Marodörerna på Hogwarts [SV]

Äntligen nästa kapitel! Shit vad jag har längtat!!! O.O Och guu va bra det var! Du skriver så fantastiskt bra Milla! Grymt bra, verkligen. Blir ju avundsjuk här borta! O.O xD ♥

Älskar att hur Vendela berättade för Sirius om vad som hände den där kvällen och ÄLSKAR att det är så mycket härligt drama Meeeeeeeen, jag hopppas så innerligt att vår lilla prins kommer få lite uppprättelse någon gång, kanske, möjligtvis? Skulle så gärna vilja läsa lite mer från hans perspektiv någon gång ^^ Du skriver alla så himla bra, men, Sev är ju vår lilla prins ^^

Hoppas du får rätsida på internetet snart och jag fick din uggla, kommer en "riktig" uggla inom kort! :* ♥

Superbra kapitel! Känner att jag vill skriva en lång och fin kommentar, men min hjärna känns som mos och det enda den kan komma fram till är att du är bra, den här fanficen är bra, och du är kanske lite bättre ändå förresten ♥ Haha

Lovar att kommentera bättre på nästa, om jag inte är lika supertrött då x) Kul att ha dig tillbaka iaf med nya kapitel! ^^ Kramar! ♥

Åh, jag blir så glad över era kommentarer!! :') Ni anar inte hur glad! Tack för att ni läser! Motivationen kommer lite enklare tack vare er

Och tack vare den kommer här nästa del! Inte så händelserik, men behövlig ändå! Hoppas ni ska tycka om den! Och jag kan inte fatta att jag faktiskt skrivit över hundra sidor på den här ff:en nu! Tack för all uppmuntran! ♥



Kap. 45 - Att svälja sin stolthet

Det var helt släckt i sovsalen när han försiktigt öppnade dörren och smög in. Han hörde snarkningarna från sina vänner runt sig medan han trevade sig fram mellan möblerna och mot sin säng, väldigt försiktigt för att inte stöta in i något och riskera att väcka sina vänner. Hela kvällen hade han hållt sig undan från de andra och försökt samla tankarna kring vad han hade fått veta tidigare under dagen. När han tänkte på hur Lily ropat efter honom vid sjön gjorde sig ett stygn av dåligt samvete påmint, men han tryckte fort undan det. Det var inte han som hade handlat fel från början, påminde han sig själv, utan hon. Men tanken fick honom inte på bättre humör, snarare tvärt om. Han visste inte hur han skulle hantera det här. Kärleken han kände för Lily var större än någonting han hitills hade erfarat och tanken på att det skulle försvinna skrämde honom. Hans ilska över situationen skrämde honom nästan lika mycket. Han förstod inte alls varför Lily helt enkelt inte kunde hålla sig undan från den där vidrige snorgärsen! Vad hade han någonsin gjort för gott? Han hittade fram till sin säng i mörkret och drog isär förhängena, lite ljudligare än vad han hade tänkt.

”James?”, hördes en viskning.
James suckade inombords. Fan.
”Jag trodde du sov”, svarade han lågt.
”Nej, jag väntade på dig. Jag har något jag tänkte att jag skulle berätta för dig”
James vände sig om mot Sirius säng och försökte urskilja sin vän genom mörkret.
”Inte nu, okej. Jag är trött”
”Jag med. Men jag tänker berätta det nu i alla fall”
James suckade och ryckte på axlarna utan att veta ifall Sirius skulle se gesten eller inte.
”Låt gå då.”
”Inte här”, Sirius reste sig upp, ”Vi går ner.”

*

Väl nere i uppehållsrummet som lystes upp av månen vände sig Sirius om och mötte James blick, utan att säga någonting.
”Jag är trött, Tramptass, vad är det du vill ha sagt?”, sade James och sjönk ner i en av fåtöljerna vid den nu nerbrunna brasan.
”Efter att du och Lily hade gått förut så pratade jag med Vendela”, började Sirius och satte sig ner han också. Han höll ögonkontakten med James när han fortsatte, ”Och hon berättade en sak för mig. Jag frågade ifall jag fick tala om det för dig och hon sade ja, så det ska jag göra nu”
James såg frågande på honom, han kände av allvaret i Sirius röst. När Sirius började berätta tittade han bara förvånat på honom.
”Så, han räddade antagligen Vendelas liv, James. När ingen annan var där.”, avslutade Sirius allvarligt. James visste inte alls vad han skulle säga utan stirrade bara på sin vän.
”Jag säger inte att han är en bra person, James. Långt ifrån. Men. Tydligen är han kanske inte helt genomvidrig heller. I alla fall inte alltid”, Sirius ryckte på axlarna och log osäkert. Han visste knappt själv vad han tyckte och tänkte längre. Han skulle aldrig ha några varmare känslor för Snape, men han skulle inte heller kunna tänka på idioten utan ett visst uns av tacksamhet från och med nu. Vilket nästan fick honom att tycka ännu sämre om killen. Samtidigt hoppades han att det han just berättat för James skulle hjälpa honom och Lily att bli sams.

