbeta. Harry skulle behöva stöd från alla vuxna håll, inte bara från Dumbledore och Sirius. Det var uppenbart att vår unge vän bar på något nytt som han inte berättade för någon. “Det är någonting som tynger Harry”, sa jag nu till Severus, medan jag smekte honom försiktigt över armen. “Något han inte kan dela med oss”, fortsatte jag, för av någon anledning trodde jag att Severus visste eller anade vad det kunde röra sig om. “När tiden kommer, delar han det han vill med er, min skatt”, svarade Severus medan han strök mig över håret, och naturligtvis hade han rätt. Av hela mitt hjärta hoppades jag också på ett närmande mellan Harry och Severus. Den ton han nu hade, när han talade om sin skyddsling, tydde på förbättring - en början på förståelse och respekt. Jag försökte, vid lämpliga tillfällen, delge och få honom att förstå hur svårt Harry hade haft det. Likaså hade jag berättat för Harry, att Severus var den som förmått Sirius hålla sig utanför striden, och att det varit uteslutande för Harrys skull. Sedan kunde jag bara hoppas att de envisa känslorna skulle ge sig och förändras med tiden. Ett gott tecken var att Severus hade börjat ställa vissa frågor om min vän. “Hur har Potter reagerat på informationen om profetian?” undrade han nu. Jag hade berättat för honom att jag och Elvira delat profetian med Harry och, som ett naturligt led i det hela, även den sekretessbelagda informationen om essensen. “Han ser den som hoppfull”, sa jag, “och jag håller med honom. En icke magisk person får älvornas kraft när hon är beredd att offra sitt liv” - jag kände hur jag rodnade lite - “och en exceptionellt begåvad person, rik på magisk förmåga, tillverkar tillsammans med denna givna kraft ett helande läkemedel, som kan bli betydelsefullt i striden.” “Vi får se vad essensen kan tänkas få för betydelse”, sa Severus fundersamt. “Det kanske går att få den erkänd och registrerad nu när omständigheterna kring dig är kända. Men …” “ … alla omständigheter är ju, trots allt, inte kända”, fyllde jag i, tankfullt smekande ett av de utåtbuktande ärren på hans hud. Tids nog skulle jag få veta vad som orsakat dem. Det kändes som om den vetskapen kunde vara nyckeln till mycket annat sorgligt som hänt honom, till exempel varför kontakten med morbrodern brutits. Släktingen, som brytt sig om honom som barn och lärt honom simma så skickligt. De långa skårorna hade en historia och hur mörk den än var ville jag ta del av den, eftersom den hörde till Severus liv. Nu såg vi däremot båda samtidigt på mitt högra ben. I junisolen syntes den mörka blixtformen tydligare än någonsin. Lovers on the sun Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 29 aug, 2019 18:13 |
Du får inte svara på den här tråden.