James drog handen genom håret, som så många gånger förr och lutade sedan huvudet i händerna.
”Fan också. När blev allt så komplicerat?”
Sirius skrattade glädjelöst
”Jag har frågat mig själv samma sak. Men du. Jag vet att du är helt galen i henne. Eller hur?”
James nickade utan att möta hans blick.
”Då så. Skit samma att hon umgås med idioten i så fall. Det är ändå dig hon vill vara med.”
”Jag fattar bara inte varför hon känner att hon behöver ha honom?”
”Nä, vem gör det... Men kanske att du inte behöver förstå varför? Kanske att det är upp till henne?”
Bägge satt tysta en stund, med högljudda tankar vinandes inom sig. Till sist bröt James tystnaden.
”Kanske att du har rätt.”

*

När hon slog upp ögonen kändes det som att hon knappt hade sovit en blund. Känslan av oro värkte i hennes kropp och hon stirrade in i taket på sin säng utan att egentligen se det. Hon hade inte sett James igen efter det misslyckade försöket att förklara nere vid sjön, han hade inte mött upp dem varken vid middagen eller i uppehållsrummet. Hon visste inte vad hon skulle tro, visste inte vad hon skulle göra. Men kanske att hon skulle kunna få honom att lyssna idag, i alla fall ge henne en chans att förklara. Hon sträckte försiktigt på sig och satte sig sedan upp. När hon drog isär förhängena insåg hon att det fortfarande var tidigt. Ljuset som spridit sig i rummet var disigt och hon rös när hon satte ner sina fötter på det kalla golvet. Ingen av de andra två hade vaknat ännu och hon såg ingen anledning att väcka dem heller. Istället sträckte hon sig efter sina kläder och smög sig sedan in på toaletten.

Hon mötte sin egen blick i spegeln, inte förvånad över de mörka ringarna som hade dykt upp under hennes ögon. Hon vred om kranen och lät vattnet bli ordentligt kallt innan hon fyllde händerna med det och sköljde av sitt ansikte. Kylan fick henne att rysa till, ändå fyllde hon händerna än en gång och upprepade handlingen. Vattnets kyla hade en lugnande effekt på henne och när hon efter att ha torkat ansiktet åter mötte sin blick i spegeln fanns där en beslutsamhet som tidigare saknats. På något sätt skulle hon lyckas förklara för James. Hon vägrade förlora honom, helt enkelt. De hade klarat sig hitills och det här skulle inte ändra på det. Hon drog på sig kläderna och borstade snabbt igenom sitt långa hår innan hon återvände till sovsalen. De andra hade fortfarande inte vaknat så hon grep tag i boken hon hade på sitt sängbord och gick ner till uppehållsrummet för att inte riskera att väcka dem. Då skulle hon dessutom vara redo när pojkarna skulle gå ner för att äta frukost.

*

”Tagghorn?”
James grymtade något otydligt till svar och Remus skrattade lite.
”Till och med Sirius är uppe nu. Vi tänkte gå ner till frukosten. Ska du med?”
James gäspade stort och skapade sedan en glipa mellan förhängena för att kunna se ut på sina vänner som alla tre stod samlade runt hans säng.
”Nä. Nä, gå ni. Jag går ner om en stund”
Sirius såg på honom, skakade nästan omärkbart på huvudet, och vände sig sedan mot dörren för att gå. Remus ryckte på axlarna och följde efter. Endast Peter dröjde sig kvar, han släppte inte James med blicken.
”Vad är det, Peter?”, suckade James och sjönk tillbaka mot sin kudde. Glipan stängdes.
”Jag har tänkt på en sak. Du och Lily, ni har varit tillsammans ett tag nu.”
”Ja?”
”Hur mycket av tiden ni har varit tillsammans har ni bägge två varit helt lyckliga med varandra?”
Frågan lämnade James helt ställd. Han harklade sig till sist innan han med stram röst sade.
”Vad är det du vill ha sagt?”
”Jag bara undrar om det verkligen ska vara så svårt? Är det verkligen värt det då?”
Med ett ilsket ryck drog James undan förhängena igenoch klev ur sängen. Han hytte med näven åt Peter och sade högt
”Det är klart att det är värt det! Lily är den mest fantastiska, mest underbara, mest... vad flinar du åt?”, avbröt han sedan sig själv när han fick syn på det breda leendet som prydde Peters ansikte.
”Dig. Det här är inte första gången din stolthet riskerar att ställa till det för dig, vet du.”
James bara gapade, fortfarande med näven i luften.
”Va?”, sade han dumt.
”Sluta upp med att vara så stolt och lyssna på vad hon har att säga. Om det nu är värt allt det svåra så får du sluta vara så jäkla envis”
James sänkte näven och stirrade förvånat på Peter, utan att få fram ett ord.
”Bara något att tänka på. Jag skulle tro att hon är där nere och väntar på dig.”, sade Peter, innan han reste sig och lämnade James ensam i sovsalen.

*

Lily reste sig snabbt när hon såg Remus och Sirius komma ner för trappan. Hon spejade bakom dem men varken Peter eller James syntes till.
”Kommer han inte?”, frågade hon besviket när de två pojkarna nådde fram till henne.
”Vet inte. Vet inte vart Peter tog vägen heller”, svarade Sirius efter att ha slängt en blick över axeln.
”Okej”, svarade Lily och hennes axlar sjönk ihop lite.
”Det kommer ordna sig ska du se, Lily”, sade Remus och lade sin hand på hennes axel.
”Jag pratade med honom igår. Jag hoppas att det hjälpte. Något i alla fall”, sade Sirius. Lily tittade lite förvånat på honom och log svagt. Hon hade inte pratat med Sirius sedan hon lämnade biblioteket och hade förutsatt att han fortfarande var arg på henne.
”Tack för att ni försöker, men det här är mitt fel, det är jag som behöver fixa det är jag rädd.”
”Kan jag fråga en sak Lily?”
Lily mötte Remus blick och nickade.
”Hur? Efter allt som hände, hur blev ni ens vänner igen? Efter tre kvastar?”
Lily mindes hur Remus hade slagit till Severus den där dagen. Hur han hade agerat för hennes skull.
”Jag vet inte ens om jag har ett bra svar på det, Remus”, sade hon lågt. Hon tänkte på hur Severus hade räddat Vendela, men det var inte hennes sak att berätta.
”Men jag har”, sade Sirius.
Lily tittade förvånat på honom.
”Jag ska förklara för dig, Måntand, men jag behöver äta först. Jag avlider snart här borta. När du drar upp mig onödigt tidigt och lovar frukost så förväntar jag mig att du håller det löftet”, sade han och såg så lidande ut han bara kunde medan han strök sig över magen. Remus och Lily kunde inte hålla sig för skratt.
”Som du vill. Ska vi gå då?”
Precis då dök Peter upp bakom dem.
”Redo för frukost?”, frågade han, ”Och godmorgon Lily”
”Jaja, godmorgon godmorgon, kom igen så går vi någon gång då!”, sade Sirius otåligt och drog i de bägge pojkarna.
”Ska du med Lily?”, sade Peter över axeln medan Sirius drog honom mot porträtthålet.
”Nej, jag väntar ett tag till”

Hon behövde inte vänta speciellt länge, hon hade precis hunnit återvända till fåtöljen hon suttit i och läst innan hon såg honom komma ner för trappan. Hon tog ett djupt andetag för att samla lite extra mod och reste sig sedan igen. Utan att veta ifall han skulle lyssna på henne nu eller inte gick hon fram mot honom.
”Godmorgon James”, sade hon försiktigt.

*

Han hade behövt knappt en minut för att ta till sig det Peter hade sagt. Självklart hade han rätt. Det var inte alltid Peter yttrade sig om saker, men när han väl gjorde det brukade det ligga lite tyngd bakom. Konstigt, då ingen av de andra egentligen tänkte på Peter som någon med koll på läget. Men ibland så, tänkte James och drog snabbt på sig sina kläder. Han kände det plötsligt som att han hade bråttom, som att han inte ville låta det gå en minut mer än vad som krävdes innan han skulle kunna prata med henne. De skulle lösa det här, det var han med ens säker på.

Han fick syn på henne när han gick ner för trappan, i samma stund som hon fick syn på honom. Han spände sig lite av oro när hon reste sig och gick honom till mötes.
”Godmorgon James”
”God morgon”, svarade han och svalde nervöst.
”Får jag lov att prata med dig?”, frågade hon och när han hörde osäkerheten i hennes röst kunde han inte låta bli att dra in henne i en kram. Först kände han hur hon stelnade till, för att strax därefter slappna av i hans famn och luta sitt huvud mot hans axel. En stund stod de bara så och höll om varandra under tystnad. Det var Lily som bröt den.
”Förlåt för att det blev så dumt, James. Det var inte meningen att du skulle få veta på det sättet. Jag skulle berätta för dig den dagen, det var därför jag sade det till tjejerna. Jag visste inte hur jag skulle säga det till dig, så jag ville att dem skulle hjäpa mig.”
Han kysste henne på pannan.
”Förlåt för hur jag agerade vid sjön. Jag borde åtminstone ha lyssnat på dig.”
Hon lade sin hand mot hans kind.
”Jag vet att det har hänt mycket dåligt, med Severus menar jag. Men när jag inte pratade med honom, när vi inte hade någon kontakt alls, då var det som att någonting saknades”
James stelnade till lite och fick anstränga sig för att inte säga någonting. Han hade bestämt sig för att lyssna, även om han antagligen aldrig skulle förstå.
”Jag vet inte om jag kan förklara det helt, James. Men han har varit min bästa vän så länge. Och han har fler sidor än de du vet om. Han har ett gott hjärta, jag vet det.”
James bet tillbaka vad han först tänkte säga, att det där goda hjärtat måste gömma sig väldigt långt in med tanke på vad Snape hade haft för sig, för samtalet han hade haft med Sirius gjorde sig påmint.
”Jag antar...”, han vägde sina ord noga, ”Att det oavsett inte har med mig att göra. Sirius berättade för mig vad sno...Snape gjorde för Vendela. Men Lily, jag kommer nog aldrig förstå helt. Men det är ditt liv. Jag vill få lov att vara en del av det, även om han är med i det också.”
Lily log varmt mot honom.
”Tack James, du anar inte vad det betyder för mig”
Han log tillbaka och försökte ignorera känslan han kände. Oron över att det bara skulle vara en tidsfråga innan Snape återigen gjorde Lily illa på något sätt. Han själv skulle i alla fall se till att vara där för henne när det hände.

Ooooooooo OMRRRRRR!!!!!! JÄTTEBÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST!!!!
Asså jag vet inte hur jag ska förklara hur bra du skriver! Man lever sig in i det, och du skriver så beskrivande! Du skulle bli en azum författare!

Det här är verkligen en av de mest välskrivna fanfictions som finns här på mugglis! Läser inte så många längre, eftersom det är så få som lever upp till mina krav. Men den här gör det verkligen! Flera gånger om! Du är superduktig ♥

Kul med ett nytt kapitel så snart efter det förra, och ser verkligen fram emot det nästa nu! ♥ Gillar att du låter Peter ta lite plats och ha ganska viktiga roller då och då, det är ovanligt i ffs om marodörerna. Och skönt att Lily och James är sams igen! ^^

Jag har inte varit inne på ett tag så det blev två på
en gång and I am happy! Jag har längtat efter din underbara
ff men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!
Och James och Lily är sams igen och hon kan med sev och allt är bra nu! Alltså Sev skulle bara våga göra illa Lily!


Haha, längtar efter nästa kapitel! Du äger!

Alltså, pure awesomness! Så grymt underbart och ljuvligt härligt kapitel! Speciellt det med Peter och James var härligt att läsa, att han ändå har en roll att spela i gänget liksom

Längtar tokmycket efter nästa kapitel! ♥

SÅ BRAAAAAAA!!

Har läst många fanfictions i mitt liv och kan LÄTT säga att den är den bästa jag någonsin läst!!!! Och eftersom det är Marauder's Era blir det ännnnnuuuu mer bättre!!!!

Saknar denna fanfiction SÅ mycket! :'(